Mitzi i mitten

Mitzi gillar tysta grejer. Som att spela schack. Det gör hon så bra att hon vinner över farfar och han blir schack och matt. Helt utan fusk! Mamma och pappa vill festa med kalas och tårta men farfar vet vad Mitzi gillar mest, det blir en åktur med  Djurgårdsfärjan för att fira.

Mitzi gillar skolan, hon går i nollan och är kompis med nästan alla. Hon kan räkna ganska bra och nu tränar hon på att läsa.  Hon vill göra läxorna hemma i lugn och ro. Men just nu är det verkligen inte lugnt hemma. Mamma och pappa skriker och bråkar. Det är hemskt. Hon kommer till slut på att hon har öronproppar i lådan.
Mamma är sur och pappa är på balkongen. Han har flyttat ut dit med bok och dator och sovsäck.
Det blir en konstig kväll. Till slut värmer Mitzi mat åt pappa och går ut till honom på balkongen. Han blir glad och ber henne hämta tandborste, vatten och mobil. Mamma struntar fullkomligt i om han fryser.
Nästa morgon samma sak. En sur mamma och en pappa på balkongen. Mitzi går ut med kaffe och smörgås till pappa.
Nu är det inte alls kul hemma.  Mitzi är orolig och vill att allt ska vara som vanligt igen. Farfar ringer och han förstår till slut det jobbiga. Han tar med sig Mitzi hem, men först åker de Djurgårdsfärjan ett par gånger fram och tillbaka och går på museum.
 Farfar har en plan, han och Mitzi ska överlista mamma och pappa. Tillsammans ska de lura fram en lösning, en remi. Där ingen vinner och ingen förlorar.
Men då måste de vara  smarta! Och det är ju både farfar och Mitzi.

Mitzi i mitten är en bok om två bohemföräldrar som inte är vuxna sin uppgift och om deras speciella och filosofiska barn som hamnar mittemellan.  Sån tur att det finns en klok och inkännande, vanlig farfar som luktar kostym och kaffe och ute.
Mitzi i mitten är en högläsningsbok att känna igen sig i, en bok att lära av, en bok att leva och bråka med.

I höst kommer nästa bok om Mitzi. Mitzi på maskeradbal.
Mårten Sandén har skrivit en mängd barn - och ungdomsböcker bl a Petrinideckarna och en av mina favoritböcker, Någons hjälte

Barnkolonin

Joels familj har flyttat ut i skogen. Till ett stort gammalt hus som har varit vandrarhem. Mammas och pappas dröm om att bo på landet, att låta barnen få en lugn och naturnära uppväxt och få chansen att driva ett eget vandrarhem har gått i uppfyllelse. Kan det bli bättre?

Nja, Joel och storasyster Agnes är väl måttligt imponerade. Tvillingsyskonen Max och Hanna tycker att det är roligare. Stora rum, långa korridorer i huset, en fin badstrand och en underbar skog. Mycket yta och spännande liv för två utforskande treåringar. Kanske lite för spännande. Joel och Agnes måste passa sina småsyskon hela, hela tiden. Här finns många farligheter.

 

Dock finns inte många roligheter för familjens två tonåringar. Inget internet, inga kompisar, bara en massa familjesysslor.

Okej, några coola saker finns det. Ett glasskåp med uppstoppade djur och kranium ger en spännande stämning. Joel hittar ett djurkranium i skogen som han tar med hem och lägger i skåpet tillsammans med de andra döda djuren.

 

Det är svårt att sova i det nya gamla huset. Joel tycker i alla fall att det är läskigt, han tycker sig höra barngråt på nätterna. Och det är inte tvillingarna...

En dag dyker en man upp, som från ingenstans. Han säger sig vara vaktmästare och vill att Joel ska hjälpa honom med en bräda. Han berättar för Joel att han bor i huset, "här finns ju så många rum".  Plötsligt är han borta lika snabbt som han kom. Joel försöker berätta för mamma och pappa om mannen och barngråten om nätterna men de tror honom inte.

Joel tror att han håller på att bli  tokig. Inbillar han sig ljuden och den mystiska mannen.  Ingen annan verkar se eller höra något konstigt. 

 Så kommer en tjej, Nina med glitterögon och spänst i stegen. Hon har  med en flaska rabarbersaft och hälsningar från grannarna. Nina bor hos sin mormor som är lite småtokig  och gör konstiga masker som hon dekorerar. Mormorn blir mycket, mycket  orolig när hon får höra talas om mannen som Joel träffat på.

Motvilligt berättar hon att vandrarhemmet tidigare har varit koloni och att det hänt en fruktansvärd sak där.  För länge länge sedan.

