Namnsdagsflickan

Robins lillasyster Namnsdagsflickan är medvetslös. Hon heter egentligen Harrriet och har legat på sjukhus bortom medvetande sedan en vecka. Den hon litade på mest i hela världen har svikit henne och nu gör hon sig oåtkomlig.
Så mystiskt börjar boken och vi får efterhand reda på mer om Namnsdagsflickan,  om Robin och bästakompisen Kim och om deras alldeles egen värld, Berghendia.
Berghendia är en fantasivärld som de skapat tillsammans och som de styr med järnhand, tar livet av innevånarna och låter dem leva upp igen. Där finns kungar, ändlösa krig,  krångliga palatsintriger och helt nya djurarter. Robins lillasyster  är alltid med på ett hörn. Tittar på, föreslår idéer och till slut börjar hon också rita.
 Så, efter flera års fantasivärldsbyggande,  krackelerar hela leken ungefär samtidigt som familjen gör det. Efter mycket bråk flyttar så Robins och Harriets pappa hemifrån och Kim slutar komma hem till dem. En tillfällighet kanske men inget att  göra.
Namnsdagsflickan och Robin saknar Kims besök lika mycket som de saknar den frånvarande pappan.
 
Kim får nya vänner, nya intressen och utvecklar sitt tecknande att rita serier. Både Kim och serien om Kassandra Karat blir superpopulära.  Ingen ordnar en fest utan att se till att Kim är bjuden.

Robin har tröttnat på fantasivärldar och bestämmer sig för att bli bäst i klassen. Namnsdagsflickan blir tystare och tystare.

Namnsdagsflickan  är en gränsöverskridande grafisk roman och har tre parallellhistorier. Dels den i verkligheten, dels den i Berghendia, dels den i superhjältemangaserien som Kim ritar.

Kristoffer Leandoer har skrivit texten och Åsa Ekström har tecknat i mangastil.  De bägge huvudpersonerna,  Kim och Robin är androgyna, till namn och i teckningarna.  När man läst ut boken så vet man fortfarande inte om det är killar eller tjejer. Man blir förvirrad och nyfiken men egentligen  borde det inte vara så viktigt. Det känns både väldigt intressant och kittlande.
Jag tycker boken var överraskande bra, mjuka fina illustrationer och mycket kraft i berättelsen med svek och utvecklingstema och flera vridningar i historien. Namnsdagsflickan gläntar på dörren till flera magiska världar. Coolt!

Undret

August är en 10-årig pojke med vanliga drömmar,  vanliga vanor och vanlig familj. Dock...har han en väldigt, väldigt ovanlig och medfödd ansiktsdeformation som gör att han han väcker uppseende och stirrande blickar. Överallt. Ingen som ser honom kan låta blir att glo, att titta, att undra. 
Hittills i sitt liv har han levt tämligen isolerat i sin familj,  fått sin utbildning i hemmet , rört sig i vanda miljöer.  
Men nu när han ska börja fjärde klass funderar hans föräldrar att han ska börja i en helt vanlig skola. "Det vore som att leda lammet till slakten" som Auggies pappa förskräckt utbrister när mamman väcker frågan. Men så blir det och konfrontationen med slaktbänken är ett faktum. 
August får en rundvandring i skolan av rektor och tre elever som blivit utvalda. Det går knappt att föreställa sig skräcken hos August, hos föräldrarna, hos de elever som visar runt. Men 
det går hyfsat till slut. 
Snart är det skarpt läge och terminen börjar. 
Lite otippat får August faktiskt vänner direkt,  en av skolans snyggaste och mest populära tjejer,  väljer att sätta sig bredvid honom i matsalen. I klassen får han sitta bredvid Jack även om han verkar motvillig. Till en början i alla fall. 
Stor osäkerhet, mycket ångest. Han önskar att han kunde få tillbaka, och ha på sig den astronauthjälm han hade som liten och som väckte mycket mindre uppmärksamhet när han visade sig ute med den än han gör utan.  
Varför har universum varit så grym mot Auggie Pullman? 

Vi får följa August tankar i boken och även några av hans vänners och hans systers tankar i några kapitel. Det gör att boken blir mångfacetterad och flerbottnad. Vi vill inte byta med August. Ingen skulle vilja det. Sensmoralen är tydlig. Kanske lite för. 
Som diskussionsmaterial eller högläsningsbok i mellanstadiet skulle den fungera utmärkt. Ingen torde vara oberörd inför läsningen. Ingen kan undgå att tänka på hur man själv skulle reagerat. 
Men möjligen  blir det lite för enkel story och farmförallt  lite för orealistiskt slut. 

Men läs den som en saga. Som en Skönheten och Odjuret, som en Elefantmannen, som en Ringaren i Notre Dame. Men med den stora skillnaden att Auggie har både vänner och en fantastisk underbar familj. 
Att läsa Undret är att hela tiden påminna sig om att man måste vara snällare än snäll. Att inte se på utsidan utan bakom ytan. Att alla människor är lika värda. 
R.J Palacios bok blev en fantastisk framgång i USA och den har lanseras som en internationell bestseller. Kanske får den inte samma hype i Sverige då översättningen lär vara ganska dålig. ( Jag läste den på engelska) 
Jag tycker att den är läsvärd, den är berörande och har en mycket stark sensmoral.  

