Jag blundar och önskar mig något

Moa-Lina Croall har skrivit om att vara Lisa och vilja vara med i ett gäng fastän man i ärlighetens namn inte vill. Egentligen. Men ingenting säger att livet ska vara lätt.
Näbbet som coola gängets klubb heter är exklusiv. Det är det som är själva grejen - att inte vem som helst får vara med. Det är åtta medlemmar och alla är äldre, typ fjorton, femton och inte tolv som Lisa eller tretton som bästakompisen Nova. Nadja är första-ledare för Näbbet. Latifah är vice. Lisas storasyster Anna är med länge.  
Nu ska Lisa och Nova (kanske) få komma med i gänget om de klarar tre uppdrag. Det första är att skaffa fram 3 påsar chips, godis för hundra spänn och två stora cola. Annars sprids elaka rykten... Men hur ska de få pengar till allt det. Att de har skralat, pantat, till och med snott några tior i morsans fickor för att få råd till allt gills inte. För i Näbbet betalar man aldrig för sig. Det är emot principerna.
Sluta vara sån tråkmåns Lisa. Kom igen! Visa att du kan snatta! Trycket ökar.
Snart fyller Nadja år och alla måste snatta något till henne. Något fint och coolt!

Efter några fler prövningar och en omröstning så  blir de bägge yngsta godkända och invalda.  Men att vara med i Näbbetgänget är inte alls lika kul som Lisa trodde. Högkvarteret är kallt och tråkigt och det händer inget förutom att Nadja och Latifah prata med varandra och de andra ska lyssna.
Och sen är det som om Nova blivit en annan. Hon vill bara vara med Näbbetgänget hela tiden. Hon har blivit kaxig och sminkar sig. Hon tycker nog att Lisa är ruskigt feg, tror Lisa.
Lisa har också ett stort orosmoln hängande över sig hela tiden. Att någon ska anmäla vad hon gjort, att polisen ska komma till skolan och peka ut henne. Lisa är inge bra alls på att vare sig ljuga, snatta eller kaxa sig.
Egentligen vill hon ha den gamla Nova tillbaka istället, som hon var i somras. Innan Näbbet...

Kanske ska man lyda sin inre röst och inte bara spela med. Nova säger:
"Du är tuff men spelar blyg, jag är blyg men spelar tuff. Tillsammans är vi en perfekt blandning! "
Det finns dock något som grumlar blandningen ordentligt.

Jag blundar och önskar mig något blev Augustprisnominerad 2012 och är en fristående fortsättning på Det är jag som är Lisa.
Jag blundar och önskar mig något är en in-under-huden-skildring av en tjej mitt i pubertetskaoset med fnitterattacker och hjärtklappning.  Just mitt i brytpunkten mellan barn och ungdom när inte veta vad och hur man är eller vill vara. 
Läs bägge var för sig eller tillsammans!

Moa-Lina Croall har också skrivit Sen tar vi Berlin som är lite av en kultbok för unga vuxna. Parallellt med författandet skriver hon också musik. I somras gav hon ut engelskspråkiga soloalbumet ”MLC”, under artistnamnet MLC.

Olli och Mo

En helt vanlig söndag och  Mo vill ha utflykt men Olli har ingen lust alls. Det blir som Mo vill. Okej klart för äventyr...
Olli med nyputsade skor och kartbok, Mo med bilnyckel och ny kappa. Full gas och snart är de i utkanten på sidan tre...
Det verkar lite farligt men snart är det fikadags, tyvärr har de inga pengar. Mo ville bjuda men har glömt sin plånbok, Olli har aldrig några pengar. Så...det blir till att diska. Minst sjuttio olika saker.

Det börjar mörkna och det är faktiskt tid att åka hem igen. Men det är nu som utflykten blir  vilse. Det finns hagar och skogar, stäpper och berg, floder och öknar. Men vart leder vägen? Kartorna är suddig och här kan lika gärna vara där.
Och där råkar bli hos någon Maud som just ska laga middag och steker fiskpinnar på högkant. Allt är nästan som hemma när de äter framför teven och somnar i soffan. Men bara nästan.
Nästa dag åker de hem. Nu är det bråttom - utflykten håller på att ta slut.  
Olli ser hemmet i kikaren, långt där borta. Mo trampar på gaspedalen. Snart är de framme.

Att sammanfatta en bilderbok av Eva Lindström låter sig inte göras på några meningar. I texten liksom mellan träd, berg och hagar finns mycket att upptäcka. Det här är en roadmovie i ett drömtillstånd. En hisnande farlig men härlig utflykt.
Och...bilderna är så fantastiska så det känns i hela kroppen. Målade över hela uppslag i gouche, blyerts och akvarell i mild gulorange pastell och när det blir farligt märks detta i det lite dovare blåtonade bilderna. Det är i sin avskalade enkelhet stor konst!
Det här är en bok jag vill stiga in i, smyga runt i eller vila mig i. Boken tar inte slut, den här kan man fortsätta att finnas med i. Fortsätta fantisera om Olli och Mo - med så runda och gosiga namn, som far omkring i den farliga vida världen.
Och allting är just så oförutsägbart som självaste livet.

En sekund i taget

Hedvig är ensam kvar efter den plötsligt gallopperande feberfarsoten som dödat alla om kring henne ; mamma, pappa, lillebror, ....också hennes bästa kompis Lydia som var så mycket bättre på allting, exakt alliting utom på att vara smal (och på att överleva). För övrigt dödat alla andra i samhället. Verkar det som.

När hon ringer 112 tutar det upptaget, sen ingen ton alls.

Hedvig springer ut från lägenheten, rycker åt sig mammas nyckelknippa till skolan där hon jobbade och cyklar i ilfart mot skolan. Låser upp. Allt är precis så tomt och ödsligt som hon trott. För eftersom katastrofdödsfallen skett på natten så fanns inga människor i skolan. Alltså inga döda där heller. Hon hittar sin bänk, blir trygg ett kort tag. Absurt. Hon packar i hast ned en massa överlevnadssaker från skolans förråd, liggunderlag, tält, sovsäck, mat, dryck... och  mammas blommiga jobbkaffekopp.

Hon lämnar nycklarna i låset och cyklar iväg. Hon vet inte var, men bort. Hon är ensam, chockad och rädd. Men hon är, hon lever! Och ...därborta är det oändligt fullt av död.

Efter denna gastkramande inledning så finner Hedvig en plats där hon kan stanna. Ett hus, en försöksgård med kor, hästar och höns. Hon bryter sig in i huset. Utan att veta något om djurskötsel, hur man gör upp eld eller sköter ett hus så tvingas hon lära sig och omvärdera varje sekund i livet. Hon som varit bra på lägenhetssaker är nu en som går och mjölkar på morgonen.

 Men hon är rädd och hispig.  Vågar knappt lämna gården, hon är livrädd att se dödheten omkring sig.

Så upptäcker hon fotspår.  Finns det någon som spionerar på henne? En levande?

En sekund i taget är en bladvändare av rang. En existentiell thriller. En dystopi som ser ut att blir till en bokserie eftersom denna slutar med ett öppet cliffhangerslut. En bok som säkert kommer att gillas av de som läst Hungerspelen eller Veronica Roths, Divergentserie. Jag tänker också på Felicias Ö av Cannie Möller och på Patrick Ness´Kaostriologi.

Jag ser fram emot nästa bok om Hedvig.

Läs mer om författaren till boken, Sofia Nordin, på hennes egen hemsida  http://www.sofianordin.se/

Ossians ovanliga nanny

Bland underbara och magiskt omhändertagande nannys som Mary Poppins och Tant Mitt-prick kan vi  nu också räkna in  Pernilla. Hon är en räddare  i nöden. En person som dyker upp i vid rätt tillfälle, i rätt familj och räddar hela alltet.

Pernilla dyker upp som nanny till bröderna Ossian och Samuel när barnflickan Emma helt plötsligt slutar.  Bara så där.  Ossian och Samuel har haft tusentals barnflickor eller hundratals, okej tolv. Men bara det är många nog. Och...Nu är det kris. Emma slutar , hur ska det gå för Ossian och Samuel.

Pernilla kommer som en skänk från ovan. Hon är en tant, hon är rolig... och hon har magiska krafter. Det börjar med helt vanliga köttbullar, fortsätter med popcorn och med en simskola som faktiskt är helt underbar.

Är Petronella en häxa eller en fé? Hur kommer det sej att hon har vänner med magisk tekanna och levande skorpburk. Hur kommer det sej att allt känns bra och alldeles underbart när Ossian och Samuel är med Pernilla.

Man behöver faktiskt inte bli som sina föräldrar. Man behöver inte jobba så mycket eller vara med sina barn så lite.

Nej sådana föräldrar kommer Ossian och Samuel aldrig att bli.

Men det är ju för att de känner till févärlden! Den bästa av alla världar där man får lära sig att hellre vara sin egen sort än som alla andra. Där finns vänner, stora och små och allting verkar ordnar sig.

Till slut också ....en gungstol som öppning till en lugnare värld både för pojkarna och de stressade storstadsföräldrarna. Nina Björk skulle gilla!

 

Ylva Karlsson vann Augustpriset 2009 med Skriv om och om igen. Nu skriver hon högläsningböcker som om hon inte gjort annat.  Katarina Strömgård har illustrerat. På pricken!

Jag önskar att jag hade något barn att läsa den här boken för. Högläsning varje kväll! Perfekt!

Läs också på Ylvas egen hemsida

http://www.ylvakarlsson.se/index.html

Tvillingarna Thornthwsaites testamente

 

Tvillingarna Lorelli och Ovid Thornthwaite är inte som andra syskon. De är föräldralösa, bor på en stor herrgård och är de enda arvtagarna till en enorm förmögenhet.

