Vinga är på sommarlov hos morfar. Äntligen, själv på ön med honom. Hemma har det varit svårt ett tag då pappa flyttat och är på väg att skaffa en ny familj med sambo och nytt barn på väg. Vinga är förvirrad och mamma är förkrossad. Så nu är det skönt att landa på ön i stillhet med morfar och havet. "Man vänjer sig vid allt, utom en sten i skon som morfar brukar säga. Men just nu känns hemmalivet i stan som en skavande sten. Tur att ön finns.
Morfar har en överraskning. Nedanför fyren ligger en båt, en träbåt. Vinga har inte sett den tidigare. "Den är din" säger morfar. "Men den måste göras sjöduglig, det är en hel del jobb för att få den i sjön. Men om du ville så.... "Jag vill!" skriker Vinga. Hon älskar att hålla på ensam vid havet och solen och med fåglarna.
En dag kommer en flicka i svart, det fladdrar till vid fyren och så står hon bara där. Rut. Hon har klättrat lodrätt upp och sitter och tjuter av skratt. De har setts tidigare, på puben när Vinga var där med morfar. Men de har inte pratat med varandra. Vad ska de egentligen prata om nu. Det känns svårt. Rut hatar, hatar vatten och hatar, hatar ön. Hon älskar staden och allt där. För Vinga är det tvärtom. Till slut blir de vänner, men en hel del krångel är det allt.
Och så är det mamma som är ledsen och gråter i telefonen och pappa som längtar men snart har en bäbis att ta hand om.
Vänta på vind av Oskar Kroon är en ovanligt fin vardagshistoria om det svåra i att vara mittemellan och kunna vara stark när de vuxna inte orkar. Om att vara vän och lite mer och om sorg. Om livet helt enkelt!
En Augustprisvinnare av rang och en bok som stannar kvar. Vackert språk och fin berättelse. Man vill verkligen veta hur livet fortsätter för Vinga och hennes vän. Hoppas på en fortsättning kan man ju alltid. Läs! Läs!
