Pojken i paddan och jag av Jonatan Järvi

Valle är en kille som alltid har blåmärken. Som han försöker dölja därhemma. Det är Onders, eller Anders som han egentligen heter, som är värst. Förut nöjde han sig med att nypas och säga fula saker. Men nu slår han hårt, hårt och kallar honom Dockan så att alla skrattar. Onders är värre än värst och Valle har ont i magen varje dag men aldrig att han skulle berätta något därhemma. 

 Valle har fått pappas gamla padda och han brukar sitta och spela för att få tiden att gå. Men en dag händer något. Skärmen blixtrar till och ett pojkansikte fladdrar till. En pojke som vinkar och faktiskt kan prata från paddan. För pojken kan Valle berätta om det jobbiga. 

Nästa dag i skolan är Onders ännu värre. Han tar Valles nya mössa och hotar att ta jackan också. - Du ska inte ha finare kläder än vad jag har, snäser han. 
Valle blir arg men mest rädd. Han börjar skolka och ljuga om friluftsdagar och fågelholkar och allt möjligt. Aldrig att han skulle berätta för mamma och pappa. 

Pojken i paddan vill hjälpa. Tillsammans bestämmer de att Valle inte ska stänga av paddan på hela dagen så att pojken kan se vad som händer i skolan. Av pojken, som får namnet Bruno, blir Valle stärkt och får självförtroende men Onders fortsätter jävlas. Klipper sönder Valles jacka, slåss och hånar. Mobbingen fortsätter ända tills klassen får en nu lärare som  faktiskt ser vad som händer och reagerar.  

Valle är bra på flera saker. Han är bra på matte och att skriva och han är kan springa supersnabbt. En dag utmanar han Onders på löpning. Myran är domare. 

Jonatan Järvi har skrivit en hjärtskärande bok om mobbning. Det som Valle är med om är knappast på något sätt unikt. Inte heller att lärare väljer att blunda. Hoppas att boken blir en högläsningshöjdare i skolan. Jag spoilar att boken har ett lyckligt slut... LÄS! 

Den förskräckliga historien om lilla Hon

Lilla Hon heter egentligen något annat som ingen kommer ihåg längre  Hon har alltid kallats för Lilla Hon. Hon älskar att hoppa i sängen och kura ihop sig bland kuddar och madrasser. Och att äta bokstavskex och vissla på samma gång. Hon gillar däremot inte att vara ensam,  hon känner sig ofta rädd och ängslig då. Men hon ÄR väldigt ofta ensam. Hennes mamma och pappa är  trötta, tycker inte om smulor men älskar ordning och reda och att skynda. De skyndar och bär omkring papper och datorer. Hinner inte med Lilla Hon. Det blir bara oordning.

Lilla Hon älskar måndagar då hon får gå till skolan. För i skolan finns kuddrummet där Lilla Hon vill vara. Men de andra eleverna låter henne inte vara med. Hur ska hon göra för att få vara med i kuddrummet?
Lilla Hon tycker om både Magistern och skolan. Och hon ville vara duktig. Varje dag ger hon Magistern små presenter (som han tror är skräp och skyfflar ned i papperskorgen.)
De andra eleverna älskar att skrämma Lilla Hon. De släpper ned spindlar i hennes hår och daggmaskar i hennes väska. och att älskar att berätta de  rysliga historierna om hemska saker som hänt på skolan för länge sen.  Om de fyra spökena som finns i byggnaden. Det är Lärarinnan som spökar på vinden där hon hängde sig för länge sen, det är Matfabrorn som spökar i skolköket,  blodiga Slöjdflickan som spökar på slöjden och Bibliotekspojken som klämdes ihjäl i biblioteket och som skrattar sitt kusliga skratt. Lilla Hon är verkligen rysligt rädd för alla dom där berättelserna.

 En dag i skolan har de andra eleverna långtråkigt. De har tröttnat på att berätta spökhistorier. Istället vill de utmana Lilla Hon. OM hon går upp ensam på skolans vinden en yttepytteliten stund så ska hon få vara med i kuddrummet...

Alltså...  den här boken är så läskigt spännande, skruvad och galen så att man bara älskar den. Läckra illustrationer av Per Gustavsson och påkornetryslig text av Lena Ollmark. En riktigt, riktigt, riktigt bra spökhistoria!