Vem är du Johanna?

Johanna föddes och levde sin första fem år på Island. Hon växte upp med sin farmor och farfar och de vilda islandshästarna och fick ett föl som sitt eget. Men Johannas svenska mamma trivdes inte alls på den karga ön och hon tar med sig sin unge och åker hem till Sverige.
Nu har det gått nästan tio år och Johanna har funnit sin trygghet på ridskolan med sin älskade sköthäst Kasper. Hon drömmer fortfarande och längtar efter farmor, efter pappa, efter Island. Men drömmarna blir svagare, allt mer orealistiska och till slut tror hon inte på det själv.
När hästen Kasper dör och ridskolan går i putten så krackelerar hela tillvaron för Johanna. Hon hatar och anklagar sig själv för hästens sjukdom och för tidiga död, hon börjar missköta skolan och hamnar i dåligt sällskap. Johanna vill inte leva ett liv utan sin häst!
Så kommer ett meddelande om att Johannas farmor fått en stroke och Johanna får en mycket stark anledning och en omedelbar möjlighet att åka till Island. Hon får också en chans att lära känna en annan Johanna än det hat-jag hon känt till hittills.
Men det är inte lätt att komma tillbaka till något som hon knappt kommer ihåg. Farmor som är den person som hon mest längtat till, ligger medvetslös på sjukhuset. Hennes isländska pappa är tyslåten och svårtillgänglig och hon har lovat sig själv att aldrig rida igen.
Hur svårt kan det vara att vara Johanna?

Vem är du Johanna är en mycket stark bok. En bok om identitet, skuldkänslor, kärlek och spänning.
Det var länge sedan jag läste en så mångfasseterad, spännande och engagerande hästbok. Hästlivet är egentligen bara som en kuliss, det viktiga är istället den inre resan för Johanna. Hennes våndor och vedermödor för att lära känna sig själv. Hennes misstänksamhet mot livet. Hennes seger över depressionen, anklagelserna och sorgen.
Jag gillar verkligen Johanna!

Pojkarna - Augustprisvinnaren 2011

Tre tjejer befinner sig precis i upptakten till "hormoneras sång" och vill bekämpa de redan förutbestämda kvinnomallarna.
De söker sin tillflykt till varandra och till ett växthus där de får tröst hos blommorna , jorden , insekterna.
En av tjejerna, Bella, är aningen mullig med väl tilltagna kvinnliga former, tjockt rätt hår och fråknar. Det är hon som har odlarintresset och växthuset.
Kim, berättelsens huvudperson, är tanig, tunn, lite sorgsen figur med eksem.
Momo är den påhittiga, bohemen som kommer på att de ska ha maskerad och syr upp dräkter till alla tre.
Bella beställer hem växter till växthuset och får med sändingen ett blomskott som hon inte känner till. Hon planterar den och efter endast ett dygn så har skottet, växten, vuxit en halvmeter! Bella blir lite besatt av växten och undersöker varje centimeter med lupp, pincett och skalpell. Hon konstaterar att det är en honblomma.

Efter ett övergrepp på Bella i skolan bestämmer sig tjejerna för hämnd. I gorilladräkt, harlekindräkt och tigerdräkt som en skimrande Shere Khan kliver de in i det festprydda växthuset för att ta en klunk av brygden med Magiskt Serum, en droppe nektar från den märkliga växten i varje glas!
Se så står de därefter nakna och ser och känner sina kroppar förändras. Muskler, behåring, könsorgan.
Dom springer nedför gatan i natten och möter pojkarna. Och...plötsligt inga hala glidande blicker, inga flinande munnar, inget begär. Det är ingen dröm, det är en lek.
De känner friheten. Att befinna sig i en pojkkropp är befriande härligt.
Så.
Om natten dricker de blomnektar, förvandlas till pojkar och känner friheten. Om dagarna lever de flickliv.
Bella och Momo tröttnar efter ett tag på pojkleken. Blomman i växthuset slokar allt mer och det känns allt mer vanskligt att fortsätta mjölka nektar.
Men Kim vill fortsätta leva pojkliv. Hon känner en dragningskraft värre än allt tidigare till Tony med stålblicken. Hon/han vill vara i Tonys vansinne. Vill vara i hans liv, leva kärleken med honom.
När skymningen kommer sliter det och drar i kroppen. Det verkar inte finnas någon kropp som passar.
Pojkarna av Jessica Schiefauer är 2011 års Augustprisvinnare i barn - och ungdomsbokklassen. Det är ett modigt val.
Pojkarna är som en blandning mellan Virginia Woolfs Orlando och musikalen A little shop of Horrors. Den passar inte alla men kommer att älskas och bli en kultbok av många!

Iggy & jag

Flo och Iggy är systrar och det gillar dom. Iggy heter egentligen Sam men eftersom Sam är en väldigt bestämd lillasyster så blir det Iggy även om pappa tycker att det låter som namnet på en griskulting och mamma inte alls gillar det, så blir det så ändå. Så det så!

Flo och Iggy leker genom hela boken. De klipper hår och gör en hel del bus. I alla fall Iggy. En riktig liten "Lotta på bråkmakargatan-unge" är hon. Fast modern. Iggy är lika tjurig som rolig. Hon har alltid svar på tal och går sin egen väg. "Att vara Iggys storasyster är inte lätt", tycker Flo.

Ibland är Iggy avvaktande och sur, t ex mot nya barnvakten med lila hår och svarta naglar som ska passa systrarna när mamma och pappa ska på fest.

Tack och lov har coola barnvakten med en stor väska innehållande både tapetrulle och tuschpennor. Det blir en annorlunda och kul kväll och allt slutar bra.

Den här boken visar på en barndom som hyllar det enkla, och oproblematiska. Att klippa snöstjärnor i papper, att leka tjugo-frågor i bilen, att ordna ett djursjukhus för trasiga och sjuka leksaker i klädskåpet. Här finns inte röken av vare sig datorer, TV-spel, deckarintriger eller kärleksbekymmer. Befriande lugnt tempo.

Många barn kommer att känna igen sig, få inspiration och leka Flo och Iggy för här finns mycket fantasi, fniss och kreativitet. Det enkla är det geniala. Allt går att leka.

Iggy & jag är första delen i en ny barnboksserie av det brittiska författaren Jenny Valentine.
Jenny Valentine belönades med Guardians barnbokspris 2007 för debuten Hitta Violet Park och är en av Storbritanniens hetaste författare just nu.

Trasig soppa

Rowan Clark får en dag ett fotonegativ av en cool kille men med vänligt ansikte. Rowan vägrar först att ta emot det för hon vet att det inte är hennes negativ. Killen framhärdar ändå och Rowan kan inte annat är ta emot det. Det är pinsamt och lite genant.

Livet förändras efter den där händelsen och långsamt rullas berättelsen om Rowan och henne familj upp för oss.
Det är en spännande, sorglig och oväntat romantisk historia som kretsar kring den älskade storebrodern Jacks död.
Berättelsen leker och slingrar och jag följer efter förundrad, oroad och hänförd.
Vad har hänt med Jack egentligen? Det är den stora frågan.
Rowan får ta ett stort, alltför stort ansvar i familjen. Hon får sköta om lillasyster Stroma, hon får sköta om sin mamma som går in i depressionens mörker och hopplöshet. Hon låtsas att allt är bra när pappa frågar. Hon måste vara stark och duktig.
Rowan träffar ganska snart den mystiske snälle killen med fotonegativet. Han heter Harper och bor i en ambulans!? Han är schysst och snäll och för honom kan hon berätta saker som hon inte gör för någon annan.
Hon lär känna Bee, som har hemligheter som hon inte anar.
Rowan tar hand om allt själv, på så sätt blir allt faktiskt bara värre. Istället för att berätta hur allt är så "lyckas hon göra livet till en trasig soppa istället för bara frukost." "det händer att man öppnar ögonen och inser att man har gått genom livet och blundat. Och det man trodde var världen var hela tiden bara insidan av ens eget huvud." så tänker Rowan och det är ju så klokt, så klokt. Man behöver en spegel och en distans för att förstå sig själv!

Jag lovar inte att man blir klokare efter att ha läst den här boken. Men det är en Stor Läsupplevelse, och man glömmer den inte! Den är spännande, romantisk, berörande, rolig. Vad mer kan man begära? Jenny Valentine skriver för barn och ungdomar och tidigare har jag läst och bloggat om Hitta Violet Park.http://barnochungdomsbok.blogspot.com/search?q=hitta+violet+park
Jag kommer att läsa allt av Jenny Valentine!

Den lille mannen och Gud

En morgon går den lille mannen på promenad. Vid en stig på en sten sitter ett stort Någonting. En liksom strålande barbapapaliknande figur som försäkrar att man inte ska vara rädd för honom. "Lättare sagt än gjort" tänker den lille mannen men frågar artigt vem figuren är. När han får höra att detta är Gud blir han förskräckt och inte så lite förvånad. För så där ser väl inte Gud ut. Eller?
Så följer en diskussion om hur Gud eller gudarna ser ut och just den här guden visar gärna sina förvandlingskonster för den lille mannen. Han kan lätt förvandla sig till både hare, hjort, cowboy och indian men när han blir till en gorilla blir den lille mannen rädd. Då blir Gud snabbt till en alldeles vanlig man en stund som faktiskt liknar den lille mannens egen pappa. Skönt, då kan den lille mannen pusta ut och han bjuder helt frankt hem Gud till sig, på en omelett. Gud hänger på men vet inte riktigt vad en omelett är.

Efter middagen vill Gud diska men det vill inte den lille mannen. Det är ju en sån härlig dag. De går och badar istället.
Men det visar sig att Gud hellre går på vattnet än simmar, hellre flyger än klättrar i träd. Gud är lite faktiskt lite klumpig. Inte lika kvick och vig som den lille mannen.
Gud och den lille mannen talar sedan en god stund om saker de tycker om innan de sedan båda beger sig hemåt. Gud hem till sin fru och den lille mannen till sitt kök och till disken. Den lille mannen ler och är lycklig! "såna här dagar förändrar ens liv för alltid" tänker han.

Författaren och bilderbokskonstären Kitty Crowther fick Alma-priset (priset till Astrid Lindgrens minne) 2010 och sedan dess har vi turligt nog fått flera av hennes utomordentliga bilderböcker översatta till svenska. Bilderböcker som inte kan liknas vid våra svenska "snälla och försiktiga" utan böcker som ställer frågor utan att för den skull ge alla svar. I boken "Den lille mannen och Gud" får vi träffa en Gud som inte ser ut eller uppför sig som den Gud vi kanske vanligtvis tänker oss.

Bilderna är enkla, luftiga nästan transperenta men emellanåt väldigt detaljrika (naturbilderna). Tecknade med färgpenna. Det blir något magiskt och väldigt fantasifullt, sagoaktigt över det hela. Gud är en saga, en fantasi och Gud lär sig lika mycket av den lille mannen som det omvända. Det gillar jag!

