Ulfs mamma har en gnisslande spårvagn i skallen. Ibland. Då dånar det och skramlar och blixtrar så hon bara kan ligga och stöna i sängen. Hon tål varken ljus eller ljud sådana här dagar.
Då får Ulf och hans bror vara mycket tysta och pappa serverar filmjölk till morgon, lunch och middag. Det är inte kul.
Ulf springer ut till kompisen Klas-Göran som vet att man kan tala med de döda. Det har han hört sin mamma säga. Ulf och Klas-Göran provar som bara den för att höra några döda prata. De dissekerar ett stuprör för att samla ihop ljudet och klättrar upp på ett tak för att komma närmre himlen.
Men de hör bara humlor och sus. Ända tills Klas-Göran tappar balansen och ramlar ner från taket. Då hörs det istället en massa tjut och gråt och de nya byxorna har gått sönder och det har kommit blod. Storasyrran blir arg och skäller, nyper i örat och plåstrar om. Ulf blir avundsjuk. Han vill också ha en sån storasyster!
Så kommer han på att han egentligen skulle ha haft en. Storasyster alltså. Marie-Louise som dog tre år innan Ulf föddes. Hon är i himlen nu. Men... Tänk om man kunde prata med henne.Ulf saknar henne som bara den fast han inte ens träffat henne.
Pappa har en radiosändare. Med den borde det väl ändå gå att prata med de döda. I himlen.
Ulf tar första bästa tillfälle:
"Hallå, det är din lillebror som snackar! Du har aldrig träffat mej. Men du vet säkert vem jag är ändå. Mamma har ont i huvet. Och pappa och brorsan är ute och cyklar. Det är jag som är Ulf. Hör du mej? Kom hit och hälsa på i såna fall. Så snart du kan!"
Senare samma dag, när Ulf går ut, träffar han en tjej som han aldrig sätt förut. Hon hoppar rep och har en kjol som vecklar ut sig som en liten fallskärm. Tänk ändå! Hon har kommit!
Ulf Stark har en berättarröst som få. Kulissen är välkänd: 50-tal, Stureby, Ulf, brorsan, den döda systern, tandläkarpappan och snälla hemmafrumamman.Ulf Stark lyckas skapa berättelsens magi av det vanliga så att allt blir just så spännande, roligt och inkännande som man vill att det ska vara. En högläsningsbok av rang.
Illustrationerna av Sara Gimbergsson ger texten ytterligare spänning och perspektiv i både känsla och rörelse. Saras bilder känns rena och man kan läsa av stämningläget på en gång.
En fullträff!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar