Lägret

Med de hotfulla orden "Barndomen drabbar alla..."inleds boken Lägret av det danska konstnärsparet Oscar K och Dorte Karrebaeck. Boken är vidunderligt vacker och alldeles ofattbart brutal. Texterna utgår från vittnesmål från Auschwitz och bilderna förstärker det hotfulla och hemska.

Det är sommarlov och solen skiner. Barnen anländer i bussar och väntar med små koffertar i händerna och namnskyltar om halsen.
De vuxna, i clownkläder och med clownmasker, tar emot och tar ifrån dem alla tillhörigheter, deras namn, rakar av dem håret och ger dem nummer.
Ovanför ingången står det "Kärleken besegrar alla".

På led får barnen gå förbi barackerna med fina dagisinspirerande namn som: Blåklockan, Tusenskönan, Gullvivan och Smörblomman. Soppan är tunn och brödet torrt.
På hårda britsar får de ligga tillsammans tre och tre. De måste vara tysta. Tre-tretton ristar streck för dagarna med skeden på väggen.
Allt är ödesmättad, hårt, brutalt. Skelettskuggor hotar. Med enahanda löpandebandarbete fördrivs dagarna. Barnen ska göra hästar, stoppa svinhår i svanshålen och måla dem. Skynda, skynda, jobba, jobba, annars blir det lådan. Ingen rast, knappt nån mat.

Det blir kallt, några blir sjuka, några dör. Det är hemskt.

Tre-elva den vackra Teresa ger en fiolkonsert men kastar sig sedan mot elstängslet.

En liten ekorrunge förgyller några dagar men upptäcks snart. Och då blir allt ännu värre igen. Lådan för Tre-sexton och döden för ekorrungen.

Boken avslutas med examen, gratulationer och för stora kostymer. Nu är grindarna öppna, alla kan gå. Vet bara inte vart... många har offrats på vägen.

Oscar K och Dorte Karrebaek skrev för några år sedan tillsammans med några danska kolleger, ett manifest, Av, for sagomel, en slags poetik för bilderboken och med ett starkt stridsrop " Bort med den pedagogiska tvångströjan för barnboken". Låt barnboksutgivingen få samma vilkor som vuxendito och slippa krav på lättillgänglighet, igenkänning och politisk korrekthet.
En liknande diskussion har även förts i Sverige där vi ligger kilometerlängder efter i barnboksmod. Här råder fortfarande en "godnattsagestämning" där många böcker huvudakligen har till uppgift att roa och söva istället för att engagera.
Lägret är definitivt ingen godnattbok, men en stor läsupplevelse och en bok som ställer frågor och som berör.
Ett allålderskonstverk om att hamna i underläge, att byta verklighet, att känna vanmakt och att försöka finna sig tillrätta. En omskakande läsning!

Emblas universum

Embla är i sitt lekrum och bygger en häftig rymdraket. Så kommer lillasyster Anna och vill vara med. Men det går inte. Inte alls. För Embla vill inte.
Absolut INTE! Mamma kommer och försöker medla. "Alla får vara med och leka. Precis som på dagis." Men hon fattar ju INGENTING!
För Embla är astronauten, raketen, alla stjärnorna och planeter. Hela universum och Anna ryms INTE!!

Men här på jorden, i verkligheten...försöker mamma....! Embla argumenterar och förklarar och förklarar och ger exempel om träd och böcker och att Anna faktiskt inte får plats i hennes rymdforskningslek. Embla är faktiskt BOKEN med alla bokstäver som fyller ut hela bokhyllan!

Mamman blir tröttare och tröttare, hela kroppen säckar liksom ihop. Men hon fortsätter och försöker verkligen medla... med familj...och att alla får vara med... och att alla måste få rymmas.

Men... till slut..äntligen, förstår hon att Embla VILL LEKA ENSAM!

Mamma och lillasyster Anna går till köket för att börja med maten. Det blir tyst.

Jättetyst...

