Utöskräcken är den vidrigaste varelse du kan tänka dig. Ellens storebror försöker skrämma vettet ur henne.
- Han gick i land på Utö för flera hundr år sedan, han var enormt stor och kunde strypa ett barn med ena handen om han ville... Han hade stripigt hår och en ryckig, haltande gångstil, och man såg rent hat komma ur hans ögon. Ur ena mungipan rann det spott... och ibland blod. Och han kunde ta sig genom väggar. Det var på så sätt han kunde stjäla dispontens dyrbara guldklocka.
Nu går han igen. Han spökar... Han tar upp sin stora smutsiga hand med långa svarta naglar och så klöser han på väggen. ett skrap, två skrap, tre skarp så är han inne...
Ellen tycker att det är läskig... vill INTE visa. Hur ska hon kunna sova i skjulet om hon är rädd för sin egen bror.
Ingen i familjen fattar varför Ellen envisas med att vilja sova i skjulet.(Utom Sofia, pappas nya tjej som tycker att det verkar mysigt)
Men det var ju just det. För Ellen är skjulet som en del av naturen, ett pyttelitet hus, nästan som ett tält.
- Du kommer aldrig att klara hela natten, säger storebror Adrian. - När Utöskräcken ska ta ett barn brukar han börja med att titta in genom fönstren.
Nog är hon ett modigt barn, Ellen. Med en luftmadrass och en sovsäck drar hon iväg ut till skjulet. Hon tror inte på spökhistorier och hon ska klara av det. Men ...när hon hör tre skrap så känner hon sig ganska hjälplös, skrapningarna fortsätter hela natten men när inget händer så ...vid femtiden somnar hon. När pappa kommer och väcker henne har hon sovit i fyra timmar.
Storebrorsan är nog lite imponerad och Sofia tycker att hon varit jättemodig. Ellen fnyser och berättar inte hur rädd hon varit.
Men... skjulet har blivit ett ställe dit hon kan dra sig undan då och då.
Det är där och då hon hittar boken. Som finns instucken mellan några stockar i huset. Som i ett lönnfack ligger den. En bok utan titel och skriven för hand. Bokstäver i en skrivstil som är svårläst och med konstig stavning. Vem kan ha skrivit?
Till slut lyckas Ellen tyda några meningar. Det är Anton 12 år som skriver. En bok som han fått av magister Krona. Ellen blir fast i boken och läser om Anton som levde för 170 år sedan på Utö. Hon berättar inte för någon om boken och läsningen blir mer och mer spännande. Hon förstår inte allt men tillräckligt mycket för att verkligen vilja fortsätta läsa. Hon börjar fråga om konstiga ord, om händelser, om gruvan på Utö.
I boken rullas en historia upp som handlar om klass, om drömmar och om att växa upp i en gruvarbetarfamilj. Om disponenten, om läraren och om krossade möjligheter. En spännande och rörande historia som berättas på ett genialt sätt.
Sara Lövestam har skrivit en riktig bladvändare som är både intressant, spännande och med stora känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar