Hos doktorn - en grymt bra bok

Vi har läst den gång på gång. Mina snart treåriga barnbarn och jag. Vi har läst "Hos doktorn" av Michaël Escoffier och Matthieu Maudet. Om och om igen.


I doktorns väntrum är det fullt. Krokodilen får hjälp med sin tandvärk, elefanten har ont i näsan och blåser ut världens största bubbelgum och nästa patient, vargen har ont i magen. Och undra på det för i väntrummet har några patienter försvunnit och vi anar anledningen till vargens magont. Men...det gör inte doktorn och oj oj vad är det som händer därnere? Nämen... Hallå...
Doktorn byts ut och nu finns endast en liten stackare kvar i väntrummet. Lammet!

Den här lilla franska bilderbokspärlan har något som gör att man vill läsa flera gånger. Den har ett mellanrum som inte skrivs ut. Ett drama i bilden som sker utanför texten. En spännande historia, en berättelse som man kan tro kanske saknar några sidor ( i varje fall Julian för han bläddrar och bläddrar och bläddrar och läser "Nästa" för sig själv i soffan.)
En härligt tragikomisk historia som blinkar åt flera andra bilderboksvänner, Doktor Dentista av William Steig och Min tur av Ernst Jandl.
En humoristisk väntrumsrysare. Grymt bra!

är det dags?

Kitty Crowther får snart motta det finaste barnbokspriset i världen. Hon är årets ALMA-pristagare som hon får för en samlad barnboksproduktion om 35 titlar. Imponerande då hon endast är 39 år gammal. Hon är lika mycket illustratör som författare och hon har en helt egen stil, "linjens mästare men också stämningens" som ALMA-juryn skriver. Kitty Crowther är bosatt i Belgien och ännu finns bara sex tittlar översatta till svenska.
Den bästa tycker jag är den senaste "är det dags?" En liten godnattrysare där mjukisdjuren väntar och väntar och undrar och undrar om det inte är dags snart. Kommer han inte? Men nej, och inte än och forfarande inte?
Men så till slut "sssch" så öppnas dörren och "Här är han!!!"
Ett riktigt kammarspel, en väntan i barnkammarmiljö där man ser hur det blir mörkare och mörkare och dagen blir till kväll. Minspel, kroppsställning och stämning skildras med enkel blyerts och färgpenna. En egen stil, inga schabloner, välkänd miljö. En bok till långsamhetens lov.
En toppenbok att varva ned och läsa som godnattsaga, en bok man kan läsa många gånger utan att ledsna. Mitt tvååriga barnbarn älskar den! Jag med!