Sven sticker av Emma Adbåge

Sven sitter i sin trädgård, omgiven av tusen och en prylar och har inget att göra.

Hela dagen är kvar och Sven har redan hunnit med allt, lekt alla lekar minst fem gånger.

Han sticker till mormor, hon har också tusen saker...som man inte får röra. Och plockepinn är tråkigt. Tycker Sven.

I lekparken är allt gammalt och vanligt. Sven har gungat på alla gungorna och grävt TUSEN tunnlar. Han är så trött på alla tunnlar att kan kan dö!

Så...Han tar tåget någonstans. Det gröna är ett bra tåg, ropar en tant.

Och nu börjar Svens äventyr...med tåg, sen buss, besök på en camping och en strand, en båttur till en skog, en lådbilstur och tillbaka igen på gården där lådbilen precis får plats bakom garaget.

Och...där kommer Sini...Äntligen, äntligen någon att leka med!

Mot lekparken för att gräva tunnlar!

Emma Adbåge har en alldeles egen stil, en femtiotals- retrostil med rutor och mönster i glada fäger. Och katter. På varje sida finns katter och hundar i olika former och positioner. Som en egen liten sidoberättelse.

Men Sven är viktigast förstås. Och Sini. Fast man har tusen grejer så är kompisen ändå det bästa! Sven sticker är en spännande bok med dramatik, fantasi och tillbaka igen.

Kom in om du vågar

Vem är det som bor i huset? Gå in om du vågar! Hälsa på fladdermusen, klappa spindeln, klia vovven, mata fåglarna, pussa grodan... men skräm inte vännerna.
Smaka soppan, låt råttan diska, vila en stund, ta sedan kvasten!
Någon väntar på dig!

Minimal text. Härliga, färgrika, kontrastfyllda bilder där stämningen och händelserna visar betydlig mer och kanske lite rysligare saker än vad som sägs i texten. Boken funkar för både små, små och större barn. Jag ska testa den nästa gång jag har "babybokprat" för de yngsta. Färgerna kommer att tilltala bäbisarna och innehållet och spänningen föräldrarna. Vad mer kan man begära?

Helena Davidsson Neppelberg är illustratör och har gjort många böcker, både helt på egen hand och tillsammans med sin syster Cecilia Davidsson.

Jag gillar henne lite hårda, kalla, kontrastrika stil. Den har ett eget tilltal, den känns både väldigt modern och kul. Läs och rys!

Inte alldeles ensam

Inte alldeles ensam är en Rödluvan-skräckis med skolpojken Lars i huvudrollen som för första gången ska gå alldeles ensam till skolan. Genom läskiga skogen och utan mamma.
Han går baklänges och vinkar så att han kan se mamma hela tiden.

Men så stänger hon fönstret och han är ensam. I stora mörka skogen där det lär finnas en stor, svart hund.
Nu kommer något. Lars blundar och när han tittar upp igen står där en Skruvla. En vacker trollsländeliknande figur som räddar honom från farliga hundar för att sedan strax försvinna
Bilarna är också farliga och Lars oroar sig. Men så kommer en Virvel som hjälper och sedan en Ramle och en Trigger.

Och sen... bakom ett träd står så Mamma och följer den sista biten... eller bara till stora trädet.
Det är inte farligt att misslyckas. I morgon är en annan dag.

Den är som en modern saga, magisk, skrämmande, suggestiv och alldeles underbar. Illustrationerna är makalösa vackra och skapar ett suggestivt sagoskimmer med sin gröna lite suddiga skogsbilder där träden tycks leva och där übermoderna fantasivarelser dyker upp som magiska inslag och starka kontraster.
Contace Örback-Nilssen heter författaren och Akin Duzakin är en turisk-norsk illustatör, flerfaldigt prisbelönt.
Inte alldeles ensam är ett bilderbokskonstverk som verkligen är värd all uppmärksamhet. Läs den högt! Men inte för de allra yngsta.

Räven och Musen letar ny lya

Det vimlar inte precis av ungerska bilderböcker men här är en riktig goding.

Räven och musen letar ny lya av Boglárka Paulovkin i översättning och textbearbetning av Eva Larsson och Maud Mangold.

Den starka och modiga räven och den nyfikna och glada musen bor under den största eken i skogen. En dag börjar det knaka och braka alldeles förskräckligt och de blir rysligt rädda.

