Vero hit & dit

Vero. Kan man heta så? Just hon kan! Markus tycker att hela Vero är hur cool och fin som helst. Han ropar efter henne. Tänk att han vågade!
Vero är ny i klassen. Hon har flyttat till Björngatan. Markus gillar men mamma tveksam. Björngatan säger hon med den där konstiga rösten som avslöjar att hon inte gillar. Hon ser ut som hon precis har smakat något surt.
Men Markus skulle gärna vilja bo där. Där finns stora gårdar att vara på och många barn att leka med..
Vero finns där och det är förstås det viktigaste.
Vero vet så mycket. Hur mycket mjölken kostar och hur det är att flytta. Många gånger. För många gånger.
De bestämmer att ses hemma hos Markus nästa dag. Hur ska det gå? Markus brukar inte ha kompisar hemma hos sig. Tänk om mamma sover eller ännu värre  om hon vaknar. Mamma gillar inte så mycket liv och kiv. Men det ska nog ordna sig. Ordning och reda - lördag på fredag.. som Markus pappa brukar säga.

Flyttfirman Hit och Dit kommer till huset. En ny tant ska flytta in i lägenheten ovanför. Med ett åbäke. Som visar sig vara ett piano som hon, tanten, dvs. Anja,  kan spela på så bra att det låter som en hel konsert när Vero och Markus stämmer i. Att det kan vara så kul att sjunga och spela tillsammans! Det tycker Markus och Vero... ända till Markus mamma kommer och ringer på dörren.  Hon gillar INTE!
Markus lojalitet våndas  mellan familj och vänskap och även över att vara coola killen och vara med Abbe eller vara med  fina påhittiga Vero. Abbe är också påhittig men på fel saker. Han hittar på att bli instängd i skyddsrummet och sån´t.
En dag kommer Vero inte till skolan. På flera dagar. Markus längtar efter henne. Är hon sjuk?
Vad har hänt. Att hon ska flytta igen tänker han inte ens. Men det är just vad hon ska... för femtioelfte gången. Kan någon stoppa flytten? Kan någon lyssna? 

Katarina Kieri har skrivit en fin högläsningsbok om att vara udda,  om att bli sedd och att få blomma. Men det är också en berättelse om klasskillnader och våndan över föräldragrejer och känslan att känna sig maktlös. Barn i Veros och Markus ålder (ca 11 skulle jag tro) skulle kunna klara sig bra i livet men dom har ingen röst. Föräldrarna bestämmer det mesta. Vare sig man vill eller inte. Kan man bli tagen på allvar. Tack! 
De ljuvliga illustrationerna av Helena Lunding Hultqvist är lockar mig att genast öppna boken och läsa. En tänkvärd och humoristisk högläsningsbok med klassperspektiv. Vi har precis lärt känna Markus, Vero och Abbe. Jag hoppas på en uppföljare. Pronto!