Trasig soppa

Rowan Clark får en dag ett fotonegativ av en cool kille men med vänligt ansikte. Rowan vägrar först att ta emot det för hon vet att det inte är hennes negativ. Killen framhärdar ändå och Rowan kan inte annat är ta emot det. Det är pinsamt och lite genant.

Livet förändras efter den där händelsen och långsamt rullas berättelsen om Rowan och henne familj upp för oss.
Det är en spännande, sorglig och oväntat romantisk historia som kretsar kring den älskade storebrodern Jacks död.
Berättelsen leker och slingrar och jag följer efter förundrad, oroad och hänförd.
Vad har hänt med Jack egentligen? Det är den stora frågan.
Rowan får ta ett stort, alltför stort ansvar i familjen. Hon får sköta om lillasyster Stroma, hon får sköta om sin mamma som går in i depressionens mörker och hopplöshet. Hon låtsas att allt är bra när pappa frågar. Hon måste vara stark och duktig.
Rowan träffar ganska snart den mystiske snälle killen med fotonegativet. Han heter Harper och bor i en ambulans!? Han är schysst och snäll och för honom kan hon berätta saker som hon inte gör för någon annan.
Hon lär känna Bee, som har hemligheter som hon inte anar.
Rowan tar hand om allt själv, på så sätt blir allt faktiskt bara värre. Istället för att berätta hur allt är så "lyckas hon göra livet till en trasig soppa istället för bara frukost." "det händer att man öppnar ögonen och inser att man har gått genom livet och blundat. Och det man trodde var världen var hela tiden bara insidan av ens eget huvud." så tänker Rowan och det är ju så klokt, så klokt. Man behöver en spegel och en distans för att förstå sig själv!

Jag lovar inte att man blir klokare efter att ha läst den här boken. Men det är en Stor Läsupplevelse, och man glömmer den inte! Den är spännande, romantisk, berörande, rolig. Vad mer kan man begära? Jenny Valentine skriver för barn och ungdomar och tidigare har jag läst och bloggat om Hitta Violet Park.http://barnochungdomsbok.blogspot.com/search?q=hitta+violet+park
Jag kommer att läsa allt av Jenny Valentine!

Den lille mannen och Gud

En morgon går den lille mannen på promenad. Vid en stig på en sten sitter ett stort Någonting. En liksom strålande barbapapaliknande figur som försäkrar att man inte ska vara rädd för honom. "Lättare sagt än gjort" tänker den lille mannen men frågar artigt vem figuren är. När han får höra att detta är Gud blir han förskräckt och inte så lite förvånad. För så där ser väl inte Gud ut. Eller?
Så följer en diskussion om hur Gud eller gudarna ser ut och just den här guden visar gärna sina förvandlingskonster för den lille mannen. Han kan lätt förvandla sig till både hare, hjort, cowboy och indian men när han blir till en gorilla blir den lille mannen rädd. Då blir Gud snabbt till en alldeles vanlig man en stund som faktiskt liknar den lille mannens egen pappa. Skönt, då kan den lille mannen pusta ut och han bjuder helt frankt hem Gud till sig, på en omelett. Gud hänger på men vet inte riktigt vad en omelett är.

Efter middagen vill Gud diska men det vill inte den lille mannen. Det är ju en sån härlig dag. De går och badar istället.
Men det visar sig att Gud hellre går på vattnet än simmar, hellre flyger än klättrar i träd. Gud är lite faktiskt lite klumpig. Inte lika kvick och vig som den lille mannen.
Gud och den lille mannen talar sedan en god stund om saker de tycker om innan de sedan båda beger sig hemåt. Gud hem till sin fru och den lille mannen till sitt kök och till disken. Den lille mannen ler och är lycklig! "såna här dagar förändrar ens liv för alltid" tänker han.

Författaren och bilderbokskonstären Kitty Crowther fick Alma-priset (priset till Astrid Lindgrens minne) 2010 och sedan dess har vi turligt nog fått flera av hennes utomordentliga bilderböcker översatta till svenska. Bilderböcker som inte kan liknas vid våra svenska "snälla och försiktiga" utan böcker som ställer frågor utan att för den skull ge alla svar. I boken "Den lille mannen och Gud" får vi träffa en Gud som inte ser ut eller uppför sig som den Gud vi kanske vanligtvis tänker oss.

Bilderna är enkla, luftiga nästan transperenta men emellanåt väldigt detaljrika (naturbilderna). Tecknade med färgpenna. Det blir något magiskt och väldigt fantasifullt, sagoaktigt över det hela. Gud är en saga, en fantasi och Gud lär sig lika mycket av den lille mannen som det omvända. Det gillar jag!

