lördag 12 mars 2011

Bara vara Jennie

En lockande rosa framsida men ett skrämmande hjärtskärande innehåll. Lite som "Mig äger ingen" eller "Svinalängorna" för barn. Jag läste den med sikten skymd av tårar.

Jennie ska börja trean. Hon har fått ett par nya snygga långbyxor som är lite för långa. Mamma lovar att lägga upp dem till imorgon då det är upprop. Jennie kan inte sova, hon oroar sig. Inte bara för morgondagen och nya klassen utan också för mamma och tystnaden bakom den stängda dörren. Är det bra eller dåligt. Hon skaffar sig flera ärenden ut i köket för att se om mamma syr, för att fråga om hon ställt väckarklockan till i morgonbitti, men egentligen är det för att se om hon har något glas framför sig. Men allt verkar lungt. Än så länge. Jennie somnar.
När hon vaknar så vet hon direkt att något är fel. Innan hon ens öppnat ögonen. Det är för ljust och för tyst. Dom har försovit sig!
Jävla skitmamma ligger som ett bylte i sängen, det stinker ur munnen och på nattygsbordet står en flaska och ett glas, på köksbordet ligger byxorna, bara ena benet är upplagt.
Utan att tvätta sig eller ens gå på toaletten kastar Jennie på sig kläderna och tokspringer till skolan. Hjärtat dunkar och ögonen är fulla av gråt. Hon sväljer, torkar bort snor och tårar och går in. Första dagen i trean. Ensam.
Jennie gillar skolan, det blir en frizon. Hon har en snäll fröken som ser henne och undrar lite ( men bara lite) och det bästa av allt, hon får en vän i Monika, en överklassflicka med fint hus och barnflicka och med en mamma som dövar sitt jobbaförmycketsamvete med prylar och presenter.
Dom är lika omaka som ensamma men kommer bra överens. Men när Monika vill komma hem till Jennie tvingas hon ljuga om sin mamma, om att hon jobbar natt på sjukhus och måste sova.
Mammas drickarperiod räcker längre än vanligt och Jennie får ta hand om all tvätt, mat och lillebror Jonatan.
Jonatans pappa Micke hämtar Jonatan på helgerna och ibland får Jennie följa med på ett Happy Meal, men han blundar för vad han tror sig veta. Till om med på julafton när Jennie gråter och ber att få följa med hem till Mickes nya familj så nekar han...
Julen blir katastrof.
Mamma lovar att det ska bli ett nytt liv. Efter nyår.
När det till slut rasar samman, avslöjas Jennies alla lögner och det kulminerar med en scen som är värre än värst. Hur jävligt kan livet vara för en nio-åring? Jennie vill aldrig mer gå till skolan.

Solveig Olsson-Hultgren har skrivit en berättelse som man blir väldigt gripen av. Det är sorgligt och hemskt. Avskyvärt och pinsamt. Men... det finns hopp och ett trovärdigt lyckligt slut som varken blir enkelt eller sentimentalt. Bara hoppfullt! Boken är stark och jag gillar den skarpt.

Inga kommentarer: