De försvunna av Cecilia Lidbeck

I bussen sitter nio barn. De ska på läger, sä är de i alla fall tänkt... Ledaren står framme i förarhytten och pratar... Judit har för länge sen slutat lyssna på honom. Rösten är entonig och han pratat om regler, om vikten att hålla sig till lägerområdet och aldrig gå iväg utan sällskap. Men det blir bara till ett sövande surr som får henne att gäspa. 
Bussen kör på smala vägar ut i ingenting, längre och längre in i skogen. Plötsligt går det snabbare och snabbare, bussen vinglar fram medan grenar och kvistar sopar fönstren. Träden rusar emot dem, bussen kantrar vägrenen och med ena hjulparet uppe på vägen och med det andra i diket kör i en evighet innan den tar sig upp igen, stannar och blir lutande.  
Kaos! Judit ligger på golvet, Frej snyftar. Noomis fot ligger inklämd under ett säte. Chauffören vilande över ratten med armarna hängande mot golvet. Något känns fel. Mycket fel. Hon är död...
Ledaren hämtar en filt och lägger över chauffören. Kommenderar att barnen ska plocka ihop sakerna och gå ut. På en gång. 
Ingen av mobilerna fungerar. Ledaren ska hämta hjälp. Barnen måste stanna kvar. Absolut inte gå därifrån. Två av barnen vägrar, följer med ledaren. De andra stannar. Vincent, Frej, Sissela, Noomi, Judit, Kim och Abel. 
Hur ska de klara sig? Ensamma i skogen. Med en buss och en död busschaufför. En mardröm i vakenhet. Barnen ger sig så småningom i väg. Ändå. När ledaren inte dyker upp. Stadsbarn lost in the Forrest. Maten tar slut, vattnet tar slut... Noomi har besvärligt i sin fot. Nu gäller det at hålla ihop och hjälpas åt. Men ... det är inte så lätt. 

Cecilia Lidbeck har skrivit en realityrysare i skogsmiljö. Många stapatser blir det och ingen räddning i sikte. På många dagar (och nätter). 
En bok om livet vad man kan råka ut för. I nöden ställs vännerna på prov, hungern är en stor fiende och skogen är väldig och skrämmande. 
Läs också Cecilia Lidbecks thriller "Barnhemmet" https://barnochungdomsbok.blogspot.com/2013/10/barnhemmet-edvaed.html 

En annan Albin av Johan Unenge

Albins pappa tycker att Albin borde spela mer och bättre fotboll. "Du kan ju inte bara säga att du är fri! Du måste ju vara det också! Synas!" "Du måste stå på dig!" pappa babblar på om fotbollen och så om farmor. Farmor som ligger på Geriatriken och pappa som menar att det är Albin som ska hålla henne sällskap. Själv har han inte tid att vara där. Skyller alltid på något t ex att han ska åka och köpa dom där tapeterna till Albins rum. Grå tapeter med fåglar på och inte den oranga färgen som Albin vill ha.
På sjukhuset träffar han en klasskompis, Emma som är mycket speciell och fin. Farmor är också speciell. Hon kan liksom läsa av Albin och så lyser hon upp när hon berättar om sin morfar. Som hade lanthandel och som var allas vän. Kände till allas namn och visste allt om deras liv, sjukdomar, släktingar, skolbetyg. Samma berättelse varje gång hos farmor men så fint att höra.

Nu kommer snart den dagen som har en mycket avgörande betydelse för Albin. Orientering med karta och kompass i små grupper. Albin hamnar tillsammans med två killar som tycks vara de coolaste i skolan, Marcus och Simon. Ingen kan kompassen, ingen av dem är särskilt intresserade och de hamnar på efterkälken. Albin är sjöblöt om fötterna redan och när han sen fastnar med foten i ett slukhål så hamnar han helt efter. Marcus och Simon fortsätter gå på som om han inte fanns. Plötsligt är han helt lost. Vilse i skogen. Känner inte igen sig. Hittar inte.