När allt blir tyst igen så upptäcker musen och räven att alla vackra träden är borta, försvunna. Det finns bara stubbar kvar. Vad gör de nu?

Tack vara en gammal karta så förstår de att det finns något utanför skogen. Tåg, städer, kanske nya lyor. En värld att upptäcka.

Men det är inte lätt för två skogsdjur att komma till staden. Allting är så stort, så stort, husen är vackra men var finns maten?

Pojken Andris bjuder på pizza och hittar ett nytt hem till de båda vännerna.

Det jag tycker är bäst om i denna bok är bilderna i brun-röd-grön, jordig färgskala i tempera, akrylfärg och kol. Boken är i litet behändigt format, bilderna får mestadels bre ut sig på hela uppslag och pappret är tjockt och härligt bläddervänligt.

Paulovkin har en alldeles egen stil. Hon står för både text och bild i den här lilla läckerbiten och verkar ha hämtat inspiration från de gamla stadsdelarna i Budapest.

Lisa väntar på bussen

Lisa och mamma ska åka in till stan för att gå på dockteater. De ska åka buss och på busshållplatsen utspelar sig så mycket intressant att det knappast gör något att bussen faktiskt är en halvtimme för sen.
Fånga dagen är budskapet i detta bilderboksdrama.

Söderkvist, stor som ett hus, med en väska full med smörgås och läsk, svettas i värmen. Agda har med sin cittra i en vackert målad låda, där målningarna liksom flyger fram och ur locket. Hon förgyller stunden med att spela och sjunga om en pärleport. Lisa är inte imponerad och Söderkvist vill höra Jejlhaos Rock istället.

När Jenny och Hanna kommer med en papegoja i bur blir Lisa lite upplivad men får passa fingrarna. Papegojan kan bitas.

Bussen kommer fortfarande inte. Och tur är väl det, för nu kommer Johan springande med en väska som han verkar mycket rädd om. När Lisa frågar, visar han hela innehållet; en massa små monstersoldater och tärningar. Och så ett måttband. Som man kan mäta med, skorna, näsan, Agdas låda och så Söderkvist mage men se då räcker inte måttbandet till...

Söderkvist skrattar, papegojan pratar på och bussen dröjer. Men det finns fortfarande mycket roligt att göra vid en busshållplats. Söderkvist visar hur man kan vissla i grässtrån. Skalbaggar är spännande och att hoppa och toka sig är roligt och helt galet. Alla skrattar.

Och så kommer bussen till slut. Mamma och Lisa sätter sig längst fram i bussen, Johan längst bak men Söderkvist står ensam kvar på hållplatsen och vinkar.

- Nu har nog docktetern redan börjat tror mamma. Det var väl synd när det nu för en gångs skull händer något. - Det gör inget, säger Lisa.


Sven Nordvist blinkar till både barn och vuxen. Tiden är dyrbar men väntan kan vara kul. Här kan vi se de typiska Sven Nordqvistska bilderna men utan alla småfigurer som han gjort sig känd för, det är endast målningarna på cittralådan som ger sig iväg på egna upptåg, upp och ut från locket men de blir stannande i luften som om konstnären vill leka, barn lite.

Stilen är naivistisk, det är ljusa fäger och detaljrikt men Lisa väntar på bussen är mer lik Agaton Öhman och Minusböckerna än Pettsonstilen. Den är ljusare och enklare.

Vid ett tillfälle lyfter bilden och vi får se scenen i fågelperspektiv. Hela landskapet omkring busshållplatsen, där hela berättelsen utspelar sig. Hela händelsförloppet tar en halvtimme.
Det hinner hända mycket på den halvtimmen.

Boken kommer att hålla för många genomläsningar, det är sommar och sol och påhittiga barn. Även om handlingen är långsam och lite väl gammeldags så kommer många att gilla. En bok till långsamhetens lov!

Frost

Det blir kallare, varulvarna i människoskepnad kryper ihop, pälsen växer ut och skogen kallar. Men just nu är det farligare än någonsin att vara varg.

I Mercy Falls har en yngling nyligen blivit dödad av vargar. Hetsen och jakten startar men Grace gör allt för att hindra jägarna, för hon har sett "sin" varg och hon vill rädda honom.
Grace blev riven av en varg men räddad av en annan när hon var liten. Hon kan aldrig glömma den vargens ögon, det är hennes varg, det vet hon.

En kväll dyker en ung man med just dessa vargögon upp utanför Grace´s hus, han är skadad. Det är Sam Roth.
Sam som är människa när våren och värmen kommer. Som jobbat i en bokhandel, som älskar poesi, som är romantisk men bär på svåra barndomsupplevelser. Sam som blir varg inte vid fullmåne, utan vid kyla. När hösten och vintern kommer.

De båda dras till varandra; kanske är det deras dofter, kanske är det förutbestämt.

Sam slits mellan kärleken och tillvaron som varg. Kylan kryper närmare och han får stålsätta sig för att inte dras in i vargskepnaden.
Grace är mer levande, lyckligare och räddare än någonsin förr.

Frost är en roman om den omöjliga kärleken i samma anda som Twilight. Det är första delen i en triologi "The wolfes of the Mercy Falls" och författaren är Maggie Stiefvater. Den är spännande, romantisk, omöjlig och osannolik. Beroendeframkallande läsning om man söker Bella & Edward-look-a-like men mer sammansatt; djupare personskildringar, mer kött, mer lust, mer smuts. Böckerna kommer troligen att bli film i alla fall är rilmrättigheter sålda.
Jag önskar alla romantiker, god läsning!
Kolla in författarens läckra hemsida http://www.maggiestiefvater.com/

En Hemlig Vän

Katarina Genar är debutant och har skrivit en lågmäld, lite sorgsen och gåtfull berättelse som smyger sig in under hjärtat. Och stannar kvar. Länge.

Henrietta och mamma har flyttat från landet in till stan. Nu bor de i ett hyreshus med många lägenheter, hiss och med en port som alltid är låst. Och en gård med en gigantisk ek och gungor som man inte får gunga i. Det är vaktmästaren som varnat. "De där gungorna är farliga. Farliga! Glöm aldrig det! " Varför de är farliga får Henrietta inte veta. Hon har aldrig vågat prova. Henrietta tycker att det nya livet är trist. Urtrist!

Henrietta har inga vänner och nästan ingen familj; pappa har stuckit och bor med en annan nu och mamma jobbar alldeles för mycket. Henrietta har ingen mobiltelefon (fast hon vill, vill) och just nu ingen nyckel heller. Den är borta. Ska hon sitta utanför och frysa ihjäl?

Men så kommer Wallgren, den äldre herren i våningen ovanför och hon får tack och lov komma in i värmen, låna telefon och ringa till mamma. Wallgren står och tittar på stjärnorna, djupt försjunken. "När saknade blir för stor, skänker stjärnorna tröst" säger han. Henrietta undrar vad han saknar men vågar inte fråga.

Gungorna står bara där till ingen nytta. Vad ska man med gungor till om man inte ens får gunga på dem? undrar Henrietta. Senare på kvällen när det snöat och allt är vitt och vackert står Henrietta vid fönstret och tittar ut. Hon får plötsligt syn på en liten flicka med tunna flätor och röd toppluva. Det är första gången Henrietta ser ett barn på gården, hon undrar vem det kan vara och hur det kommer det sig att hon är ute så här sent. Och det ser ut som om hon tänker gunga! Hjälp! Och hon gör det högre och högre och högre... så plötsligt hoppar hon av mitt i farten och är bara borta.

Nyckeln som också bara är spårlöst borta. Märkligt! I skolan får hon en lapp med ett mystiskt meddelande om nyckeln, underskrivet av "En hemlig vän". Hon undrar men vet inte, det är så mycket konstigt som händer nu sen hon och mamma flyttat till stan.
Eftermiddagarna ska hon istället tillbringa med läxläsning hos tant Ellen i våningen inunder. Tills nyckeln kommer fram. Tant Ellen sitter med papiljotter och bjuder på brända syltkakor. Henrietta ljuger för Ellen att hon hittat nyckeln för att slippa vara där. Hon slinker in till Herr Wallgren istället. Han är snäll men lite mystisk. Vem är han egentligen? Han går bara ut när det är skymning.

Det är en gammal och mycket sorglig händelse som ligger som dold kuliss i denna bok. En kuliss som blir alltmer tydlig ju längre i boken man läser. En mystisk känsla finns där hela tiden. En mystisk och mysig. Man blir först sorgsen sedan varm i hjärtat. Boken är lite som en "Igelkottens elegans" för unga.
Katarina Genar är debutant med riktigt fin Maria Gripekänsla. Jag ser verkligen fram emot att få läsa fler böcker av henne. Det fina omslaget och vinjetterna i boken är illustrerat av Kristina Digman.