Till slut dyker den då upp på bibblan och jag kastar mig över. Slukar ..och visdomsorden "den som väntar på något gott... " stämmer!
En dramatisk början med avsågad tumme, mycket blod, mycket smärta, avsvimmade klasskamrater, plain vidrigt... sjukhus, bedövning, stygn, bandage, värktabeletter, en pappa som reagerar helknäppt, tror att Maja gjort det med flit. MED FLIT! Tror att hon inte kan verbalisera sin ångest! Vad har han gått för kurs, vilka jävla böcker har han läst??
Maja tror inte sina öron när pappa häver ur sig om hon sågat av sig tummen med flit. Men nu är det snart mamma-helg i Norrköping. Dock finns det en hake.
Mamma har inte hört av sig. Hon svarar inte på mobilen, inte på mailen. Hon väntar inte på stationen när Maja kommer. En malande oro blir värre och värre.
Maja möts av en tom lägenhet. Inga spår, inga meddelanden och mobilen ligger tyst i sovrummet. Mobilen som mamma alltid hade med sig. Ligger tyst hemma.
Maja väljer att vänta, att inte berätta, inte för pappa, inte för kompisen Enzo. Hamnar istället på fet fest hos mammas granne, gör succé som DJ och träffar tjugoårige supercoole bilfixaren Justin med rosarutiga byxor och samma frisyr som Maja. Tillsammans med Justin glömmer hon mamma och avsågade kroppsdelar. Ett tag.
Boken är underbar. Rolig. Helknäpp. Språkekvilibristisk. Spännande som en deckare, romantisk och sorglig på samma gång.
Hur sjutton fick hon till det, Jenny Jägerfeld? Men genialt är det! Augustpriset som en schmäck! Ett slags nu jävlar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar