Rymlingarna av Ulf Stark

Farfar ligger på sjukhus. Han har har problem med sitt allt för stora och svaga hjärta och sitt ben som han brutit inte bara en gång utan två, helt nyligen. Farfar domderar och är ilsken, svär så det osar och känner sig instängd på sjukhuset. Maten smakar inte och han vill inte alls vara där. Han är ingen populär patient. 
Ulf eller Lill-Gottfrid, som farfar kallar sitt barnbarn, är däremot förtjust i farfar. Det är en ömsesidigt kärlek, något som Ulfs pappa tandläkaren inte kan förstå. Pappan drar sig för att åka och hälsa på farfar för att  troligen bara bli utskälld. Sonsonen åker själv dit med en pilsner och en sillsmörgås till farfar. "Det här var grejer, det" säger farfar. Han hatar sjukhusmaten som inte smakar något. 

Så kommer det sig att de planerar en rymning tillsammans. Nästa lördag ska det ske. Med taxi till båten och sen till landet i skärgården.  Dit är det lagom långt att rymma. "Men se för helsefyr till att pappa inte kommer med" säger farfar. Sen säger han ett ord till. "Lingonsylt". Helt obegripligt. 

Planen kräver rätt många lögner, köttbullar, pilsner och bagarhjälp av Adam-Ronny som även ska agera taxichaufför. Allt går enligt plan, farfar kommer med och Adam-Ronny lurar både farfar och sjukhuspersonalen. De får med sig  tabletter för hjärtat och för att farfar ska hålla sig lugn och inte svära så mycket. 
  Farfar njuter på båten och visst ser de farmor som står och vinkar på balkongen, fast hon varit död i något år nu. Farfar åker bakåt i tiden det syns på ansiktet. Huset ligger på en höjd, i folkmun kallad,  Klippiga bergen. Farfar ska ta sig upp, fast det är hur brant som helst. Två timmar tar det. "Det är dom satans byxornas fel", säger farfar. "Dom är för trånga." 

Att detta blir en magiskt om än lite strapatsrik helg är ju givet. Det kan man vara i trygg förvissning om när man läser något som Ulf Stark skrivit.
En underbar kärlek mellan farfar och sonson och en kärleksfull saknad som botas en aning av en burk kvarglömd lingonsylt. Ömsint, roande, sorgesamt och underbart. Genialt berättat helt enkelt. 
Att detta skulle bli Ulf Starks sista bok är också oerhört sorgesamt men också så himla fint. En mycket värdig och omfamnande slutbok.
Kitty Crowthers illustrationer i pastellkrita gör hela boken till en fantastisk helhet där ljus och mörker, ilska och glädje, dröm och verklighet bilder en perfekt fond till texten. 
En högläsningsbok för alla åldrar med en layout som lovar lika mycket i form som innehållet ger. I love it! 

Gruvan av Sara Lövestam

Utöskräcken är den vidrigaste varelse du kan tänka dig. Ellens storebror försöker skrämma vettet ur henne. 
- Han gick i land på Utö för flera hundr år sedan, han var enormt stor och kunde strypa ett barn med ena handen om han ville... Han hade stripigt hår och en ryckig, haltande gångstil, och man såg rent hat komma ur hans ögon. Ur ena mungipan rann det spott... och ibland blod. Och han kunde ta sig genom väggar. Det var på så sätt han kunde stjäla dispontens dyrbara guldklocka. 

Nu går han igen. Han spökar...  Han tar upp sin stora smutsiga hand med långa svarta naglar och så klöser han på väggen. ett skrap, två skrap, tre skarp så är han inne...

Ellen tycker att det är läskig... vill INTE visa. Hur ska hon kunna sova i skjulet om hon är rädd för sin egen bror. 
Ingen i familjen fattar varför Ellen envisas med att vilja sova i skjulet.(Utom Sofia, pappas nya tjej som tycker att det verkar mysigt) 
Men det var ju just det. För Ellen är skjulet som en del av naturen, ett pyttelitet hus, nästan som ett tält.
 - Du kommer aldrig att klara hela natten, säger storebror Adrian. - När Utöskräcken ska ta ett barn brukar han börja med att titta in genom fönstren. 

Nog är hon ett modigt barn, Ellen. Med en luftmadrass och en sovsäck drar hon iväg ut till skjulet. Hon tror inte på spökhistorier och hon ska klara av det. Men ...när hon hör tre skrap så känner hon sig ganska hjälplös, skrapningarna fortsätter hela natten men när inget händer så ...vid femtiden somnar hon. När pappa kommer och väcker henne har hon sovit i fyra timmar. 

Storebrorsan är nog lite imponerad och Sofia tycker att hon varit  jättemodig. Ellen fnyser och berättar inte hur rädd hon varit. 
Men... skjulet har blivit ett ställe dit hon kan dra sig undan då och då. 
Det är där och då hon hittar boken. Som finns instucken mellan några stockar i huset. Som i ett lönnfack ligger den. En bok utan titel och skriven för hand. Bokstäver i en skrivstil som är svårläst och med konstig stavning. Vem kan ha skrivit?
Till slut lyckas Ellen tyda några meningar. Det är Anton 12 år som skriver. En bok som han fått av magister Krona. Ellen blir fast i boken och läser om Anton som levde för 170 år sedan på Utö. Hon berättar inte för någon om boken och läsningen blir mer och mer spännande. Hon förstår inte allt men tillräckligt mycket för att verkligen vilja fortsätta läsa. Hon börjar fråga om konstiga ord, om händelser, om gruvan på Utö. 

I boken rullas en historia upp som handlar om klass, om drömmar och om att växa upp i en gruvarbetarfamilj. Om disponenten,  om läraren och om krossade möjligheter. En spännande och rörande historia som berättas på ett genialt sätt. 

Sara Lövestam har skrivit en riktig bladvändare som är både intressant, spännande och med stora känslor. 

Det fina med Kerstin av Helena Hedlund

Kerstin sitter i skolan och ska rita sitt självporträtt. Alla verkar rita sitt snabbaste och bästa men för Kerstin går det inte alls bra. Om hon varit osynlig skulle det varit ett fint porträtt men hon är ju inte det. Så. Hon ritar snabbt en ring, och två ögon och en mun. Röd och glad men stängd och så näsan. Fullt med fräknar. Men när hon ska rita håret tar det stopp. Det finns ju ingen guldpenna. Det funkar inte alls lika bra med rött eller orange som fröken föreslår. Äsch!

Kerstin bor på landet. Det är långt till kompisen Fatima men det gör inget för egentligen trivs Kerstin bra med sig själv och att vara ensam.  Hon samlar på guld och förutom att hon har ett hår som lyser som guld, som hennes pappa brukar säga, så har hon en hel liten guldsamling i en låda under sängen.
Där samlar hon fina guldiga saker som hon hittar. 

Nästa dag i skolan ska alla jobba med lera, det ska bli till utställningen med vernissage som föräldrarna ska bli inbjudna till. Fröken visar hur man kan göra en lergök och  barnen gör lite olika djur. Kerstin gör en bläckfisk, Fatima gör en monsterhäst.
På rasten gör Kerstin en underbar upptäckt. Hon hittar en ring i korridoren, en guldring. Perfekt till hennes guldsamling. Kerstin gömmer ringen i fickan. Det är ingen som vet om hennes hemliga samling. Hon visar den inte ens för Fatima.

Nästa morgon frågar fröken om någon sett en ring, hennes vigselring. Alla ropar Neeej! Även Kerstin. Kerstins hjärta bultar hårt, hårt. Men hon kniper igen munnen. Nu är det försent. Att säga något.

Nybygget är ett gammalt ödehus som står nära Kerstins hus. Där vill hon bo när hon blir stor men det säger hon inte till någon. Hon brukar vara där i smyg när hon vill vara ifred. Mamma önskar att det ska flytta in en barnfamilj där. Så att det ska bli lite liv i byn. Kerstin tycker att det räcker med liv som det är. 
Men en dag flyttar det faktiskt in en mamma och en pojke i "Nybygget".  Pojken heter Gunnar och han kan trolla. Dessutom har han samma guldglänsande hår som Kerstins.  Snart kommer de att bli kompisar men först är det vernissage med en katastrofhändelse och ett höstlov med lek.  Sen börjar Gunnar i samma klass som Kerstin. Äntligen! 

Det fina med Kerstin är en underbar  högläsningsbok med mycket samvetesoro, klumpar i magen och tårar i smyg. Starka känslor med kompisar och familj och hur allt blir mycket bättre bara man berättar om hur det är. 
Ett riktigt bra trolleri lyckas de också med. 

Det fina med Kerstin är Helena Hedlunds debutbok. Härligt bra! Illustrationer av fenomenala Katarina Strömgård. Läsning anbefalles! 

Jojje 5 år av Ellen Karlsson

Jojje går på en förskola som heter Havet, på avdelningen Fiskmåsen. Vi får hänga med Jojje en hel vecka från söndag till söndag.
Klockan fem varje söndag äter Jojje och hans mamma och pappa middag ihop. Sen är det pappavecka eller mammavecka. Just denna vecka är det pappa som kommer på middag hemma hos mamma. Jojje håller på med en teckning om rymden som han tar med till pappa. Hela solsystemet ska med.
Snart är det kväll och läggdags.  Jojje ligger nära, nära, pappa för ibland kommer det en läskig kolsvart  känsla som att  han ska försvinna om inte pappa eller mamma ligger supernära. Känslan kommer mest på kvällarna men ibland kan det hända på dagen men det vill han inte alls prata om.

På måndag är det förskoledag. På Jojjes avdelning går han själv och Uma och tio barn till. Uma har Jojje känt hela livet. De föddes på samma dag och på samma sjukhus men då kände de inte varandra. Ännu. Men nu vill de alltid vara med varandra. Idag vill de pyssla med halsband. Av finaste glaspärlorna. Det blir så fint så att man kan tro att det är köpt i en affär. Men...när fröken Izla ska knyta halsbandet råkar hon tappa taget och det blir pärlor överallt. Katastrof. Jojje skriker och springer iväg. Dumma, dumma Izla. Men såklart ordnar allt upp sig och Uma ger sitt halsband till Jojje som ett kompishalsband. Sen hjälps de åt att sortera och trä upp pärlorna igen. Pappa ska hämta både Uma och Jojje idag. Solen skiner och pappa bjussar på glass. Vilken bra måndag det blev. 

Sen fortsätter veckan. På tisdag händer något hemskt, på onsdag också faktiskt, men inte för Jojje. På torsdag får Jojje hjälpa till i förskolans kök och gör den godaste tomatsoppan som finns. På fredag ska pappa hämta lite tidigare. Han brukar aldrig vara försenad och när han till slut kommer så blir Jojje jättearg. Han trodde ju faktiskt att pappa var död. Och så var det den där hemska svarta känslan som kom. På dagen! På kvällen är det fredagsmys med tacos och TV om rymden och svarta hål. 

Sen kommer lördag med godis och fotbad och så är det snart söndag igen. Jojjes vecka har varit både som vanligt och inte. 

Ellen Karlsson har skrivit om Jojje och hans familj, vänner och förskola på ett mycket inkännande och fint sätt. En-sitta-på-sängkanten-och-läsa-bok som sammanfattar en alldeles vanlig dag som ändå var lite ovanlig. En bok som öppnar upp till samtal och som är steget efter bilderbok. Illustrationerna i collageteknik av Monika Forsberg är uttrycksfulla och helt kongeniala. Text och bild samverkar fint och det är bilder på varje sida. Precis perfekt. Monika Forsberg är sedan många år bosatt i London där hon är verksam som illustratör åt bl.a. modehus och leksaksföretag.
Ellen Karlsson har tidigare skrivit den augustprisvinnande högläsningspärlan Snöret, fågeln och jag men illustrationer av Eva Lindström. 
se tidigare tips från bloggen:  Snöret fågeln och jag 