Det värsta med min syster

Marty och Melissa är systrar i samma familj men fullständigt olika.  Marty (eller Martina som hon egentligen heter) är en pojkflicka, klädd i jeans, skitig tröja och rutiga Converse. Storasyster Melissa är tjej-.tjejig och rysch-pyschig, gillar smink, cupcakes, armband med berlocker och sitt rosa-rosa rum. 

Mamma jobbar på skolan men också extra med att sy klänningar, typ volangklänningar,  på beställning. Extrajobbet är mer eller mindre nödvändigt då pappas resebyråföretag är på fallrepet och går allt sämre. Lågkonjunktur, inga resebeställningar. Depp! 

Martys mycket motvilliga insats på ett födelsedagskalas resulterar till att sömnadsbeställningarna väller in, men fasansfullt nog också till att systrarna plötsligt tvingas DELA rum för att ge mamma möjlighet att ta emot kunder och ha ett eget syrum. 

Marty blir vansinnig. Melissa likaså. 

Martys mysiga sängkoja, alla hennes mjukisdjur och Mäktiga-Mart-målningar blir upphov till förtret för alla i familjen. Till och med pappa blir less. Familjen är på väg att krackelera, systrarna bråkar. JÄMT. 

Det värsta med Martys syster är att hon inte fattar nåt, att hon skvallrar, att hon är en sådan gnällspik och att alla tycker bäst om henne. 

Marty känner sig som världens sämsta dotter...

Syskonbråken blir värre och värre.... 

När det kommer en ny bok av Jacqueline Wilson vill jag omedelbart läsa den. Alla hennes böcker har  alldeles särskild ton. En snart-närmar-sig-katastrofen-ton. Man vet att det kommer att gå åt pipsvängen. Allt är så där helt vanligt men också lite, lite skruvat så att man förstår att det snart går över styr...

Man kan inte sluta läsa! (och i JWs böcker finns det ALLTID hopp i slutet) 

"Det värsta med min syster" är möjligen inte Wilsons allra bästa bok, men en bladvändare med STOR igenkänningsfaktor. 

Den magiska hajtanden

Det är sommarlov och äntligen får storasyster Moa och lillasyster Margot åka ut till Trutviken och bo hos moster My och Kärran, hjälpa till lite i bageriet och spela kort...och vara med Jan-Torvald. Det är närmsta grannen som är spännande och lagom knäpp och som bägge systrarna vill vara med. Lite triangeldramatik och syskonbråk men mest roligheter och  spänning när systrarna och hunden Penny ska leverera dagens beställning med wienerbröd till en kund längre bort i byn.  
Okidoki. En dramatenväska, en karta med pilar  men framförallt Margots magiska hajtand är till stor hjälp för tjejerna. Däremot inte hunden Penny som ställer till mer besvär än de någonsin kunnat tänka sig. Jan-Torvald smyger och dyker upp just i rätt tillfälle men ändå för sent. Det är då den magiska hajtanden kommer till verklig användning. 
Det här är en jättemysig högläsningsbok lite okonventionell med My och hennes käresta, Kärran och med väldigt vardagsvanlig dramatik. 
En höjdarläsning i sommartider! Läs mer på Eva Sussos hemsida

Läs också fortsättningen Den mystiska fyren som utspelar sig i samma Trutviken men nu på höstlovet och med nya lagom läskiga bagerileverans-uppdrag. Jan- Torvald är med förstås och några spöken...  Tur att den magiska hajtanden är med. Här finns också recept på glasspökbakelser som vi även provat och godkänt. De blev jättegoda kan vi lova! 

Jag går dit du går

"Jag går dit du går", sa Ingrid till bästa vännen Caitlin. De har just gått ut första året på high school och har gemensamma planer för framtiden.  Men i gryningen var Ingrid död. Hon hade tagit sitt liv och Caitlin är chockad och ensam kvar. Det hon har kvar av vännen är sorgen, saknaden och en genomträngande känsla att något fattas.  Allt hon delat med Ingrid är borta. Konsten, fotograferandet, de hemliga besöken på den nedlagda biografen, musiken, skratten. Nu finns bara mörker och tomrum.

En dag hittar Caitlin Ingrids dagbok i sitt eget rum, under sängen. Det var knappast en slump och Caitlin bär med sig dagboken som något mycket ömtåligt. Läser en sida om dagen. Börjar förstå men är chockad över att hon inget märkte. Innan.
.  
Miss Delani, fotoläraren, som betydde så mycket för Ingrid och som såg och uppmuntrade hennes konstnärliga talang är nu helt blank och nonchalerar Caitlin. Det blir ytterligare en sorg. Medvetet sabbar hon sina egna bilder.