 

Barnkolonin är en riktig bladvändare och spökrysare. Man bara måste få veta hur det går. Vad som hänt och varför. Att Joels småsyskon finns med i händelserna gör berättelsen väldigt trovärdig och mycket obehaglig. Den suggestiva stämningen byggs upp långsamt och kittlande. Håret på armarna står rakt upp.

Kerstin Lundberg Hahn kan skriva så att mörkerrädslan kommer krypande längst ryggen. Och berättelsen håller. Hela vägen!

 

 

Kommissarie Gordon - Det första fallet

Ekorren  rusar genom skogen skrikande, hojtande om förskräckliga tjuvar och förtjuvade skräckor! Gräsliga plundrare, plundriga gräsare! Han springer  rakt in i det polishus där självaste kriminalkommissarie Gordon råder.  Skogens berömde polischef och detektivchef. Fruktad av alla bovar.
Men vad! Där sitter polispaddan och sover, snarkar.
- Nej då. Han skriver viktiga papper. Minsann.
Till slut har ekorren lugnat sig så pass att kommissarien får anteckna brottet, vilka som kan vara misstänkta och så Ka-dånk! Den viktiga stämpeln.

Det finns vissa ledtrådar till brottsplatsen. Spår i snön som leder till en stor tall med hål i. Till ekorrens tall och erkorrens nötsamling. Som nu blivit rånad, plundrad!
Paddan klättrar ogärna i träd så han får hålla vakt nedanför tallen, titta strängt på hålet och vänta och tänka. Tänka på te och kakor, tänka på ännu fler kakor och riktigt varmt te.
Så beslutsamt, så tålmodigt väntande på att brottslingen ska återkomma till brottsplatsen så blir kommissarien till slut så förfärligt trött att han somnar, vilket leder till att han dessvärre blir både översnöad och fastfrusen. Ve! Men ...någon dyker upp. En liten, liten mus, knappast någon stortjuv utan en liten hjälpande hand som faktiskt räddar Gordon loss och sedan blir hembjuden till polisstationen på te och kvällskakor. Ljuvliga chokladkakor med vinbärssylt.
Lillmusen har inget namn, inget yrke, ingen bostad. Det blir bara nollor i protokollet. Så kan det inte få vara. Gordon bestämmer raskt att Paddy är ett passande namn. Ka-dånk,  en stämpel  och allt är bestämt.  Paddy skrattar lyckligt!
Återstår att lösa ett brott. Kanske Paddy kan bli polisassistent tänker Gordon. Och så blir det! Ka-dånk!
Tänk så mycket lättare det är att lösa kluriga brott när man är två som tänker. Och två som kan dela på morgonkakor, middagskakor och kvällskakor.  En chef och en assistent. En som är lite trött och frusen, en som är pigg och snabb. Tillsammans är de oslagbara.

 Kommissarie Gordon - Det första fallet har lite av Det susar i säven och lite av Nalle Puh men allra mest av Ulf Nilsson och hans underfundiga humor, mysiga berättande och egensinniga djurfilurer.
Det första fallet är en liten naggande god, filosofisk deckarhögläsningsbok för alla som gillar djur, mysterier och kakor.
De alldeles ljuvliga illustrationerna i boken står den prisade holländska illustratören Gitte Spee för. Gitte + Ulf återigen i ett fint samarbete där två tonträffar, text och bild, prickar mitt i.

Glasbarnen

Billie och hennes mamma flyttar till ett gammalt tråkigt hus i Åhus. Det var verkligen inget som Billie vill. Men mamma vill börja om. Tänka nytt och börja om. Pappa har just dött och deras hus innehåller alldeles för mycket minnen. Tycker mamma.

Det nya huset är läskigt. Billie gillar det inte alls. Säljaren är väldigt svävande om vad som hände med den tidigare familjen.  Varför flyttade (flydde)de som bodde där tidigare bara hals över huvud? Varför är alla deras gamla fula möbler kvar? Varför är böckerna kvar? och teckningarna?
Billie vaknar på natten av knackningar på fönsterrutan. Hon får se små barnhandavtryck i dammet på det lilla bordet i gästrummet. Skrivna varningar och taklampan i vardagsrummet gungar helt omotiverat. Som om någon hängde i den...
Billie vill undersöka vad som hänt där tidigare. Hon får hjälp av nyvunna kompisen Alladin och av Ella, en tant hon möter på biblioteket.
Vad betyder glasbarnen som plötsligt dyker upp? Har huset brunnit en gång i tiden? Vem hängde i taklampan?
Billie tycker att allt blir läskigare och läskigare. Hon vill flytta tillbaka till stan. Alla som bott i huset verkar ju ha drabbats av olyckor. Och nu blir Billies mamma sjuk också.

Det hela känns helt overkligt hemskt. Som om någon vill henne och hennes mamma något ont...

Glasbarnen är en klassisk spökhistoria med spänning och gåshudsrysningar. En bladvändare för unga bokslukare. En bra bok i den härliga genren magisk realism i samma ton som  författarna Ingelin Angerborn, Kerstin Lundberg Hahn,  Katarina Genar och ...såklart Maria Gripe.  
Kristina Ohlsson har skrivit populära vuxendeckare tidigare. Glasbarnen är hennes första ungdomsbok. En mycket bra sådan!

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Den 16-årige Jacob har hemma i Florida  hört sin farfar berätta om sina barndomsminnen. Om barnhemmet där farfar bodde och där de besynnerliga barnen från de gamla fotona fanns. Jacob vet inte om han ska tro honom eller inte. Det är i alla fall mycket fascinerande att höra farfar Abraham berätta om hur han som 12-åring sattes på ett tåg från Polen, bort från förintelse och gas mot ett barnhem på en liten ö utatnför Wales kust.
Där hände det mest egendomliga saker. Barn som kunde sväva, som hade dubbla munnar och som var urstarka och kunde lyfta stora stenblock över huvudet. Vad farfars besynnerliga förmåga skulle vara vet vi inte. Men hans prat och rädsla för monster gör det hela väldigt läskigt.
Till Wales och till barnhemsön reser också den unge Jacob efter sin farfars mystiska död. Som en del i sin egen terapi. Han söker upp det ödsliga och mystiska huset Där möter han de besynnerliga barnen som på alla dessa år faktiskt inte åldrats en dag och som under Miss Peregrines beskydd odlar sina förmågor: sprutar eld, gör sig osynliga eller tankeläser. Mystik och skräck vävs samman, tidsresor och tidsloopar, monster och människor, saga och verklighet.

Boken, som är Ransom Riggs debutbok,  bygger på en mängd bilder, autentiska, upphittade fotografier som är lånade från privata arkiv hos ett tiotal samlare. Fotografierna är spektakulära och mycket vackra och har räddats från soptippen genom dessa samlares gemensamma försorg så att det nu blev till en spännande bok. En riktigt kuslig saga. Boken har toppat New York Times bästsäljarlista i över ett år. Nu gör den sitt segertåg i Sverige. En cross-over-bok för alla med böjelse mot det absurda. Här är hittar ni Ransom Riggs egen hemsida. http://www.ransomriggs.com/

Här vill inte hundar bo

Det är svårt att vara underbar. Särskilt om man har en syster som är ett charmtroll och ens föräldrar bara bråkar och mamma har bestämt att de ska flytta till Göteborg men utan pappa och att man inte, aldrig någonsin kan få en HUND. Det är orättvist!

Maria tycker allting är tråkigt sedan pappa har flyttat. Dagis är tråkigare och hon har ingen att leka med. Mamma är stressad, pappa är ledsen och jobbar, jobbar. Mormor är snäll och bra och har med sig överraskningspresenter när hon är barnvakt. Hon är bra att prata med också. Men ändå...
Tänk om man bara hade en endaste liten hund. Eller en stor som Skoglund som är på pappas jobb på Tolvan. Tolvan är ett hem för farbröder som druckit för mycket sprit och inte kan ta hand om sig längre. Men nu bor de på Tolvan, där pappa jobbar och där Maria kallas för Betongprinsessan. Hon gillar att vara där, kanske mest för Skoglunds skull, den tjocka hunden med underbett.
På dagis börjar en ny tjej, Ofelia, som är lika gammal som Maria men som är tjusig och har massor med rosa leksaker och dockor av porslin som hon fått av sin pappa som bor i England.
Sen blir det jul som ska firas. Hos farmor och farfar och sedan hos mormor. Allt blir ju bara så krångligt och ovanligt med allt när mamma och pappa har valt bort vararandra. Maria är Fia-Lotta för mamma och Kluttan för pappa man mest av allt vill hon skrika Piss-apa, piss-apa till allt.
Hur ska det gå för Maria och Emma när mamma ska flytta till Göteborg....långt från pappa. Det är faktiskt väldigt orättvist!

Anna Ehring har tidigare skrivit den fenomenala barnboksserien om Nisse Berg i serien Drakhjärta. Det är böcker som blandar knasigheter med fullaste allvar, humor och sorg. Böcker där barnet visar sig vara närapå klokare än de virriga vuxna.

 Här vill inte hundar bo är en angelägen, lyhörd och humoristisk högläsningbok för hela familjen!