Söta pojkar är bara på låtsas

Ella, 16 år, med skådespelardrömmar, börjar på teaterprogammet på gymnasiet. Tiden är sent 90-tal och platsen är Laholm. Ella är frusterad över att fortfarande vara oskuld och längtar, längtar efter att bli älskad. Hon är populär, snygg, eftertraktad men det är ändå svårt att hitta någon som stämmer. De söta pojkarna är antingen redan upptagna eller vill bara ha one-nights-stand.
Att beklaga sig inför hippiemamman (med skånsk dialekt, orakade ben och udda kläder) är lönlöst. Hon har alltid någon lösning och uppmuntrande hejohå att komma med. "Det händer roliga saker hela tiden". Som nu tex att den lokala dagstidningen behöver ungdomskrönikörer och kulturskribenter... Men när man vill bli skådespelare!!? Efter lite tvekan kommer Ella på att hon faktiskt tycker att det är kul att skriva och anmäler sig, inspirerad av Linda Norrman Skugge.
Men det är ju fortfarande detta med killar, festivaler och sex. Som är det viktigaste. Just nu. Och särskilt när hon inte knep huvudrollen i skolans Hamletuppsättning. Ella är flirtig och rätt så framgångsrik. Emellanåt. Men det vill sig inte riktigt.
Mamma tröstar med att det blir bättre med åren. Inte allt men en hel del.


Jag är böjd att hålla med. Att det blir bättre med åren, alltså. Det är så hög igenkänningsfaktor i denna bok att man blir pinsamt påmind om sin egen gymnasietid. Jag skulle ha slukat den här boken då. Jag skulle ha skrivit av Ellas manifest (10 punkter) och nålat upp det ovanför sängen.
Moa Eriksson Sandberg är debutant och har skrivit en ungdomsroman inspirerad av sin egen dagbok från gymnasiet. Det gör att den känns väldigt nära och äkta. Just så här var det, kan det vara, är det. Lite för många chansningar, lite för mycket osäkerhet och längtan. Lite för lite ilska.
Mycket "Glappet"-stämning!

Ville och monstergäddan

Martin Jonols nya bok, Ville och monstergäddan,  är en rolig, lättläst och lite grabbig bok om pinsamma föräldar, bråkiga syskon, nya familjerelationer och ett ovilligt sommaräventyr.


Villes pappa är en skön kille som gillar fotboll, rockabillymusik och pizza. Sedan Villes mamma för något halvår sedan fått nog av den slappa inställningen och flyttat till Barkaby, till en snubbe med villa och swimmingpool, så har det inte varit alltför kul därhemma.
Men  Ville vägrar bo i bushen hos mamma varannan vecka utan vill fortsätta träna fotboll, skateboard och käka kyckling och chips med brorsan och farsan i Östermora. Så långt är allt väl...
Men en dag kommer farsan till skolan för att hämta Ville. Han vill att de ska gå och fika.  Han är klädd i en laxröd snobbskjorta och verkade himla glad och Ville börjar ana misstankar. Något verkar skumt. För farsan hade inte varit glad på ett halvår och så den skjortan....
Det skumma får sin förklaring direkt för på fiket sitter  Anki och väntar. Det visar sig att det är hon som köpt den nya skjortan. Ville vill du bara ha allt som vanligt, det hederliga och som det brukar vara. Men nu förändras mycket. Farsan börjar intresserad sig för smådjursutställningar, för teater, bio och astrologi och började göra  typ fyrahundra sit-ups varje kväll?!
Anki har också en dotter, Linnea, och ett sommarhus i Hälsingland. Tyvärr, för det är nu det börjar bli riktigt jobbigt för Ville.
Pappa berättar att de åka dit tillsammans på sommarlovet. Ville blir helt galen och försöker på alla upptänkliga sätt få pappa att ändra sig. Han hotar, smörar, bråkar, men inget får farsan att ändra sig. Ville vill ju bara vara hemma och spela fotboll, träna skateboard och ha allt som vanligt men han kämpar förgäves. När storebrorsan Kalle får jobb och ska stanna i stan för att sedan åka till Slovenien på hiphopfestival blir det hela outhärdligt.
Pappa ger sig inte och snart ger de sig av. Mot muppnorrland!


En bok med hög fnissfaktor. Ville och monstergädda är lättläst och har kul slapstickhumor. Jag tror att det här är en perfekt bok att sticka i händerna på läsovilliga killar.
Martin Jonols har tidigare skrivit två böcker om fotbollstokiga Biljana; Biljana är bäst och Biljana är inte kär.

