Saker som aldrig händer

Andreas har snart varit ihop med underbara Hanna ett helt år. Det som han aldrig trodde skulle hända, hände. Att Hanna skulle vilja vara ihop med honom. Bättre än allt annat han våga drömma om.

Men den senste tiden har det har börjat kännas lite annorlunda. Han vet inte vad, men en obestämd och lite obehaglig känsla dyker upp ibland när han är tillsammans med Hanna. Allt verkar vara som vanligt men det är Nånting. Den där känslan. Av ovisshet eller obehag. Eller?
Ska han fråga vad det är, ha ett allvarlig samtal, men nej han vågar inte. För tänk om...

Inte blir det bättre av att han måste flytta tillbaka till pappa nu när mamma flyttar från Luleå till ett nytt jobb i Stockholm. Tillbaka till Björsbyn, till bushen, tillbaka till grannkompisen Erik.
Att vara 17 år och sakna sin mamma känns både pinsamt och svårt. Deppigt.
Grannkompisen Erik och Andreas har inte umgåtts på flera år. Dom som tidigare var allra bästa kompisar har nu ingenting gemensamt verkar det som.
När det jobbiga om Hanna och hennes avoghet blir uppenbart så känner sig Andreas sviken av alla. Alla verkar ha vetat om att Hanna träffat Billy. Värsta snobbkillen, stroppen.
Erik finns där som en en räddare i nöden.

Johanna Lindbäck skriver om ungdomar och ungdomars kärlek på ett mycket inkännande och kunnigt sätt. Hon känner sina läsare, ungdomars jargong och funderingar. Hon vågar skriva om tråkigheten och stillsamheten, om grubblerier och våndor, om den svåra men härliga ungdomstiden då allting känns så definitivt. Då allt verkligen kretsar kring köttets lust och själens obotliga ensamhet.
Johanna Lindbäck har verkligen skrivit in sig i svensk realistisk ungdomskvalitetslitteratur. Härlig läsning. Att känna igen sig i, att lära sig av, att njuta.

Sonya Harnett äger!

Jag har läst två så bra böcker att jag känner mig lycklig. Bägge är skrivna av Sonya Harnett och i varsam översättning av Helena Ridelberg.

Fjäril är en familjetragedi om Plum, egentligen Ariella, 14 år och just i gränslandet mellan barn och ung vuxen. Hon är inte bekväm i sin kropp, har inte några riktiga vänner, känner sig klumpig och fel. Hon är sladdbarn med två äldre bröder som bor kvar hemma fast de har passerat tonåren och borde ha flyttat för ett bra tag sedan.
Plum känner sig ensam och ledsen men finner tröst och kraft i några småsaker som hon har i en portfölj under sängen; ett glaslamm, ett armband, en medaljong, en jojo, ett mynt och ett ABBA-märke.
Och så finns grannfrun där, den unga trevliga, vackra och smala Maureen, som ger henne styrka att säga ifrån, som ger henne bantningsråd som får henne att byta namn som lyssnar på henne och peppar. Som ser henne som den hon kanske skulle kunna bli, en blivande fotomodell.
Nu närmar sig födelsedagen och Plum planerar för en riktigt fin födelsedagsfest...
Kompisarna verkar dock mer intresserade av hennes coola storebrorsor än av henne. Maureen också.
Det skapas en Revolutionary Road-stämning, om ni förstår, med Plum som spelpjäs.

Fjäril är en riktig realityrysare i bästa Joyce Carol Oatesanda. Den bästa Sonya Hartnettboken jag läst hittills.

Torsdagsbarn (Atrium förlag 2010) är svartare, svårare, mörkare, men också så vansinnigt bra att man bara älskar.
Boken utspelar sig på landsbygden i Australien under 1930-talets tuffa tider med hunger, arbetslöshet och fattigdom. Harper är historiens berättare och mellanbarnet i den stora familjen Flute. Tin är 4 år, torsdagsbarn och förlorar sin mammas uppmärksamhet den dagen då hans lillebror föds. Vid historiens början när det nya syskonet precis är på väg så ber far Harper att ta hand om Tin. De går ner till bäcken och så händer katastrofen, en strandbank rasar över honom. Tin bergravs i lermassa, Harper blir såklart vettskrämd och rusar hem efter hjälp. När sedan Tin själv löser hela situationen genom sin stora grävatalang så blir det första startskottet till hans forsatta grävning.
Om dagarna försvinner han under husets veranda och börjar gräva gångar, långa labyrinter och hemliga tunnlar. Ingen annan tar sig ned. Tin verkar behöva mörket och grävandet lika mycket som andra behöver frisk luft och sol på huvudknoppen.

Storasyster Harper är övertygad om att Tin är född till att gräva. Varför han gör det får ingen egentlig förklaring, han skyr människor och beröring. Han talar inte egentligen men verkar ha en otroligt stark hörsel som gör att han plötsligt dyker upp vid ett par tillfällen då han verkligen behövs.
Boken innehåller många historier och lager och kräver nog en eller ett par omläsningar för att man helt ska förstå eller för att nya världar ska öppnas.
Sonya Hartnett säger själv att hon skriver för "unga intelligenta ensamvargar". Här finns inget ytligt eller konventionellt. Sonya Hartnett skriver för "de klyftiga, för de smartaste av de smarta".

Två ungdomar, två böcker, en kärlekshistoria med poesi och stort diss.

"Vad mina vänner inte vet" och "Vad min flickvän inte vet" av Sonya Sones är två långa berättande dikter. Det är härligt poetiskt språkflyt, man sugs in i böckerna, in i berättelserna och det är bra, charmigt och lättläst. Efter några sidor är man fast. Man blir engagerad och kärlekshistorien är verkligen inte av den enklaste slaget. Man måste bara få veta hur det slutar.
De båda böckerna är var sina berättelser om Sophies och Robins kärlek som både är den pinsammaste men också den underbara härliga.
Den är PINSAM för att Robin Murphy är skolans stora tönt som till och med fått sitt efternamn att betyda klantarsel. "Var inte en sådan Murphy!" betyder just det. "Var inte ett sånt klantarsel, tönt, miffo" (Det skär i hjärtat när man läser)

Under ett osedvanligt tråkigt sportlov då ALLA är bortresta träffar Sophie alltså tönten Robin när båda besöker konstmuseet i stan. Robin Murphy visar sig, till hennes motvilliga förvåning, vara både rolig, snäll och smart. Han är proffs på ordvitsar, på att rita, på musik. Han kan och vet mycket mer än någon annan hon tidigare har träffat. De har samma humor, samma intressen. Allt stämmer. Och Sophie gillar Robin. Mer och mer.
Men? Kan man bli kär i skolans största diss?? Den som är längst ner på rangskalan. Vad ska kompisarna och ALLA säga om det blir känt att Sophie Stein och Robin Murphy är ett par?
En osannlik historia blir sannolik och det känns både äkta och spännande tack vare berättargreppet. Var sin bok, var sin berättelse. Och dessutom både lättläst och vackert språk. Det är POESI för hungrande själar. Och lättläst. Jättebra böcker att sätta i händerna på lässvaga, läsovilliga högstadiedissiga men kärlekstörstande. En dörröppnare på många sätt.
"There are things known and there are things unknown, and in between are the doors"

Sorgfjäril - en magisk o suggestiv bok i Maria Gripeanda

Ååå vad jag gillar den här boken. Med härliga rysningar läser jag om Alice och hennes "annorlunda" lillebror, Emanuel som flyttat på landet med mamma och pappa. De har flyttat till en stort hus, i folkmun kallas det "Spanska slottet" men i Alice värld kallas det kråkslott, gammalt och äckligt och som tagit ur en skräckfilm.
Gammalt och charmigt, tycker mamma. Blä, trist och tråkigt tycker Alice, och inte finns det internet heller och inga kompisar.

Men så börjar det hända saker. En vacker, mycket vacker fjäril dyker upp lite här och där. Alice´s klockradio börjar haka upp sig och gå baklänges. Strömavbrott lite då och då, telefonerna slutar fungera och till på köpet börjar lillebror Emanuel prata om pöken, han blir stirrig, vinkar och en dag försvinner han. I flera timmar.

Alice vet inte vad hon ska tro. Hennes allrabästa kompis Leo, bor kvar därhemma, de ringer och messar och han vet. Alldeles bestämt. Leo har sett och upplevt övernaturliga saker förr.

Alice tycker att allt är väldigt obehagligt. När hon berättar så försöker alla bortförklara och skakar bekymrat på huvudet. Alla utom Leo. Han tror henne. Vilken himla tur!