Albin ser till slut  buske med några bär som han äter, somnar sen under en stor gran och vaknar inte förrän en främmande tant väcker honom. Han är hittad! Sökandet avblåses, en ambulans kommer och det blir stort pådrag med sjukhus undersökning, näringslösning och tidningsintervjuer.  Nu är Albin något av en hjälte. En spårlöst försvunnen pojke återfunnen. Han blir helt enkelt en stjärna, över en natt.  Alla vill prata, heja, få autografer. Simon och Marcus påstår att de blev rädda och trodde att Albin sprungit ifrån en älg. Rektorn menar att skolan gjort allt de kunnat i sökandet trots att polisen fick larm två timmar efter avslutad idrottsdag. "Det är omöjligt att i varje ögonblick ha full uppmärksamhet på individnivå" säger rektorn. 

Albin funderar mycket på detta som rektorn sagt och på sin  nya roll och status i skolan. Han behöver fixa mycket nu och han behöver styrka. Det får han när han äter bären från den där speciella busken på ängen. Men det blir ganska svårt att hinna plocka bären i smyg på natten, rädda skolan från rektorns enväldiga beslut. Han vill bli  tuffare och säga ifrån, han vill utmana rektorn men också vara en bra kompis. Hur ska han få ihop det? Emma tycker att han blir förändrad. Men de där mystiska bären kan de hjälpa honom? 

Situationen blir allt mer ohållbar. 

Johan Unenge har skrivit en bok om makt och maktlöshet om att synas och inte, om hur makten förändrar en person och vad som egentligen är viktigt. Jag tycker väldigt mycket om den här boken. . Den borde kunna fungera jättebra som högläsningsbok i mellanstadieåldern. Jag hoppas, hoppas verkligen att  En annan Albin får många läsare.  

Olli och Mo

En helt vanlig söndag och  Mo vill ha utflykt men Olli har ingen lust alls. Det blir som Mo vill. Okej klart för äventyr...
Olli med nyputsade skor och kartbok, Mo med bilnyckel och ny kappa. Full gas och snart är de i utkanten på sidan tre...
Det verkar lite farligt men snart är det fikadags, tyvärr har de inga pengar. Mo ville bjuda men har glömt sin plånbok, Olli har aldrig några pengar. Så...det blir till att diska. Minst sjuttio olika saker.

Det börjar mörkna och det är faktiskt tid att åka hem igen. Men det är nu som utflykten blir  vilse. Det finns hagar och skogar, stäpper och berg, floder och öknar. Men vart leder vägen? Kartorna är suddig och här kan lika gärna vara där.
Och där råkar bli hos någon Maud som just ska laga middag och steker fiskpinnar på högkant. Allt är nästan som hemma när de äter framför teven och somnar i soffan. Men bara nästan.
Nästa dag åker de hem. Nu är det bråttom - utflykten håller på att ta slut.  
Olli ser hemmet i kikaren, långt där borta. Mo trampar på gaspedalen. Snart är de framme.

Att sammanfatta en bilderbok av Eva Lindström låter sig inte göras på några meningar. I texten liksom mellan träd, berg och hagar finns mycket att upptäcka. Det här är en roadmovie i ett drömtillstånd. En hisnande farlig men härlig utflykt.
Och...bilderna är så fantastiska så det känns i hela kroppen. Målade över hela uppslag i gouche, blyerts och akvarell i mild gulorange pastell och när det blir farligt märks detta i det lite dovare blåtonade bilderna. Det är i sin avskalade enkelhet stor konst!
Det här är en bok jag vill stiga in i, smyga runt i eller vila mig i. Boken tar inte slut, den här kan man fortsätta att finnas med i. Fortsätta fantisera om Olli och Mo - med så runda och gosiga namn, som far omkring i den farliga vida världen.
Och allting är just så oförutsägbart som självaste livet.