Barnkolonin

Joels familj har flyttat ut i skogen. Till ett stort gammalt hus som har varit vandrarhem. Mammas och pappas dröm om att bo på landet, att låta barnen få en lugn och naturnära uppväxt och få chansen att driva ett eget vandrarhem har gått i uppfyllelse. Kan det bli bättre?

Nja, Joel och storasyster Agnes är väl måttligt imponerade. Tvillingsyskonen Max och Hanna tycker att det är roligare. Stora rum, långa korridorer i huset, en fin badstrand och en underbar skog. Mycket yta och spännande liv för två utforskande treåringar. Kanske lite för spännande. Joel och Agnes måste passa sina småsyskon hela, hela tiden. Här finns många farligheter.

 

Dock finns inte många roligheter för familjens två tonåringar. Inget internet, inga kompisar, bara en massa familjesysslor.

Okej, några coola saker finns det. Ett glasskåp med uppstoppade djur och kranium ger en spännande stämning. Joel hittar ett djurkranium i skogen som han tar med hem och lägger i skåpet tillsammans med de andra döda djuren.

 

Det är svårt att sova i det nya gamla huset. Joel tycker i alla fall att det är läskigt, han tycker sig höra barngråt på nätterna. Och det är inte tvillingarna...

En dag dyker en man upp, som från ingenstans. Han säger sig vara vaktmästare och vill att Joel ska hjälpa honom med en bräda. Han berättar för Joel att han bor i huset, "här finns ju så många rum".  Plötsligt är han borta lika snabbt som han kom. Joel försöker berätta för mamma och pappa om mannen och barngråten om nätterna men de tror honom inte.

Joel tror att han håller på att bli  tokig. Inbillar han sig ljuden och den mystiska mannen.  Ingen annan verkar se eller höra något konstigt. 

 Så kommer en tjej, Nina med glitterögon och spänst i stegen. Hon har  med en flaska rabarbersaft och hälsningar från grannarna. Nina bor hos sin mormor som är lite småtokig  och gör konstiga masker som hon dekorerar. Mormorn blir mycket, mycket  orolig när hon får höra talas om mannen som Joel träffat på.

Motvilligt berättar hon att vandrarhemmet tidigare har varit koloni och att det hänt en fruktansvärd sak där.  För länge länge sedan.

 

Barnkolonin är en riktig bladvändare och spökrysare. Man bara måste få veta hur det går. Vad som hänt och varför. Att Joels småsyskon finns med i händelserna gör berättelsen väldigt trovärdig och mycket obehaglig. Den suggestiva stämningen byggs upp långsamt och kittlande. Håret på armarna står rakt upp.

Kerstin Lundberg Hahn kan skriva så att mörkerrädslan kommer krypande längst ryggen. Och berättelsen håller. Hela vägen!