Öjvind och världens ände

 

 

 

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit han vill. Han har sett det mest uppifrån. Det är vacker. Och roligt. Och pyttelitet. Men ...en dag blir vinden en storm och Öjvind flyger hit och dit och med ens är han vid kanten, där världen tar slut!
Öjvind faller och faller och faller och dunsar så ner hos Alvaro, han som tänder alla lampor om natten.
Där bor Kent, en barsk typ, som samlar på dammråttor.  Där finns också "den stora grå" som är riktigt farlig. Man får passa sig.
Hur i hela världen ska Öjvind komma hem?

Sara Lundberg har med den tredje boken om Vita Streck och Öjvind målat och berättar oss sitt egna universum. En värld där man kan ramla över kanten och ändå komma tillbaka. En värld där Alvaro plötsligt får sin plats och en värld som är så vacker att man knappt kan slita sig från boken.
Jag blir berörd av Sara Lundbergs måleri. Varje sida är som en tavla, målad i goauche/akvarell och med något lite collageteknik. Texten är vacker. Allt läsa boken är som att vandra i ett poesilandskap. Det finns två böcker till om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Läs alla tre!

Jag håller tummarna att Sara Lundberg får Nordiska rådets pris för sin Vita Streck och Öjvind (2011). Priset delas ut för första gången hösten 2013.
Läs mer om konstnären och författaren Sara Lundberg här

VITA STRECK och Öjvind

Sara Lundbergs andra bok om Vita Streck är en oemotståndlig vänskaps-och kärleksberättelse om Vita och Öjvind.
Vita målar streck. Vita, korta, ibland tjocka, så att bilarna ska förstå hitåt och ditåt. Det blir fint. Rakt och prydligt.

Så en dag rubbas Vitas välstreckade värld av en pojke som dimper rakt ned i hennes målarburk.
Det raka blir krokigt. Vita blir rasande. På pojken.
Men med den godaste leverpastejsmörgåsen (med lite fickludd) stannar allt upp och blir varmt och gott, mjukt och fint.

Så blåser det upp igen och Öjvind virvlar upp och iväg.
Jag måste hitta honom, tänker Vita. Men. Hur hittar man någon som vinden har tagit? Vita frågar Alvaro, han som tänder alla lampor när det blivit mörkt.
Vita fortsätter måla streck. Så att Öjvind ska hitta henne.

Sara Lundberg har skrivit en modern saga, en surrealistisk kärlekshistoria, en vägtrafikrysare. Hela berättelsen utspelas utomhus, i trafiken, på ängen, i öknen, på tivolit, i mörkaste skogen, i landskapet. Bilderna är ögonbedövande vackra, lite softade och blåsiga. De vita tunna streck som åskådliggör vinden förstärker virvelkänslan. Texten virvlar också med och stillnar när vinden. Boken är väg, vind och vän. Vita som väntar. På en liten prick längst bort vid horisonten. Det är någon som kommer gående... som tålmodigt följer strecken.
Ett hoppingivande slut.
Augustprisnomineringen sitter som en schmäck!

Räven och Musen letar ny lya

Det vimlar inte precis av ungerska bilderböcker men här är en riktig goding.

Räven och musen letar ny lya av Boglárka Paulovkin i översättning och textbearbetning av Eva Larsson och Maud Mangold.

Den starka och modiga räven och den nyfikna och glada musen bor under den största eken i skogen. En dag börjar det knaka och braka alldeles förskräckligt och de blir rysligt rädda.

När allt blir tyst igen så upptäcker musen och räven att alla vackra träden är borta, försvunna. Det finns bara stubbar kvar. Vad gör de nu?

Tack vara en gammal karta så förstår de att det finns något utanför skogen. Tåg, städer, kanske nya lyor. En värld att upptäcka.

Men det är inte lätt för två skogsdjur att komma till staden. Allting är så stort, så stort, husen är vackra men var finns maten?

Pojken Andris bjuder på pizza och hittar ett nytt hem till de båda vännerna.

Det jag tycker är bäst om i denna bok är bilderna i brun-röd-grön, jordig färgskala i tempera, akrylfärg och kol. Boken är i litet behändigt format, bilderna får mestadels bre ut sig på hela uppslag och pappret är tjockt och härligt bläddervänligt.

Paulovkin har en alldeles egen stil. Hon står för både text och bild i den här lilla läckerbiten och verkar ha hämtat inspiration från de gamla stadsdelarna i Budapest.