Otilla har bott i skogen i hela sitt liv men nu flyr och springer hon från en obeskrivlig fara rakt in i djupa skogen. Hon går vilse men kommer till slut fram till en glänta med ett stort övergivet hus. Eller hon tror att det är övergivet när ingen öppnar den låsta dörren Hon knackar och ropar och så småningom får hon ändå ett Hallå till svar och får syn på en dödskalle i ett fönster. Dödskallen lovar att öppna dörren om Otilla i sin tur lovar att bära med sig dödskallen sedan. Dödskallen är ju bara en dödskallen och har svårt att rulla sig fram.
Den lilla, men mycket modiga Otilla blir inte alls rädd utan går med på dealen. Och nu blir hon visad det stora fina huset från insidan, bärande på dödskallen. Hon får se den väldiga hallen, den stora salongen, vinterträdgården med päronträden, fängelsehålan med det bottenlösa hålet och till slut ändå upp i tornet, ut på balkongen och vidare till balsalen där Otilla och dödskallen dansar tillsammans ända tills mörkret faller.
Men det finns en hemlighet: Varje natt kommer ett huvudlöst skelett för att leta efter dödskallen. Skelettet ropar och ropar och dödskallen vill inte bli tagen.
Jon Klassen senaste bok Dödskallen är en läskig men oerhört fin historia. De flesta skulle nog bli mycket rädda av en talande dödskalle, men inte flickan Otilla som tar hand om den på bästa tänkbara sätt.
Dödskallen är en berättelse om mod, vänskap, magisk realism och stor ömhet, med ljuvliga illustrationer i en dämpad färgskala. Ett sant konstverk.