Men det som verkligen gör den här boken helt annorlunda än andra deckare är att syskonen hela tiden försöker ta kål på varandra. Ingen minns längre hur det hela började, men ända sedan de varit små har de på olika utstuderade sätt försökta att döda och skada varandra.

Nu är de tretton år och har till slut verkligen  ingått vapenvila. Men …. det kommer att ta en månad innan testamentet kan ändras så att de inte ärver varandra om den ene av dem dör. Först ska en advokat undersöka värdet av deras förmögenhet. Han ska anteckna allt som finns på herrgården. Det kommer att ta sin tid och han har därför med sig sin son Adam…

Trots vapenvilan tvillingarna emellan verkar illdåden inte alls avta. Hur kommer det sig?

Och vad hände egentligen med föräldrarna?  Vilar det en förbannelse över släkten Thorthwaites. Stämmer det att mord sprider sig som viurs i ättens blod?

 

Den här deckarboken är verkligen annorlunda. Med en torr humor, en smått galen intrig och spännande händelser i varje kapitel kommer många att älska den! Det är jag helt säker på.

 

Lennart Lordis loggbok - Utsikt från Livets planet

Lennart kallas Lordi och gillar rosa och prinsesstårta. Han bor med sin mamma, pappa, storasyster Inez och lillebror Ernst + två husdjur, Spindelkvinnan och Herr Muffin. En helt vanlig familj. En bra familj. Rätt mycket bråk ibland, men ändå ganska schysst. Loggboken som Lennart skriver i är egentligen syrrans dagbok. Som han snott.
Men det vet hon ju inte om såklart. Annars hade ju Lennart Lordi inte kunnat skriva sin loggbok...

Lordi önskar att han kunde stå på händer så att kunde göra precis som sin coola farbror. Stå på händer högst upp på en av Egyptens pyramider. Med solbrillor på. Tänk det. Det skulle vara häftigt. Så Lordi tränar och tränar. Och lyckas. NOT. Men nästan.

I klassen börjar en ny kille, F Sörensen, han är från Danmark och har en rödvit ryggsäck som inte Bobban och hans gäng gillar. Dom gillar inte F Sörensen över huvudtaget. Men då säger Lennart Lordi ifrån. Han kaxar sig och hotar med brorsan Ernst. Smart drag.

Sen blir det lite sorgligt när Herr Muffin dör. Men också väldigt mysigt med finaste Maria som springer snabbast i hela skolan och är från Kenya. Och väldigt roligt när hela klassen åker glasslåda på julavslutningen...
Lennart Lordis loggbok är en bok med hög igenkänning, med bråk och  fniss och mycket pirr.

Tove Berggren är barnboksdebutant och bor i Göteborg. Hon är utbildad skrivpedagog och fotbollstränare. Lennart Lordis andra loggbok kommer under våren 2013 och heter Nödsignal från Horisonten.

"Dina brev lägger jag under madrassen"

 

Sara Schwardt var 13 år när hon skickade sitt första brev till Astrid Lindgren. Det svar hon då fick gjorde henne så upprörd, arg  och besviken att hon rev sönder det och spolade ner det i toaletten. Detta allra första svarsbrev är borta för alltid, dock inte i Saras hjärta där det finns inristat för evigt, men för oss andra är detta första brev en förborgad hemlighet.

Men det blir fler brev. Många fler. Och...

 

alla de andra breven får vi läsa!

Det blir till en ovanligt ärlig inblick i ett trasigt tonårsliv och många franka svar från en av landets största författare som i detta fall agerar  mycket inkännande och ömhudat.

 

Åren går. Hemma hos Sara växer konflikterna till öppet krig, skolan är pest och Sara rymmer hemifrån. Efter mycket strul så får Sara bo hos sin mormor. Med mormors hjälp och Astrids brev tar hon sig igenom högstadiet.

 

"Jag vill att du ska veta att en utomstående människa anser att du har rätt" skriver Astrid till Sara. Och just detta är ju så fantastiskt och får åtminstone mig att tänka att man kan betyda skillnad i en ung människas liv. Om man bara kan lyssna!

 

"Dina brev lägger jag under madrassen" är en helt underbar bok  En brevväxling 1971 - 2002 mellan Astrid Lindgren och Sara Schwardt eller Sara Ingeborg Ljugcrantz som hon hette då.
Sån tur för oss att det blev en bok, trots att Astrid och Sara lovade varandra att aldrig visa breven. En fin och tankeväckande allåldersbok för ungdomar och vuxna.
Det är viktigt att bli tagen på allvar.  Att få svar på sina frågor.  Eller mothugg. 
Astrid stryker inte medhårs. Hon skriver vad hon tycker. Man hör hennes röst...och ryser... den rösten fattas!