Ojoj vilken bok. Om att hävda sin rätt, om att få vara för sig själv. Om att stå emot trycket. Om att få rätt. Och om att ändra sig.

Bilderna förmedlar stämningen och känslan på ett fint sätt. Man kan verkligen se hur Embla, lillasyster och mamma mår. Jättestark text, och spännande bilder i blyerts, färgpennor och collageteknik. Fin layout där texten ibland böljar fram, eller ligger som collagetext.

Majken Pollack är dramatiker, skådespelare och regissör och Emblas universum är hennes debut som författare.

Sara Lundberg är bildkonstnär, illustratör och barnboksförfattare. Tidigare har hon gett ut pekboken Sommar och bilderboken Vita Streck.

Prinsessor och drakar

En bok med omedelbar attraktionskraft. Prinsessor, drakar + Christina Björk och Eva Eriksson. Förväntningarna är stora men dom håller.
Jag faller inte pladask men efter flera genomläsningar med barnbarn så erkänner jag att jag gillar den. Och en bilderbok, sagobok SKA hålla för flera läsningar. Så är det bara. Och det gör den!

Sju prinsessor, en för varje dag i veckan och många fler drakar. Sagor som känns nutida och bekväma att läsa. En prinsessa är bortskämd, en är rädd för tvål och ekorrar, en är ensam, en har tråkigt, en är sur och arg, en fyller år, en är en riktig sömntuta. Alla får hjälp och utmaningar av drakar. I olika former och valörer men helt up to date. En drake finns i datavärlden, en i TV, en gillar smultronvin, en är fruktansvärd och en är liten och röd.
Det blir sju historier som fungerar helt fristående men prinsessorna har en gemensam fest som avslutning. Inga förutsägbara slut, lagom långa sagor.
Fungerar utmärkt som en godnattläsebok; en saga per kväll. Men om du är lika lättövertalad som jag så blir det flera. Många gånger. En kul detalj är att man kan välja saga redan på framsidan. Mina 3-åriga barnbarnspojkar väljer sina favoritprinsessor direkt.
Bilderna är detaljrika och väldigt "Eva Eriksson". Fin presentbok! Härlig sagobok!

Det röda trädet

En bilderbok om en ledsen och olycklig flicka. En så kallad "svår bok" men.... ändå alldeles underbar! Jag läser ALMA-pristagarens bok för mitt sexåriga barnbarn och får läsa den om och om igen. Hon gillar den. Och man ser hur hon funderar och undrar. Hon sitter och bläddrar själv. Studerar bilderna.

Flickan i Shaun Tans bok "Det röda trädet" är deprimerad. Hon kämpar mot mörker och ser möjligheterna segla förbi.

"Ibland börjar dagen utan någonting att se fram emot".
Och allt blir bara värre och värre. Mörkret tynger, ingen förstår.

Men en dag, så står det där du väntat på alldeles framför dig. Lysande och levande... precis som du föreställt dig!

Bilderna är magiska, förtrollande, detaljrika och så vackra att man knappt kan titta sig mätt.
En bok att finna tröst och förtröstan i. För alla åldrar!
Shaun Tan skrev boken för tio år sedan men den här har inte blivit översatt förrän nu, tack vare ALMA-priset. Sån tur att han fick priset så att vi fick boken till svenska!

Hej och tack för ingenting

Elsa står vid stupet. Brevet till mamma är postat, mobiltelefonen ligger krossad mot stenarna, långt där nere i avgrunden där Elsa snart också kommer att ligga.
Kaos. Ett steg närmare och sedan hej och tack för ingenting. I 16 år har hon varit en onödig människa. Nu räcker det!
Men så en röst, en liten människa, en kille, en jävla liten skitunge. Som faktiskt hindrar hoppet och rubbar Elsas cirklar.
Tårarna strömmar och allt släpper. Och det mörka molnet sipprar sakta ut.

Så börjar den oväntade vänskapen mellan Elsa och Sigge och tillsammans sticker de iväg, till Sigges morfar i Stockholm, tror i alla fall Sigges pappa.