Caitlin kämpar på med själens obotliga ensamhetstickande och med sin allt mer tilltagande ilska. och bygger sig ett eget  rum. En trädkoja högt uppe i ett träd. En rum för perspektiv. Ett rum för ljus.

Nina Lacours debutroman är en mycket vacker sorgesång över en bästa väns liv men också en utvecklingsberättelser om en ung kvinnas väg upp ur depression och familjeförväntningar och in i vänskap, förtroende och tonårskärlek.
Romanen vindlar sig igenom dagboksanteckningarna, minnen, tankar och realtidsbeskrivningar. Det gör den mycket intressant att läsa, inget är förutsägbart men allt är viktigt.

Hemma kanske inte är en plats

Sara råkar ut för en allvarlig hästolycka som nästan kostar henne livet. Tillbaka hemma igen börjar hon fundera över sitt liv och hamnar i en rejäl existentiell kris. Hon bestämmer sig för att ta tag i sitt trassliga förflutna och resa tillbaka till Argentina där hon växte upp och som hon lämnade för åtta år sedan.
Hennes mamma är död och Sara har dåligt samvete för det usla förhållande som hon hade till den stressade affärskvinna som mamman var. Sakta rullas mammahistorien upp tillsammans historien om hennes argentinska "familj"på estancian som hon söker upp.

Självaste huvudanledningen till hennes resa tillbaka är att hon vill träffa sin älskade barndoms häst Nube, men hon möts av ett totalt förändrat land. Argentina har genomgått en ekonomisk kollaps och Pampas har omvandlats till genmanipulerad sojaproduktion. Gauchos har drivits bort och överklassen ägnar sig åt hästpolo. Klassamhället har hårdnat och fördjupats och det tar ett tag innan Sara förstår vidden. De barn som tidigare lekte sida vid sida på estancian är nu så långt ifrån varandra man kan tänka sig.
Otroligt nog hittar hon till slut sin älskade häst Nube som är gammal, smutsig och mager och transporterar sopor i slummen. Han har hamnat absout längst ner och Sara är chockad över hur hårt livet farit fram över sin häst sina vänner och hela samhället. 

Så småningom får vi veta varför Sara och hennes familj så brådstörtat lämnat Argentina för Sverige och varför mamman och Sara kommit så långt ifrån varandra. 

Boken är en både en uppgörelse med familjen och med klassamhället. En bra ungdomsbok som är en utvecklingsroman som ger mer än vanligt till samhällsförståelsen i vår globaliserade värld. 

Lin Hallberg skriver hästböcker så det bara sprakar om det, men då och då skriver ungdomsböcker som är mycket mer än hästskötsel och ridbeskrivningar. Den här boken är ovanligt lite häst, kanske några blir besvikna. Jag vet inte men inte jag i alla fall. Boken håller och är emellanåt en riktig bladvändare.  

Dödsknäpp

Lev hårt, dö ung! Så brukar Tottes pappa säga när han kör för fort ibland. De orden kommer han nog att ångra snart, när hans son har dött. 
Totte har bara två veckor kvar att leva. Han vet det för han har sett  ett läkarprogram på TV att om man har en knöl i ljumsken så  kan det vara en tumör, en livsfarlig cancertumör. Det är en lömsk sjukdom och allt går förfärligt fort,  han har förmodligen bara två veckor kvar att leva. Han är rädd men berättar inte för någon. Att han har en knöl. Han tänker bara på allt han måste hinna göra innan döden. 
Han vill ha ett par rullskridskor till exempel. Men han får en hund. Hunden Otto som mamma tror att han behöver för att vara mindre ensam. Hon försöker bara döva sitt egna dåliga samvete för att hon jobbar så extremt mycket och är så lite hemma. Samma med pappa. Totte fattar
Nästa dag köper han ett måttband som är 150 cm långt. Om han kapar tio centimeter om dagen så räcker det lagom, med en dag i reserv. Bra att ha koll. Tycker Totte. 
Han är rädd men mest är han arg på något konstigt sätt och den argheten använder han på Kurt och Filip, på idrottsläraren och på rektorn. och på några fler....Han har inget att förlora. Han är fullkomligt ärlig i allt, förutom att han inte berättar för någon om knölen och att han snart ska dö. Ingen vet. 

Nu blir han också både modig, snabb och stark. Medelåttiga halvduktiga, halvglada och halvfula Totte blir plötsligt lite av en hjälte i skolan. 
Synd bara att det kom nu när han snart ska dö.  Han skriver sin sista vilja, sitt testamente. Men ingen annan vet vad som väntar. 

Dödsknäpp av Håkan Jaensson är en galen, rolig och samtidigt sorglig bok. En bok om livet och döden och om Totte som är så mycket modigare än han själv kunde ana. Civilkurage är bara förnamnet. 
Ett existentiellt drama mitt i en elvaårings liv och en mycket läsvärd bok för alla unga filosofiska människor. (och deras föräldrar och lärare). 
Extrapoäng för  att Jaenssons andra bokfigurer finns med i bakgrunden, Buller och Linn och pappan som flyttat till Korpilombilo...