Nita och Vo bor med sin morfar i Plåtstaden intill berget vid världens ände. Morfar jobbar i gruvan liksom alla andra. En morgon ligger han kvar i sängen och hostar. Hostar blod. Grannen Jansson kommer farande men inser att här måste morfar till hospitalet. Det talas om mörka fläckar på morfars lungor. Är det koldamm? Eller något annat mörker.
För det finns ett annat slags mörker som letar sig in i människorna som rök, som dimma, som damm. Fyller dem, utan att det märks och sedan är det för sent.
Morfar uppmanar flickorna att söka rätt på stjärnkompassen och leta reda på skimret. "Låt stjärnan leda er till motsatsen av mörker".
Snart ska det komma en isbrytare som ska ta alla bort från Plåtstaden. Militärer går runt och uppmanar folk att packa proviant och åka ner till hamnen. Snart kommer den efterlängtade isbrytaren.
Men Nita och Mo tänker inte vänta på någon isbrytare, de planerar en annan resa. Inte över havet utan ned i berget. In genom den "första ingången". De måste hinna rädda morfar.
Mörket är en gastkramande bok om två modiga syskon som beger sig ned i bergets tunnlar för att hitta ett sätt att rädda morfar och dem själva från mörkret. Det är en motståndshandling och ett modighetsprov. De leker sig fram genom tunnlarna med hjälp av stjärnkompassen som visar dem vägen, men de måsta vara oerhört försiktiga.
Mörket av Mia Öström är som en modern saga med Mio-min-Mio-stämning med stora faror och läskigheter men med en snäll Tant Edla från skogen och ett ensamt barn från berget.
Ett skimrande språk gör läsningen till en njutning.