Dagens Harri

Tiia bor med sin pappa. De är en väldigt liten familj. Pappa är finlandssvensk och pratar inte klokt men är en toppenpappa, en mammapappa som jobbar som personlig assistent på dagarna.
Tiia går i fjärde klass och har en fröken som heter Bodil Brenner. Bodil Brenner har en streck-bok där man får streck om man gör eller säger dåliga saker. Därför har Tiia och hennes kompis Peggy kommit på ett eget språk, Urbanspråket, så kan de säga saker som Bodil Brenner säger att barn inte får säga, ändå. Harri får ofta streck i streck-boken. Han får mest streck av alla.  Tiia både gillar och ogillar Harri. De bråkar och retar varandra nästan varje dag. Ändå blir hon glad av honom.
"Dagens Harri" är det som Tiia berättar för sin pappa att Harri har gjort. Oftast är det galna grejer men pappa brukar nästan alltid försvara Harri.
Tiia har ett fotografi på sin mamma ovanför sin säng. Varje kväll pratar  hon med mamma en stund. Mamma är död och Tiias hjärta vill brista när hon tänker på det. Hon tror ibland att det var hennes fel att mamma dog. För att Tiia inte ville ha mössa på sig på vintern. Men nu vet hon att det var en olycka, en motorcykelolycka. Tiia var bara 4 år när mamma dog.
Tiia är allergisk också och har astma. Det är jobbigt, för många förstår inte och har sprutparfymer på sig ändå  och katthår på strumporna. Varför har nästan alla i klassen husdjur? Peggy är också allergisk, till och med ännu värre än Tiia.


Dagens Harri av Susanna Alakoski är en rappt och roligt skriven bok om den lilla familjen, om drömmar, om att tycka om någon som är jobbig och som man inte gillar, om allergi, om bråk i klassen, om sommarlov och om att ha en bästis att dela problem och galenskaper med. En härlig bok att läsa själv eller läsa högt.

I love you Viktoria Andersson

Linns katt Spiken har kommit bort. Det är sorgligt. Mamma planerar för en tjejfest för Linn. Det är ännu värre.
I samma hus bor också en sur granne som klagar på allt och alla. Livet är inte jättekul för Linn.
Men så dundrar Viktoria Andersson in på gården med sin bokbuss och sätter sprätt på både det ena och andra. Linn blir imponerad och sura grannen irriterad.
Viktoria Andersson är en cool bokbussbibliotekarie, lite cowboyaktig som har kört långtradare utomlands och kan rulla cigaretter med en hand. Hon citerar Schopenhauer och Oscar Wilde och blir Linns kompis.
Mamma oroar sig. Hon har ju hoppas att dottern ska få många tjejkompisar (liksom hon själv har) och inte en tantkompis. Skumt! Att Linn vill vara lite för sig själv ibland och t ex träna latinska citat kan mamma inte alls förstå. Hon envisas istället med att planera för glitterkalas med tjejerna i klassen.
Viktoria Andersson sammanför Linn med en jämnårig pojke, Simon som bor på andra sidan skogen. Det blir en fin vänskap som utvecklar bägge.

Maja Hjertzell har skrivit fem barn-och ungdomsböcker om lite vemodiga och melankoliska barn. Starka och modiga på sina sätt men inga mainstreambarn.
Det är bra att vi får flera olika barnbokspersonligheter att identifiera oss med. Alla gillar inte spontana och smått galna Pippi-tjejer. Alla barn är inte likadana, liksom alla vuxna inte är lika eller gillar samma saker. Det är ju självklart. Men varför accepterar vi inte det med barn? Eftertänksamma och vemodiga barn är lika rätt. Heja Linn, Maja, Emma och Gittan! Ni vinner i längden!

VITA STRECK och Öjvind

Sara Lundbergs andra bok om Vita Streck är en oemotståndlig vänskaps-och kärleksberättelse om Vita och Öjvind.
Vita målar streck. Vita, korta, ibland tjocka, så att bilarna ska förstå hitåt och ditåt. Det blir fint. Rakt och prydligt.

Så en dag rubbas Vitas välstreckade värld av en pojke som dimper rakt ned i hennes målarburk.
Det raka blir krokigt. Vita blir rasande. På pojken.
Men med den godaste leverpastejsmörgåsen (med lite fickludd) stannar allt upp och blir varmt och gott, mjukt och fint.

Så blåser det upp igen och Öjvind virvlar upp och iväg.
Jag måste hitta honom, tänker Vita. Men. Hur hittar man någon som vinden har tagit? Vita frågar Alvaro, han som tänder alla lampor när det blivit mörkt.
Vita fortsätter måla streck. Så att Öjvind ska hitta henne.

Sara Lundberg har skrivit en modern saga, en surrealistisk kärlekshistoria, en vägtrafikrysare. Hela berättelsen utspelas utomhus, i trafiken, på ängen, i öknen, på tivolit, i mörkaste skogen, i landskapet. Bilderna är ögonbedövande vackra, lite softade och blåsiga. De vita tunna streck som åskådliggör vinden förstärker virvelkänslan. Texten virvlar också med och stillnar när vinden. Boken är väg, vind och vän. Vita som väntar. På en liten prick längst bort vid horisonten. Det är någon som kommer gående... som tålmodigt följer strecken.
Ett hoppingivande slut.
Augustprisnomineringen sitter som en schmäck!