Söta pojkar är bara på låtsas

Ella, 16 år, med skådespelardrömmar, börjar på teaterprogammet på gymnasiet. Tiden är sent 90-tal och platsen är Laholm. Ella är frusterad över att fortfarande vara oskuld och längtar, längtar efter att bli älskad. Hon är populär, snygg, eftertraktad men det är ändå svårt att hitta någon som stämmer. De söta pojkarna är antingen redan upptagna eller vill bara ha one-nights-stand.
Att beklaga sig inför hippiemamman (med skånsk dialekt, orakade ben och udda kläder) är lönlöst. Hon har alltid någon lösning och uppmuntrande hejohå att komma med. "Det händer roliga saker hela tiden". Som nu tex att den lokala dagstidningen behöver ungdomskrönikörer och kulturskribenter... Men när man vill bli skådespelare!!? Efter lite tvekan kommer Ella på att hon faktiskt tycker att det är kul att skriva och anmäler sig, inspirerad av Linda Norrman Skugge.
Men det är ju fortfarande detta med killar, festivaler och sex. Som är det viktigaste. Just nu. Och särskilt när hon inte knep huvudrollen i skolans Hamletuppsättning. Ella är flirtig och rätt så framgångsrik. Emellanåt. Men det vill sig inte riktigt.
Mamma tröstar med att det blir bättre med åren. Inte allt men en hel del.


Jag är böjd att hålla med. Att det blir bättre med åren, alltså. Det är så hög igenkänningsfaktor i denna bok att man blir pinsamt påmind om sin egen gymnasietid. Jag skulle ha slukat den här boken då. Jag skulle ha skrivit av Ellas manifest (10 punkter) och nålat upp det ovanför sängen.
Moa Eriksson Sandberg är debutant och har skrivit en ungdomsroman inspirerad av sin egen dagbok från gymnasiet. Det gör att den känns väldigt nära och äkta. Just så här var det, kan det vara, är det. Lite för många chansningar, lite för mycket osäkerhet och längtan. Lite för lite ilska.
Mycket "Glappet"-stämning!

Ville och monstergäddan

Martin Jonols nya bok, Ville och monstergäddan,  är en rolig, lättläst och lite grabbig bok om pinsamma föräldar, bråkiga syskon, nya familjerelationer och ett ovilligt sommaräventyr.


Villes pappa är en skön kille som gillar fotboll, rockabillymusik och pizza. Sedan Villes mamma för något halvår sedan fått nog av den slappa inställningen och flyttat till Barkaby, till en snubbe med villa och swimmingpool, så har det inte varit alltför kul därhemma.
Men  Ville vägrar bo i bushen hos mamma varannan vecka utan vill fortsätta träna fotboll, skateboard och käka kyckling och chips med brorsan och farsan i Östermora. Så långt är allt väl...
Men en dag kommer farsan till skolan för att hämta Ville. Han vill att de ska gå och fika.  Han är klädd i en laxröd snobbskjorta och verkade himla glad och Ville börjar ana misstankar. Något verkar skumt. För farsan hade inte varit glad på ett halvår och så den skjortan....
Det skumma får sin förklaring direkt för på fiket sitter  Anki och väntar. Det visar sig att det är hon som köpt den nya skjortan. Ville vill du bara ha allt som vanligt, det hederliga och som det brukar vara. Men nu förändras mycket. Farsan börjar intresserad sig för smådjursutställningar, för teater, bio och astrologi och började göra  typ fyrahundra sit-ups varje kväll?!
Anki har också en dotter, Linnea, och ett sommarhus i Hälsingland. Tyvärr, för det är nu det börjar bli riktigt jobbigt för Ville.
Pappa berättar att de åka dit tillsammans på sommarlovet. Ville blir helt galen och försöker på alla upptänkliga sätt få pappa att ändra sig. Han hotar, smörar, bråkar, men inget får farsan att ändra sig. Ville vill ju bara vara hemma och spela fotboll, träna skateboard och ha allt som vanligt men han kämpar förgäves. När storebrorsan Kalle får jobb och ska stanna i stan för att sedan åka till Slovenien på hiphopfestival blir det hela outhärdligt.
Pappa ger sig inte och snart ger de sig av. Mot muppnorrland!


En bok med hög fnissfaktor. Ville och monstergädda är lättläst och har kul slapstickhumor. Jag tror att det här är en perfekt bok att sticka i händerna på läsovilliga killar.
Martin Jonols har tidigare skrivit två böcker om fotbollstokiga Biljana; Biljana är bäst och Biljana är inte kär.