De försvunna av Cecilia Lidbeck

I bussen sitter nio barn. De ska på läger, sä är de i alla fall tänkt... Ledaren står framme i förarhytten och pratar... Judit har för länge sen slutat lyssna på honom. Rösten är entonig och han pratat om regler, om vikten att hålla sig till lägerområdet och aldrig gå iväg utan sällskap. Men det blir bara till ett sövande surr som får henne att gäspa. 
Bussen kör på smala vägar ut i ingenting, längre och längre in i skogen. Plötsligt går det snabbare och snabbare, bussen vinglar fram medan grenar och kvistar sopar fönstren. Träden rusar emot dem, bussen kantrar vägrenen och med ena hjulparet uppe på vägen och med det andra i diket kör i en evighet innan den tar sig upp igen, stannar och blir lutande.  
Kaos! Judit ligger på golvet, Frej snyftar. Noomis fot ligger inklämd under ett säte. Chauffören vilande över ratten med armarna hängande mot golvet. Något känns fel. Mycket fel. Hon är död...
Ledaren hämtar en filt och lägger över chauffören. Kommenderar att barnen ska plocka ihop sakerna och gå ut. På en gång. 
Ingen av mobilerna fungerar. Ledaren ska hämta hjälp. Barnen måste stanna kvar. Absolut inte gå därifrån. Två av barnen vägrar, följer med ledaren. De andra stannar. Vincent, Frej, Sissela, Noomi, Judit, Kim och Abel. 
Hur ska de klara sig? Ensamma i skogen. Med en buss och en död busschaufför. En mardröm i vakenhet. Barnen ger sig så småningom i väg. Ändå. När ledaren inte dyker upp. Stadsbarn lost in the Forrest. Maten tar slut, vattnet tar slut... Noomi har besvärligt i sin fot. Nu gäller det at hålla ihop och hjälpas åt. Men ... det är inte så lätt. 

Cecilia Lidbeck har skrivit en realityrysare i skogsmiljö. Många stapatser blir det och ingen räddning i sikte. På många dagar (och nätter). 
En bok om livet vad man kan råka ut för. I nöden ställs vännerna på prov, hungern är en stor fiende och skogen är väldig och skrämmande. 
Läs också Cecilia Lidbecks thriller "Barnhemmet" https://barnochungdomsbok.blogspot.com/2013/10/barnhemmet-edvaed.html 

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld

Sasha har funny bones. Hon är rolig ända in i skelettet, liksom uppbyggd av rolighet. Men det vet hon inte ännu, det är bara något hon har hört hennes mamma säga att det finns. Sen finns det människor som kan lära sig att bli roliga, som samlar på roligheter och övar och övar och blir roliga på så sätt. Sen finns det en tredje sort som inte är roliga alls, hur mycket de än försöker. Som eventuellt hennes lärare Cecilia. 

Sasha har på sin lista med saker som hon ska göra, att hon ska bli rolig, en stå-upp-komiker, en Comedy Queen. På överlevnadslistan finns en massa andra saker också. Klippa av håret, inte försöka ta hand om något som lever, att inte läsa några böcker, att ha färgglada kläder, att inte tänka för mycket, att undvika promenader och skogen. En lista att överleva efter. 

Så börjar den här boken om Sasha, hennes bästis Märta, hennes pappa och farbror Ossi men kanske ändå mest om hennes mamma som inte finns med längre och som dog av depression. 
Sasha har sitt eget sätt att hantera den sorgen och det är inte alla som fattar men den där överlevnadslistan är viktig. Riktigt viktig!

För att bli en Comedy Queen så måste man träna. Sasha tränar på klassen i samband med en redovisning (fungerar sådär...) hon tränar också inför ett gäng kaniner (fungerar inte heller så bra och blir helt enkelt katastrof när två av henne klasskompisar råkar höra henne). Som tur är har Sasha farbror Ossi som är hennes största fan och påhittiga killen. Ossi känner några som har en stå-upp show-club. Tänk om det går att ordna att hon får ett gig. 

