Ett syskon från yttre rymden

Ulfs mamma har en gnisslande spårvagn i skallen. Ibland.  Då dånar det och skramlar och blixtrar så hon bara kan ligga och stöna i sängen. Hon tål varken ljus eller ljud sådana här dagar.
Då får Ulf och hans bror vara mycket tysta och pappa serverar filmjölk till morgon, lunch och middag. Det är inte kul.
Ulf springer ut till kompisen Klas-Göran som vet att man kan tala med de döda. Det har han hört sin mamma säga. Ulf och Klas-Göran provar som bara den för att höra några döda prata. De dissekerar ett stuprör för att samla ihop ljudet och klättrar upp på ett tak för att komma närmre himlen.
Men de hör bara humlor och sus. Ända tills Klas-Göran tappar balansen och ramlar ner från taket. Då hörs det istället en massa tjut och gråt och de nya byxorna har gått sönder och det har kommit blod. Storasyrran blir arg och skäller, nyper i örat och plåstrar om. Ulf blir avundsjuk. Han vill också ha en sån storasyster!
Så kommer han på att han egentligen skulle ha haft en. Storasyster alltså. Marie-Louise som dog tre år innan Ulf föddes. Hon är i himlen nu. Men... Tänk om man kunde prata med henne.Ulf saknar henne som bara den fast han inte ens träffat henne.
Pappa har en radiosändare. Med den borde det väl ändå gå att prata med de döda. I himlen.
Ulf tar första bästa tillfälle:
"Hallå, det är din lillebror som snackar! Du har aldrig träffat mej. Men du vet säkert vem jag är ändå. Mamma har ont i huvet. Och pappa och brorsan är ute och cyklar. Det är jag som är Ulf. Hör du mej? Kom hit och hälsa på i såna fall. Så snart du kan!"

Senare samma dag, när Ulf går ut, träffar han en tjej som han aldrig sätt förut. Hon hoppar rep och har en kjol som vecklar ut sig som en liten fallskärm. Tänk ändå! Hon har kommit!

 

Ulf Stark har en berättarröst som få.  Kulissen är välkänd: 50-tal, Stureby, Ulf, brorsan, den döda systern, tandläkarpappan och snälla hemmafrumamman.Ulf Stark lyckas skapa berättelsens magi av det vanliga så att allt blir just så spännande, roligt och inkännande som man vill att det ska vara. En högläsningsbok av rang.

Illustrationerna av Sara Gimbergsson ger texten ytterligare spänning och perspektiv i både känsla och rörelse.  Saras bilder känns rena och man kan läsa av stämningläget på en gång.

En fullträff!

Fjärde riket

Blenda börjar ny skola. Igen. Högstadiet, årskurs 9. Det är inget hon ser fram emot. Hon vet att hon inte är någon vinnartyp eller någon kompismagnet. Tvärtom brukar hon ha svårt att få vänner, svårt att synas, eller bli sedd. 
I Ängholmsskolan är det ännu värre. Redan efter första lektionen inser Blenda att det finns en person som styr hela klassen, kanske hela skolan, Hedvig. Perfekta Hedvig med sitt perfekta smink, sin perfekta pojkvän och sin starka utstrålning. När Hedvig helt sonika lämnar lektionen i franska för att hon tycker det är töntigt så reser sig snart resten i klassen, en efter en och lämnar lektionen de också. Till slut är det bara LSD (Lena-Stina Dahl) och hon kvar. Snabbt rusar Blenda ut för att inte hamna i lågstatusträsket direkt (tillsammans med LSD). 
Tyvärr går inte den manövern så bra. Hedvig fnyser åt Blenda när hon försöker tilltala henne. Håller för näsan, typ. Åhh man lider. 

Nästa scen är en lektion i demokrati, en redovisning där grupperna ska berätta för klassen, för att sedan rösta fram den bästa redovisningen. Blenda, LSD och Penny (som olyckligtvis hamnat i onåd hos drottningen Hedvig) ska arbeta med Hitlers väg till makten. Under arbetets gång eller framförallt efter redovisningens fiasko i klassen så får Blenda en idé. 
Hon övertygar sina två gruppmedlemmar att de ska försöka ändra grupphierakin i skolan. Genom att kopiera Hitlers framgångsrika retorik och maktmetoder, ska de sätta drottning Hedvigs tron i gungning.

Här går det undan och gruppen får lite medvind från skolans demokratiprojekt och talartribun. Snart har hela det sociala spelet vänt. Men på vilket sätt, och till vilket pris? 

Fjärde riket av Maria Nygren hade legat länge på mitt nattduksbord för läsning. Jag har värjt mig inför en förväntad obehaglig läsning men... när jag satte tänderna i, så jag slukade den. Inte helt med hull och hår men så gott som. 
Ruggigt stark stämning, läskig utveckling och så denna direkta koppling till den mest hatade personen av alla, Adolf Hitler. 
Man vacklar i sympatier med bokens huvudpersoner (precis som alla i boken gör)  lärarna och rektorn  är ena riktiga mesar men...  intrigen, utvecklingen och högstadiepersonerna känns trovärdig och det är så spännande att man bara måste läsa den till slut! 
En bok att diskutera, fullt i klass med Tusen gånger starkare, Ondskan eller Flugornas herre. 

Jag gillade också Maria Nygrens debutbok 100 meter lycka.