Ingelin Angerborn har skrivit många böcker för lite yngre barn. Böckerna om Tilda är bra, tokroliga och smått galna. Men "Sorgfjäril" liknar hennes tidigare bok "För alltid..." och passar för lite äldre barn.
Det är härlig känsla, fina personskildringar, läskig magi och lite skräckromantik. Maria Gripe har fått en efterträdare. Jag tror att hon vinkar.

Döden i dina ögon

Jem, 15 år, ser siffror i människornas ögon och vet vad det betyder.
Det har hon vetat alltsedan hennes mamma dog, i en överdos i London för 8 år sedan. Datum för dödsfallet! Hon ser döden i människornas ögon och hon håller sig undan. Hon vill inte veta.
Jem är kort, liten men grym. Tittar aldrig någon i ögonen. Hon bor hos snälla fostermor Karen med sina tvillingar som varit med om allt, bebisar, småbarn, tonåringar med "problem". 22 fosterbarn har slitit ut henne. Jem gillar Karen men hatar skolan dit hon går i brist på annat, vän med ingen. Hon vill ha svängrum. För sig själv. Hon är en outsider.

Så träffar hon den långa, galna, småkriminella Spider. Han ger sig inte.
Han vill vara vän. Med Jem. Han är lång (193 cm), snygg, svart, rastlös, energisk, rolig. Jem värjer sig, hon har sett hans siffror. Spider har knappt tre månader kvar att leva.
Men just nu är han är full av liv och Jem blir mot sin vilja indragen, förälskad, hon hoppas för sitt liv att det ska fel på hans siffror, att hon ska kunna rädda honom. Att allt bara finns i hennes huvud och inte i verkligheten.

Spider och Jem sticker från skolan, London Eye lockar och dom har pengar eller hade. De inser snabbt att det inte alls räcker till biljetter och kön är lång, mycket lång. Spider gormar och lyckas få hela köns uppmärksamhet. Det är då Jem ser siffrorna. Det är något som inte stämmer. Alla har samma datum. Dagens datum. Hon inser snabbt att något hemskt kommer att hända här, snart. Nu.
Hon sliter Spider med sig därifrån. Med våld.
En bra bit bort hör de smällen och får se London Eye flyga i bitar.
Jem och Spider blir efterlysta, misstänkta för terrordåd. De flyr tillsammans, har ingen anledning men absolut noll förtroende för polismakten. Det finns ingen rättvisa. Ingen kommer att tro på två speedade ungdomar. Sanningen finns inte. Allt är en mardröm, de flyr för sina liv.
Döden i dina ögon är en välskriven bok av debutanten Rachel Ward. Det är en trovärdig thriller i en hård verklighet med terrorhandlingar, kärlek och magi.
En bladvändare som blir riktigt, riktigt spännande även om slutet är lite väl sockersött i min smak.

Två nya fina ABC-böcker

Kanske inte helt nyskapande men bedårande, bägge två.
Barbro Lindgren och Olof Landström är ett etablerat barnbokspar och har i Apans ABC skrivit och illustrerat en lättläst bok om olika bokstavsdjur. Apan Arne inleder och följs av Björnen Börje och Citronfjärilen Cecilia som följs av duvan, ekorren och fågeln. Varje bokstav har en lättläst, härlig rytmiskt text, både poetiskt och rolig. I bilderna ser vi hur djuren leder oss vidare eller återkopplar till tidigare bokstav. Det är en rolig idé som gör läsningen intressant och barnet uppmärksamt. Jag gillar boken, särskilt berättelsen om Räkan Rut som dessvärre får ett tragiskt tar slut med Sillen Sveas intåg.
Djurens ABC - en ska inte vara med! av Anna Ribbing och Mia Nilsson, för tankarna till TV-serien "Fem myror är fler än fyra elefanter" och leken med resväskan och "en ska bort". Vid varje bokstav finns det ett djur som ska bort (utom vid Q, X Y och Z) och som inte ska vara med. Djuret som ska bort är ett djur som inte finns på riktigt ELLER som ser ut på ett annat sätt. Gissa vilket!
Boken är en rolig ABC-bok och en lekbok som ger många skratt och kanske diskussioner. Clownfisken, dammråttan och fiskburgaren är läckra men finns inte på rikt... De ska bort! Eller?
Tuva, 5 år, ger boken högsta poäng! Jag med! Liksom för Apans ABC som jag egentligen gillar ändå bättre.