Alba och hennes lillasyster Ellen hälsar på hos morbror Baltzar i Stjärndalen. Det är bara sex dagar kvar till julafton och bägge tjejerna längtar så att de håller på att gå i bitar. Mamma och pappa ska komma om ett par dagar. Med bil. De håller på att flytta och behöver packa och städa i lugn och ro innan de kommer till Stjärndalen. Lagom till jul.
Men så börjar det snöa och blåsa och snöa ännu mer. Lite mysigt är det förstås men väderprognosen säger snöoväder i flera dagar. Alba oroar sig för att mamma och pappa inte ska kunna komma till julaftonen. Morbror Baltzar tröstar och vill visa en sak som han köpt på auktion. Något alldeles fantastiskt. Och spännande. Det bär iväg upp på vinden och där står det ett hus, inte ett dockskåp utan ett miniatyrhus med väggar av trä och fönster av riktigt glas. Och med möbler i alla rum. Allt är handgjort av en skicklig snickare i trakten. En olycklig man som hatade julen men som älskade att snickra. Huset bärs ned och ställs i flickornas rum.
Ellen hittar en stentomte i huset. Det är det första mystiska. Sen är det rösterna som Alba hör från huset på natten. Röster som viskar om Samlaren. Och det mystiska att elden i miniatyrhusets kakelugn har tänts på natten och snöstormen som aldrig vill ta slut och leksaksaffären och Spökdamen och Boken om de döda.
Kristina Ohlsson har skrivit en ruskigt spännande och så-gott-som-trovärdig-magiskt-realistisk historia om barn som försvinner under tider av snöstorm och strax före jul. Mysrysläsning!
