Ida bor på landet, långt bort. Så flyttar Nilla dit också, alldeles i närheten ( två mil bort). Nilla kommer från Småland där man biter på flätorna och har hund med fula kläder. Så konstigt! Fast hon gillar skalbaggar och smultron. Ida är avvaktande och värjer sig mot nykomlingen Nilla. Inte vill hon leka korvkiosk eller lekskola. Aldrig att hon skulle visa att hon känner Nilla, hon vill inte ens sitta tillsammans med henne i skolbussen. Fastän inga andra åker med. Och en gång i skogen står Nilla och tokstirrar på en fågel. Ida blir less och går därifrån och när hon ångrar sig och går dit igen för att kolla efter henne finns hon ingenstans. Ida får leta en lång stund tills Nilla helt obrydd dyker upp med ett helt långt strå med smultron. Som Ida får. Hon måste vara korkad!
När allt ser ut att lösa sig och bli en fin vänskapshistoria så kommer Nilla och berättar att familjen ska flytta. Till Kalifornien. Så dumt, dumt. Jättedumt!!!
Nilla och jag av Thomas Tidholm (text) och Anna-Clara Tidholm (bild) är en riktig psykologisk vänskapsrysare. Först tycker Ida illa om Nilla och sen när vänskapen börjar spira då är det klippt. Så himla typiskt! Vem ska Ida leka med nu?
Med sparsmakad poetiskt text och uttrycksfulla, till synes enkla, färgpenneillustrationer tecknas en historia om vänskap och längtan, om två ensamma flickor och en hund. Dråpligt och rörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar