Astera och basketskorna av Kaly Halkawt och Sofia Falkenhem

 

Astera, storebror Ardalan och deras mamma har varit i Sverige ungefär ett år. Nu ska de båda barnen börja i ny skola. Astera i tvåan och Ardalan i sjuan. Just innan skolan börjar fyller Ardalan år och hans högsta önskan är ett par coola basketskor. SOM deras mamma har snålat och sparat och nu finns det äntligen pengar till dyra skor. Tillsammans åker de för att köpa dem. 
Allt är gott och väl så länge. 

Så börjar skolan och i Asteras klass finns en lärare som inte fattar nånting. Inte hur man uttalar Asteras namn, inte att Kurdistan finns som ett "riktigt" land. Astera blir blixtarg och skriker till läraren.... 

...det skulle hon såklart inte ha gjort för det är nu som det hemska händer. Mamma ska kontaktas men hon skriver ett viktigt prov och kan inte nås på mobilen. Istället kommer Ardalan till hennes undsättning.  Under tiden de sitter inne hos rektorn så glömmer Ardalan gympa-påsen med basketskorna i korridoren och när de kommer tillbaka så är skorna vips borta. Hans fina, fina nya skor. Det här kan de bara inte berätta för mamma. Astera tar på sig skulden och Ardalan blir såklart sur på henne. 

Nu måste Astera fixa nya skor på något sätt. Så är det bara. 

Hon ska bara ordna detta! Tillsammans med kompisarna Evin och Aram lägger Astera upp en plan. 

Pappa som är kvar i Kurdistan finns med som en längtan och en skugga. Ibland går Astera över till grannen för att låna Internet och ringa till pappa. En fin relation 

Mamma jobbar på nattis och pluggar på dagtid. En kämpig vardag men som ändå funkar. Om det inte hade varit för Asteras häftiga humör och dom där stulna skorna...

Astera och basketskorna är Kaly Halkawts debutbok. En fin vardagsskildring om syskonskap och vänskap,  om vardagsrasism och ilska, om längtan och oro och om fyrkantiga vuxna men också om vuxna som ser och förstår och är hjälpsamma. 

På nästan varje sida finns underbara illustrationer av Sofia Falkenhem. Läs och vidga världen!

Lindormars land av Frida Nilsson

Sem och Immer är föräldralösa och hatar sin styvmor, Tant Tyra,  som tvingar dem att putsa nysilver hela dagarna. Hon slår dem ofta och ger dem alldeles för lite mat. En dag blir Tant Tyra sjuk och kan inte lämna det putsade nysilvret till verkstaden. Sem och Immer får gå för att lämna silvret och för att få betalt, en tjugofemöring som de håller hårt i. 

På vägen tillbaka träffar de på en råtta, Sotpäls, som kommer långväga ifrån. Från en plats som ligger undertill. Han presenterar sig som rådgivare till drottning Indra. Drottningen är väldigt sorgsen för att hon inte kan få barn. 

Sem och Immer lyssnar storögt när Sotpäls berättar om drottningen och landet undertill och att man kan ta sig dit via ett hål och en tunnel. Till ett land med sidenpyjamaser, fasanstek och underbara leksaker. 

De skiljs åt denna kväll och pojkarna kommer hem (utan tjugofemöringen som de tappat i ån ) och får stryk, tidigt i säng utan mat.
Immer vaknar tidigt nästa morgon och rusar ut från huset, Sem följer med, rädd för att han ska försöka hitta slanten som han tappade i ån. Men Immer har andra planer. Han vill veta om det råttan berättade verkligen är sant. De hittar hålet och tunneln och börjar krypa i den trånga och mörka gången.Snart får de se ljuset och tunneln sluts som ett öga bakom dem i ett öronbedövande muller.

Råttan, Sotpäls, möter dem och för dem till slottet där den barnlösa drottning Indra ligger och sover. Men hon är inte alls som de trott, hon tillhör en av de sista av de uråldriga och magiska varelser som kallas lindormar. 

Tjänstefolket i slottet är en samling djur som drottningen förtrollat så att de kan tala och gå på två ben.   Sem och Immer trivs till en början och dagarna fylls med lek. Men ganska snart märker Sem att Indra tycker mycket bättre om Immer än om honom. Dess­utom börjar djuren i borgen bete sig märkligt. Och visst är det något mystiskt med Tjodolf, brunbjörnen som är drottningens skogvaktare? Varför tittar han på Sem och Immer som om han hatade dem?

Lindromars land är en spännande äventyrsberättelse och en berättelse om längtan och syskonkärlek. Om svårighet att göra det rätta istället för det lätta. Kapitlen är väldigt fint illustrerad av Alexander Jansson.

Den falska rosen av Jakob Wegelius

Sally Jones är en synnerligen klok apa som levt livet och arbetat tillsammans med Henry Koskela, eller Chiefen som han kallas. Sally har arbetat som fartygsmaskinist ombord på fartyget Hudson Queen. Men...
just nu ligger fartyget i Lissabons hamn, bärgad efter att ha legat på botten av en flod och är nu i stort behov av upprustning. 
Bokens äventyr börjar med att en man vid namn Harvey Jenkins vill undersöka fartyget, grundligt. Han visar ett väldigt stort intresse för allt ombord och blir visad runt av Chiefen. Jenkins erbjuder också Sally Jones ett jobb som tivolimaskinist vilket  Sally accepterar och  blir glad för.   Hon och Chiefen behöver alla småjobb de kan få för att få ihop tillräckligt med pengar till reparationen av Hudson Queen.
Men allt är lite skumt¨, så tänker Sally Jones senare på kvällen. Jenkins har inte visat det minsta förvåning över att det är en gorilla som han möter tillsammans med Chiefen på fartyget...

Sally och  Chiefen hamnar mitt i en gangsterhistoria när de av en slump upptäcker ett lönnfack med ett mycket värdefullt pärlhalsband ombord på fartyget-  De bestämmer sig för att söka efter smyckets rättmätiga ägare. Vilket inte visar sig vara så lätt. 
Shetland Jack, som låtit göra halsbandet, ägnade hela senare delen av sitt liv att leta efter sin dotter som skulle få smycket. Chiefen och Sally Jones påbörjar sökandet efter dottern och detta leder dem till ett whiskey-osande och inrökt Glasgow, ett riktigt gangstervärld där alla vill varandra illa, med några få undantag och där Sally är en lysande stjärna i sin hederlighet och vänliga vänfasthet. 

Wegelius uppföljare till Mördarens apa (2014) är en riktigt äventyrligt gangsterhistoria med alla ingredienser;  spänning, våld, bedrägeri, lögner, separation, kärlek och längtan och en passion för sjöfart och hamnstäder. Jag slukade den. En riktig härlig bladvändare.

Pärlfiskaren av Karin Erlandsson

Miranda är den skickligaste pärlfiskaren i hela landet. Innan dagen är slut är hennes låda fylld av röda, blå och gula pärlor medan de andra fiskarna får återvända hem med halvfulla lådor. Mirandas pärlor har de starkaste färgerna som gör sig bäst i halsband, i kronor och i ringar så det är också hon som får de högsta priserna. Pärlorna används av folket i drottningens hov.
 Det är fiskarna roll att hitta pärlorna och drottningens uppgift att använda dem. 
Men det är fler varelser än pärlfiskarna som vill ha pärlorna.  I havet finns roshajar som kan attackera. De ser pärlorna som sina. Det har Miranda bittert fått erfara då hon blivit av med ena armen när en roshaj högg av den. När allt har läkt så blev hon inte alls en sämre simmare. Tvärt om. 

 På torgets anslagstavlor finns nu meddelanden från drottningen. Nu finns ett plakat med stora bokstäver
"Den som hittar ögonstenen betalas det sjudubbla värdet i guld." 

Varje generation måste leta efter ögonstenen. Mirandas pappa, farfar och farfarsfar har letat efter den. Ingen har någonsin hittat den. Många har dött i jakten på ögonstenen, än fler har försvunnit. När man en gång börjat leta blir allting annat oviktigt. Det är som en förbannelse. Men legenden säger att den som äger ögonstenen aldrig mer behöver längta.
Miranda vill verkligen hitta ögonstenen, Hon vill att sånger ska skrivas om henne, att böcker ska berätta om hennes jakt och fångst. Miranda är den bästa och hon vill att alla i drottningriket ska veta det. 
Så träffar hon flickan Syrsa som visar sig vara en ännu skickligare pärlfiskare fastän hon pladdrar på och rör upp sand när hon dyker. Men hon har en fantastisk förmåga att hitta pärlor. Tillsammans kan de bli oöverstigliga. Men det finns många hot i närheten. 

Karin Erlandsson har skrivit en bok som är en spännande äventyrsberättelse.  Den är också en bok om längtan, begär och vänskap.  Pärlfiskaren är första delen i en serie på fyra om legenden om ögonstenen. Läs mer på https://karinerlandsson.fi/

Kärlek är bättre än ingen kärlek av Rose Lagercrantz och Eva Eriksson

Det är påsklov och Ella Frida är på sin ö med familjen. Hon längtar så oerhört efter Dunne som hon inte träffat på hur länge som helst. Hon skriver ett brev som hon lägger i en flaskpostflaska och ska just slänga ut det i vattnet när lillasyster Miranda vill annat. Hon vill vattna blommorna. Inte följa med till vattnet den här gången men hon lovar att stanna kvar och vänta. Men små barn glömmer snart vad de lovat och när Ella Frida är tillbaka är Miranda spårlöst borta. Hur hemskt är inte det. Ella Frida letar och ropar och blir så rädd att hon gömmer sig i en rishög och vill aldrig mer komma fram.

Det här vet ju inte Dunne om. Hon är sjuk och har fått lunginflammation och hon ligger på sjukhus och är så liten och emlig och hostig att alla blir så oroliga. Hon är så dålig att hon fått syrgas och dropp. Pappa som är ledsen och deprimerad efter att det blev slut med Vera, kommer hem från Rom när han hör hur sjuk Dunne är.
Nu är både pappa och morfar och mormor hos Dunne. Hon är så trött att hon inte orkar prata men plötsligt säger hon något som betyder något viktigt. Hon säger Vera! Hon vill att Vera ska komma till henne på sjukhuset. 
När Vera kommer blir allt mycket bättre. Dunne ser faktiskt till att pappa Gianni friar till Vera och så planeras det bröllop. Men inte så stort som Dunne vill. Nej ett minibröllop ska det bli. I Rom, på svenska ambassaden och inga gäster, förutom Dunne och mormor såklart. Men... inte Ella Frida! Det går bara inte. Dunne kan inte glädjas åt bröllopet och tänker bara på Ella Frida och hur mycket mycket roligare det skulle vara om hon var med. 

Rose Lagercrantz har skrivit denna underbara serie om Dunne. Den första boken, Mitt lyckliga liv utkom 2010 och nu i höst kommer den sjunde och avslutande delen, Kärlek är bättre än ingen kärlek. Två år har förflutit i Dunnes liv. Hennes mamma blev sjuk och dog när Dunne var helt liten och nu måste hon även leva åtskild från sin allra bästa vän Ella Frida som flyttat till Norrköping. Men de hittar alltid på anledningar att träffas fast det går lång tid emellan. Mitt lyckliga liv är som ett credo över hela serien och även om en massa jobbiga saker händer så andas böckerna okuvlig optimism. 
Rose Lagercrantz har en helt tonsäker berättarröst och Eva Erikssons bilder är kongeniala.
En blivande klassikerserie! 

Glasblåsarns barn av Maria Gripe

Glasblåsaren Albert gör de vackraste glasen i Småland men dessvärre är det ingen som köper. Hans hustru Sofia går hemma med barnen och är orolig och ledsen. Hur ska de klara sig. Med barnen och allt. Men vid nästa marknad följer hon och barnen, Klas och Klara med. Undret sker. En ståtlig man kommer och köper allt glas på bordet och tittar granskande på barnen. 

Nu är de plötsligt rika och kan köpa presenter både till barnen och Sofia får en vacker ring. Hon vill låta spå sig på marknaden men se det blir det inget av. Spåkvinnan vägrar... men får se ringen och säger att den ringen ska hon vara försiktig med. Om det händer något ska hon sända ringen till henne. Spåkvinnan är Flaxa Mildväder och hon har en korp vid namn Kloke som tappat ett öga. 

Några år går. Barnen blir större och marknaderna fler. Glasblåsarens tur håller inte i sig, tvärtom han har mer otur än vanligt och allt glas går till spillo. Men vid nästa vårmarknad i Blekeryd följer barnen och hustrun med igen. Nu sker det ofattbara och hemska. Barnen försvinner i marknadsvimlet och ingen vet vad som hänt. 

Del två i berättelsen utspelar sig huset i Önskestad på en holme i Glömminneån. Där bor Härskaren och Härskarinnan och dit förs de bägge barnen. Härskarinnan har nämligen önskat sig två små barn och Härskaren gör allt för att uppfylla hennes önskningar. Det är ett stelt och strängt hus som är fullt med speglar. Klas och Klara är rika och förnäma barn nu och minns faktiskt ingenting av sin forna tillvaro. De kommer inte íhåg Albert och Sofia, känner ingen sorg eller saknad. Men så händer detta med glasen. Som går sönder hela tiden. 
Så anställs en barnjungfru, Nana i huset. Hon är ofantlig, rent av gigantisk och äter varannan timme. Däremellan är det barnUPPFOSTRAN och vila. När Nana sover så snarkar hon så hela huset skakar och Härskarinnan får ont i huvudet. 
Maria Gripes barnklassiker kom 1964 och är en civilisationskritisk, sällsam och filosofisk högläsningsbok om längtan, saknad och medmänsklighet på gott och ont. Harald Gripe har illustrerat förtrollande vackert. 

Singers melodi

Singer är det lilla sjölejonet som har kommit ifrån sin mamma och pappa och förts bort. Han växer upp och slår följe med ett resande cirkussällskap. Vännen och lejontämjarungen Manfred är den trogne följeslagaren. Han har också kommit att bli utan sin mamma och pappa. Sida vid sida hamnar de. 
Singer i sin apelsinlåda och Manfred i sin vagga.  Om höstarna tränar de att stå på huvudet i motvinden och göra kullerbyttor i medvind. På vintrarna brukar de vira in sig i skäggiga damens julklappshalsdukar och rulla sig till en stor snöboll. Vännerna gör allt tillsammans. Till och med firar de födelsedagarna tillsammans. Sjölejon-åren går dock nio gånger fortare än pojk-åren och snart är Singer gammal och Manfred fortfarande barn. Och Singer börjar längta bort.  Eller hem. 

En morgon står apelsinlådan tom och ödslig. Var är vårt sjölejon? Var är Singer? 
Manfred blir förtvivlad och bestämmer sig för att ge sig ut för att leta. Purpursälen Viola har en idé. Singers längtan stavas HAVET. Doften av salt och tång lockar och visar vägen. 
På vägen möter han flera spännande figurer. Dansbandskungen Klint Royale och kaptenen Lolita von Sydow. 

Singers melodi är en varm och filosofisk saga som rymmer stora frågor om flykt och hemmahörighet. Både Vanna Rosenberg och illustratören Cecilia Heikkilä är debutanter. Det är vemod och färg, saga och ordlekar, saknad och längtan. En härlig och vacker högläsningsbok. 
Jag hoppas, hoppas att den når fram! 

Ett syskon från yttre rymden

Ulfs mamma har en gnisslande spårvagn i skallen. Ibland.  Då dånar det och skramlar och blixtrar så hon bara kan ligga och stöna i sängen. Hon tål varken ljus eller ljud sådana här dagar.
Då får Ulf och hans bror vara mycket tysta och pappa serverar filmjölk till morgon, lunch och middag. Det är inte kul.
Ulf springer ut till kompisen Klas-Göran som vet att man kan tala med de döda. Det har han hört sin mamma säga. Ulf och Klas-Göran provar som bara den för att höra några döda prata. De dissekerar ett stuprör för att samla ihop ljudet och klättrar upp på ett tak för att komma närmre himlen.
Men de hör bara humlor och sus. Ända tills Klas-Göran tappar balansen och ramlar ner från taket. Då hörs det istället en massa tjut och gråt och de nya byxorna har gått sönder och det har kommit blod. Storasyrran blir arg och skäller, nyper i örat och plåstrar om. Ulf blir avundsjuk. Han vill också ha en sån storasyster!
Så kommer han på att han egentligen skulle ha haft en. Storasyster alltså. Marie-Louise som dog tre år innan Ulf föddes. Hon är i himlen nu. Men... Tänk om man kunde prata med henne.Ulf saknar henne som bara den fast han inte ens träffat henne.
Pappa har en radiosändare. Med den borde det väl ändå gå att prata med de döda. I himlen.
Ulf tar första bästa tillfälle:
"Hallå, det är din lillebror som snackar! Du har aldrig träffat mej. Men du vet säkert vem jag är ändå. Mamma har ont i huvet. Och pappa och brorsan är ute och cyklar. Det är jag som är Ulf. Hör du mej? Kom hit och hälsa på i såna fall. Så snart du kan!"