Det är bråttom, för Elsa måste snabbt hem till lägenheten i Orminge, så att inte mamma hinner läsa brevet om att Elsa inte längre lever.

Mamma kommer snart hem från sin charterkärlekssemester med en ny idiotkille och Elsa har varit på läger på Öland. Det var där hon bestämde sig att göra slut på det här jävla skitlivet. Så kom Sigge och istället blir det en resa utan pengar utan mat men med ett starkt mål och en udda vänskap.

Som en roadmovie från Kalmar till Orminge.

Omväxlande får vi följa Elsas och Sigges tankar i olika kapitel. En liten existensiell rysare.


Författaren Måns Gahrton berättar i efterordet att han drömt scenen vid stupet med flickan som vill hoppa och pojken som ser på. Att han inte kunde glömma och ville veta vad som hade hänt. Han skriver så att vi får veta.

Så fint att drömma drömmar som blir början på en så bra och intressant historia.

Hermans hemlighet

Alla har hemligheter. Herman delar sin med Johanna, den av tvillingarna som är snällast.
Hemligheten är en rymdkapsel i skogen. Som bara dom vet om.
De reparerar, filosoferar, löser gåtor och leker rymdfärd.
Ända tills Hanna, Johannas tvillingsyster, avslöjar att hon vet. Att hon vet om hemligheten. Men Johanna har ett triumfkort, om gammelfarmors kristallvas. Så nu är de kvitt.

Herman och Johanna kan forsätta träffas. I smyg. Och berätta hemligheter för varandra, om rädslor, rymden och tiden och de kan fortsätta att bara vara i skogen, i gläntan, med varandra.
Rymdkapslen har nog skickats till skogen för att just vi skulle hitta den, tror Johanna. "Gärna för mig", svarar Herman.

Boken utspelar sig några försommardagar i barnens liv just när de är i den underbara åldern innan puberteten. Då man kan klara det mesta men inte behöver ta ansvar, utan bara kan vara i nuet. Då man kan bevara hemligheter och få förtroenden. Då man vill stanna tiden.

Stian Holes har en mycket speciell collageteknik bearbetad i photoshop. Den är på en gång väldigt naturtroget, absurdistiskt och väldigt detaljrikt.
Han har hittat en egen stil som går rakt in i känslolivet, rakt in i hjärtat och maggropen. Den är så vacker att det gör ont!

Detta är den tredje boken om Herman, de tidigare "Hermans sommar" och "Herman och Elsvådan" har vunnit flera priser och utmärkelser.
Jag älskade de bägge andra böckerna men denna är ännu bättre.
Den får mig att tänka på ett citat av Tomas Tranströmer "Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse".
Spring och köp!

Little Darlings

Jacqueline Wilson är en mästare i att skriva om svåra saker på ett lätt sätt. Jag fattar inte hur hon bär sig åt.
I boken "Little Darlings", hennes sjuttonde bok på svenska, är temat utanförskap, familjetrubbel, tvillingsjälar och slutligen tre önskningar i ett...
Destiny lever med sin trippelarbetande mamma i en förort med ganska hårt klimat. Destiny jobbar hårt i skolan men är ständigt orolig för sin mamma som blir allt mer sliten men som har en dröm om ett annat liv tillsammans med den något bedagade rockstjärnan Danny Kilman. För sin dotters skull.
Sunset är äldsta dottern i "drömfamiljen" Kilman. Hon känner sig som det svarta fåret och kan definitivt inte leva upp till sin mammas (och pappas) önskningar om en söt, smal, välsjungande och väldansande dotter.
Destiny och Sunset träffas en kort stund i samband med en filmpremiärtillställning och känner en stark samhörighet. Men deras olika liv gör att deras fortsatta kontaktmöjligheter blir ytterst komplicerade.
Ända tills Destiny bestämmer sig för att sjunga sin mammans favoritlåt "Destiny" på Bilefields talangjakt.

Jag avundas dig som ännu inte läst boken. Den ÄGER! Man vill verkligen lässluka.