På BUP kan hon inte utöva sina funny bones. I alla fall inte vid första mötet. Pappa är helt förvirrad och fattar inte vad hon håller på med. Att inte läsa böcker. Varför? Att inte vilja ha en hund. Varför? 
Varför skulle Sashas mamma gå och dö. Varför? Kunde Sasha ha  förhindrat det? Det är vad hon tror i alla fall. 

Trots det allvarliga och sorgsorgliga ämnet så får Jenny Jägerfeld den här boken att lysa. Skratt och gråt samsas hela boken igenom. Genialiskt bra! 
Jag vill rekommendera den till alla 11+ människor i världen! 

Våffelhjärtat och Min bästis målvakten av Maria Parr

I Våffelhjärtat får vi lära känna Trille och hans granne Lena Lid som är de allra bästa vänner. Lena är en så som alltid hittar på roliga och ibland ganska farliga saker. Som den där linbanan t ex som Lena kommit på att de ska spänna upp mellan deras hus. Det är högt och det håller på att gå åt pipsvängen om inte Trille räddat situationen med madrasser. "Din sölkorv" säger Lena och hoppar ner. Trille är glad att hon överlevde, som vanligt. 
Det är sommarlov och viken Dunk-Mathilde är deras kungarike. Snart är det midsommar och det ska firas som vanligt med stort midsommarbål och midsommarbrudpar. Men detta år vägrar Trille och Lena att klär ut sig till brudpar. "Trille och jag blir alldeles förgiftade. Vi vägrar!" säger Lena och så är det sagt. 
Älskade faster-farmor kommer på besök. Hon är Trilles farfars syster och gräddar de  allra bästa våfflorna som finns. Trilles farmor är död sedan länge så nog är det fantastiskt att ha en faster-farmor. En överraskning, en farlighet och en sällan skådad räddningsinsats av farfar avslutar denna midsommar. 
Sommaren fortsätter med en båttur med djur precis som på  Noaks ark och senare med sjörövarlek. Lena leker galjonsfigur och får hjärnskakning. Hon överlever denna gång också! 

När hösten kommer börjar de årskurs fyra. Lena är enda flickan i klassen men klår upp mobbaren Kai-Tommy  så att han flyger i en båge. Precis som på film. Lena är också målvakt i fotbollslaget. Hon är faktiskt bäst. Tycker i alla fall Trille och Lena. 

I den alldeles  nyutkomna boken Min bästis målvakten fortsätter kampen med Kai-Tommy i klassen och i fotbollslaget. Lena ger inte upp fotbollen fast de har fått en ny tränare som kör skithårt med dem alla. Trille inser att fotboll inte är något för honom och lägger istället ner allt mer energi på Birgitte, en ny flicka från Holland som flyttat  till Dunk-Mathilde. "Man behöver inte bli en idiot för att man är kär" säger Lena. 

Lena och Trille har byggt en flotte, en riktigt fin som ska sjösättas. Birgitte har målat seglet. Första flottfärden blir vådlig och alla tre hamnar i vattnet. Ryktet om flottkantringen sprider sig och Birgittes föräldrar blir lite skraja. Lite mer tid med farfar istället. För Trille och Lena. Men äventyren fortsätter och Lena bryter armen i linjaltricket och bägge håller på att gå åt i orkanstormen kring juletid då de ska gå julbock i gårdarna. Trille hänger med fast han vet att det är rysligt farligt. Han vill ju inte bli kallad mes. 

Maria Parr har bara skrivit tre böcker men är redan en barnboksförfattare i mästarklass. Hon är född 1981 och  kommer från Fiskå i Norge. Hon kallas Astrid Lindgren för vår tid och är översatt till flera språk. Kritikerhyllningarna och priserna har haglat över henne sedan debuten. 
Hennes böcker passar utmärkt att högläsa. Här finns allt som gör en bok bra; spänning, humor, glädje, sorg, vänskap, svartsjuka och äkta Lena Lid-ilska. Underbara böcker för hela familjen! 

Läs också Tonje och de hemliga brevet som jag skrivit om tidigare. https://barnochungdomsbok.blogspot.com/search?q=tonje+