Senare samma dag, när Ulf går ut, träffar han en tjej som han aldrig sätt förut. Hon hoppar rep och har en kjol som vecklar ut sig som en liten fallskärm. Tänk ändå! Hon har kommit!

 

Ulf Stark har en berättarröst som få.  Kulissen är välkänd: 50-tal, Stureby, Ulf, brorsan, den döda systern, tandläkarpappan och snälla hemmafrumamman.Ulf Stark lyckas skapa berättelsens magi av det vanliga så att allt blir just så spännande, roligt och inkännande som man vill att det ska vara. En högläsningsbok av rang.

Illustrationerna av Sara Gimbergsson ger texten ytterligare spänning och perspektiv i både känsla och rörelse.  Saras bilder känns rena och man kan läsa av stämningläget på en gång.

En fullträff!

Nilla och jag

Ida bor på landet, långt bort.  Så flyttar Nilla dit också, alldeles i närheten ( två mil bort). Nilla kommer från Småland där man biter på flätorna och har  hund med fula kläder. Så konstigt! Fast hon gillar skalbaggar och smultron. Ida är avvaktande och värjer sig mot nykomlingen Nilla. Inte vill hon leka korvkiosk eller lekskola.  Aldrig att hon skulle visa att hon känner Nilla, hon vill inte ens sitta tillsammans med  henne i skolbussen.  Fastän inga andra åker med. Och  en gång i skogen står Nilla och tokstirrar på en fågel. Ida blir less och går därifrån och när hon ångrar sig och går dit igen för att kolla efter henne finns hon ingenstans. Ida får leta en lång stund tills Nilla helt obrydd dyker upp med ett helt långt strå med smultron. Som Ida får. Hon måste vara korkad!

När allt ser ut att lösa sig och bli en fin vänskapshistoria så kommer Nilla och berättar att familjen ska flytta. Till Kalifornien. Så dumt, dumt. Jättedumt!!!

Nilla och jag av Thomas Tidholm (text) och Anna-Clara Tidholm (bild) är en riktig psykologisk vänskapsrysare. Först tycker Ida illa om Nilla  och sen när vänskapen börjar spira då är det klippt. Så himla typiskt! Vem ska Ida leka med nu?  

Med sparsmakad poetiskt text och uttrycksfulla, till synes enkla, färgpenneillustrationer tecknas en historia om vänskap och längtan, om två ensamma flickor och en hund. Dråpligt och rörande.

Apan och jag

Eva Lindström har just kommit med en bilderbok för lite yngre barn. En rimmad bok om lusten och våndan av att ha Apan som vän.

Det är kul att vara med Apan. Att jonglera med bananer och leka.
Men Apan gömmer sej titt som tätt. "Det är kul att leta i alla fall ett tag, men inte hela tiden och inte varje dag".
Kanske har han åkt till en annan vän med annorlunda svans. Längta hem nu, snälla apa. Längta hem till mig igen.
En apkul fest med popmusik kan locka, frukt och mat, en duk och två små fat. Men nej. Ingen apa syns till (men svansen, armen, ansiket skymtar fram både här och där så vi läsare vet minsann att apan luras lite grann) Stackars, stackars ensamma själ. Skärp dig nu och kom tillbaka!

Eva Lindström har med sin säregna stil skapat en underfundig och rolig bok. En avskalad layout i pastellig färgskala med många små luriga detaljer att upptäcka. En bok om vänskap om längtan och om svek. En bok om att livet inte är alldeles lätt att leva. Att leva ensam är inte lika roligt.
Att läsa Eva Lindström är alltid finurligt och roligt!