Jag blundar och önskar mig något

Moa-Lina Croall har skrivit om att vara Lisa och vilja vara med i ett gäng fastän man i ärlighetens namn inte vill. Egentligen. Men ingenting säger att livet ska vara lätt.
Näbbet som coola gängets klubb heter är exklusiv. Det är det som är själva grejen - att inte vem som helst får vara med. Det är åtta medlemmar och alla är äldre, typ fjorton, femton och inte tolv som Lisa eller tretton som bästakompisen Nova. Nadja är första-ledare för Näbbet. Latifah är vice. Lisas storasyster Anna är med länge.  
Nu ska Lisa och Nova (kanske) få komma med i gänget om de klarar tre uppdrag. Det första är att skaffa fram 3 påsar chips, godis för hundra spänn och två stora cola. Annars sprids elaka rykten... Men hur ska de få pengar till allt det. Att de har skralat, pantat, till och med snott några tior i morsans fickor för att få råd till allt gills inte. För i Näbbet betalar man aldrig för sig. Det är emot principerna.
Sluta vara sån tråkmåns Lisa. Kom igen! Visa att du kan snatta! Trycket ökar.
Snart fyller Nadja år och alla måste snatta något till henne. Något fint och coolt!

Efter några fler prövningar och en omröstning så  blir de bägge yngsta godkända och invalda.  Men att vara med i Näbbetgänget är inte alls lika kul som Lisa trodde. Högkvarteret är kallt och tråkigt och det händer inget förutom att Nadja och Latifah prata med varandra och de andra ska lyssna.
Och sen är det som om Nova blivit en annan. Hon vill bara vara med Näbbetgänget hela tiden. Hon har blivit kaxig och sminkar sig. Hon tycker nog att Lisa är ruskigt feg, tror Lisa.
Lisa har också ett stort orosmoln hängande över sig hela tiden. Att någon ska anmäla vad hon gjort, att polisen ska komma till skolan och peka ut henne. Lisa är inge bra alls på att vare sig ljuga, snatta eller kaxa sig.
Egentligen vill hon ha den gamla Nova tillbaka istället, som hon var i somras. Innan Näbbet...

Kanske ska man lyda sin inre röst och inte bara spela med. Nova säger:
"Du är tuff men spelar blyg, jag är blyg men spelar tuff. Tillsammans är vi en perfekt blandning! "
Det finns dock något som grumlar blandningen ordentligt.

Jag blundar och önskar mig något blev Augustprisnominerad 2012 och är en fristående fortsättning på Det är jag som är Lisa.
Jag blundar och önskar mig något är en in-under-huden-skildring av en tjej mitt i pubertetskaoset med fnitterattacker och hjärtklappning.  Just mitt i brytpunkten mellan barn och ungdom när inte veta vad och hur man är eller vill vara. 
Läs bägge var för sig eller tillsammans!

Moa-Lina Croall har också skrivit Sen tar vi Berlin som är lite av en kultbok för unga vuxna. Parallellt med författandet skriver hon också musik. I somras gav hon ut engelskspråkiga soloalbumet ”MLC”, under artistnamnet MLC.

Olli och Mo

En helt vanlig söndag och  Mo vill ha utflykt men Olli har ingen lust alls. Det blir som Mo vill. Okej klart för äventyr...
Olli med nyputsade skor och kartbok, Mo med bilnyckel och ny kappa. Full gas och snart är de i utkanten på sidan tre...
Det verkar lite farligt men snart är det fikadags, tyvärr har de inga pengar. Mo ville bjuda men har glömt sin plånbok, Olli har aldrig några pengar. Så...det blir till att diska. Minst sjuttio olika saker.

Det börjar mörkna och det är faktiskt tid att åka hem igen. Men det är nu som utflykten blir  vilse. Det finns hagar och skogar, stäpper och berg, floder och öknar. Men vart leder vägen? Kartorna är suddig och här kan lika gärna vara där.
Och där råkar bli hos någon Maud som just ska laga middag och steker fiskpinnar på högkant. Allt är nästan som hemma när de äter framför teven och somnar i soffan. Men bara nästan.
Nästa dag åker de hem. Nu är det bråttom - utflykten håller på att ta slut.  
Olli ser hemmet i kikaren, långt där borta. Mo trampar på gaspedalen. Snart är de framme.

Att sammanfatta en bilderbok av Eva Lindström låter sig inte göras på några meningar. I texten liksom mellan träd, berg och hagar finns mycket att upptäcka. Det här är en roadmovie i ett drömtillstånd. En hisnande farlig men härlig utflykt.
Och...bilderna är så fantastiska så det känns i hela kroppen. Målade över hela uppslag i gouche, blyerts och akvarell i mild gulorange pastell och när det blir farligt märks detta i det lite dovare blåtonade bilderna. Det är i sin avskalade enkelhet stor konst!
Det här är en bok jag vill stiga in i, smyga runt i eller vila mig i. Boken tar inte slut, den här kan man fortsätta att finnas med i. Fortsätta fantisera om Olli och Mo - med så runda och gosiga namn, som far omkring i den farliga vida världen.
Och allting är just så oförutsägbart som självaste livet.