Andréa är just precis tonåring. Hon ska sluta sexan och bor i en liten håla. Hemma är det trist numera. Pappa har stuckit och mamma är arbetslös och deprimerad. Hemma på gården står fortfarande pappas gamla bilar. Andréa vill därifrån och framförallt vill hon att nånting ska hända.
Hemma hos kompisen Anja är allt är fint och blankt. Anjas mamma är chef och har stora planer för Anja. Andréa har sovit över där många gånger. Hon får låna pyjamas och får ny tandborste. En madrass finns alltid för Andreás övernattningar och filmer. Men nu känns också detta lite trist. Lekarna och filmerna med Pocahontas känns väldigt barnsligt.
Danne, Anjas brorsa, bor i rummet vägg i vägg. Han spelar hög musik och kommer in till tjejerna ibland med sina kompisar och drar av dem täckena och öppnar fönstren. Andréa tycker att Danne är spännande men Anja blir vansinnig.
Andréa vill inte vara hemma, vill inte heller vara med Anja. Andréa söker sig bort och ut. Hon vill ha kul. En dag dyker Alex med den blå epa-traktorn upp. Det är en frihetskänsla att åka runt med Alex. Åka till vändplanen vid kiosken och tiden är oändlig. Alex svänger runt, gasar och de lämnar efter sig ett moln av grus och damm.
Elin Persson har med ungdomsromanen Det är någonting som drar i mig beskrivit hur fucking hålan känns för en ung peson med upprorskänslor och identitetssökande. I glappet mellan barn och ungdom behövs så lite för att flippa iväg. När den tid man upplevde nyss plötsligt känns så barnslig och mördande trist. När föräldrarna inte räcker till och när man växer ifrån kompisarna. Andrèa vill stå i klungorna med färgat hår och vara på väg någon annanstans. Ta sig långt bort från den här skiten.
Må det gå bra för alla Andreor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar