Syskondagen

 Syskondagen handlar om en storasyster och en lillebror som tar sig en hel dag tillsammans. 

Mamma har lagt undan en avslutningsklänning i en affär och storasyster ska hämta den efter skolan. Lillebror vill följa med men det går inte. Storasyster suckar och ska hämta efter förskolan men lillebror fixar och trixar och blir aldrig klar På väg till förskolan får lillebror syn på storasysters jacka. Den ser lite ovanlig ut. Det är ingen himla jacka utan nåt som storasyster har tagit från mammas hårsalong. Visst är den fin? 

Lillebror vill inte alls gå på förskolan. Han vill också köpa klänning. Men först måste ju storasyster gå till skolan, hon blir sen till sitt matteprov och vips så får hon en strålande idé. Storasyster svingar upp lillebror på ryggen och nu är det jättebråttom till skolan. Till högstadieskolan och matteprov! Lite läskigt men mest kul. Lillebror får vänta länge medan alla andra räknar och skriver och räknar och skriver. 

Sen blir ingen mer skola utan fika och lite gunga och lite bibliotek och slutligen är det dax för klänningsköpet. 

Men fy, aldrig att storasyster sätter sin fot i den där himla tantaffären. Istället använder hon klänningspengarna till helt andra och mer knasiga avslutningskläder från en mycket roligare affär. 

 Det bubblar i magen på lillebror. Nu går vi hem! Jag vill titta i spegeln! 

Den där jackan som inte var en jacka, ja. Det var ju en kjol!

 

Syskondagen av Siri Ahmed Backström är en ömsint, vacker och  rolig bok om en fin relation mellan två syskon som tar ut svängarna under en dag. Storasyster gör liten revolt mot klänningskonvention och lillebror älskar allt hon gör. Man anar att mamman inte älskar lika mycket men gillar nog ändå syskonens initiativ.

Bilderna i gouache och screentryck är återhållsamma i form och palett.  Jag gillar! Läs mer på Siris hemsida http://www.siriahmedbackstrom.com/

Hålfabriken

På fabiken där man gör hål kommer bara arbetarna och Direktören in. Allt innanför porten är topphemligt. Ingen annan vet hur man tillverkar riktiga hål. Dygnet runt går fabriken, i produktionshallen stöps hål efter hål som sedan skickas ut i världen. Det är små och stora hål, runda och fyrkantiga. Hål för alla tillfällen som det heter i annonserna.

Direktör Hål går omkring och myser, drar vitsar och skrattar så hela kroppen skakar. Då och då blir direktören tyst. Det är när han tänker på det barn han aldrig fick. På det barn som skulle ta över det hela. Fabriken som alltid gått i arv från far till son och som nu troligen måste säljas.

Tre män från de nya ägarna kommer på besök och inspekterar. De är skeptiska. Varför tillverkar ni hål egetligen frågar inspektörerna? (alla tre är förvillande lika vår finansminister med ring i örat och hästsvans.) Att tillverka hål är det finaste jobbet i världen, svarar Direktör Hål. 

Hmm, det verkar inte som om den nya toppchefen tycker det.

Han lägger fortast möjligt ner hela tillverkningen med motiveringen att de faktiskt inte tillverkar ett jota. Hål. är ju bara ....hål!!

En sorgens dag. Arbetarna får gå hem utan att komma tillbaka. Direktören grubblar och deppar.

På fabriken är det tyst och ödsligt som i graven.

Men...efter bara några veckor börjar telefonen att ringa. Hela världen saknar hål, förtvivlade människor saknar hål till fågelholkar, till äppelmunkar, till vinylskivor, till kikhål.

Toppchefen och Styrelsen meddelar att fabriken är stängd för gott! De vill hellre spela golf än att diskutera hål. Det blir fortsatt kaos!! Ända tills statsministern blir serverad en schweizerost utan hål...

Hålfabriken av Frode Grytten och Marvin Halleraker smakar metall, kemikalier och svetsrök. Men också solidariet och civilisationskritik.

Hålfabriken är  en uppfriskande bok om kapitalismens rovdrift på snabba pengar och egen vinning.

Marvin Halleraker har illustrerat boken i en dämpad brun- blå -gul färgpalett. I tusch, collage och med grafiskt uttryck. Bildern är just så ruffiga som stämningen kräver och passar perfekt till den lakoniska och sarkastiska texten av Frode Grytten (översättning av Emeli André)

Det är både lite Assar och Karl-Bertil Jonsson över det hela och bilderna skulle göra sig lika bra som serie i tidning eller kortfilm på TV.  Det är Stor Humor!

Folket demonstrerar:

Var ej snål. ge oss Hål! Hål i tillvaron nu!!

Maximilian och minimilian

Att vara stor kan kännas fel, att vara liten är inte heller alltid så lätt. Maximilian och Minimilian är vänner. De är lika gamla men det är det ingen som kan tro.
Maximilan tycker att det skulle vara skönt att vara så liten som Minimilian men då vet han inte att den som är liten brukar få jättesmå saker. Det är inte kul! Alls. Och då pratar vi inte minimajs, minigolf, minimjölk eller miniräkare. Nej det är så himla orättvist att den som är minst också får den allra minsta glassen! 
 Så får det inte gå till! Så kan vi inte ha det! säger Maximilian. Och ordnar den superduperstörsta glassen som man någonsin har sett. 
Men nu är Maximilian trött på att vara stor. Han vill vara liten. Om han går omkring med ett förstoringsglas kanske han blir liten när allting annat blir stort. Men ååå det är jobbigt att hålla i förstoringsglaset hela tiden. Om han får låna Minimilians små kläder så kanske han känner sig liten. Men tyvärr, han får skoskav istället. 

Varför vill du så gärna vara liten? undrar Minimilian. För att jag inte är det, svarar Maximilian. Och så för att det verkar skönt att vara så liten att någon kan bära en. 

 Och det vill nog alla ... någon gång då och då bli buren av någon stark och påhittig person. En sån som Minimilian!

Bokens illustrationer är spännande och häftiga både i perspektiv och rörelse. De är målade i gouache och tusch på färgad bakgrund i spännande fantasifulla miljöer. Boken är en konstupplevelse både i text och bild. Så läcker som så. En bok som tål att läsas många, många gånger.
Maximilian och Minimilian blev Augustprisnominerad 2013. Det är en stark början på ett mycket spännande författar- och konstnärsskap. Klara Persson står både för text och bild.
se hennes egen hemsida http://www.klarast.com/
Klara Persson har vunnit flera priser för sin första bilderbok, Molly & Sus. Hon fick priset för Årets svenska bilderbok -  Snöbollen 2012 , hon fick också författarförbundets pris Slangbellan för den bästa debuten i barn- och ungdomsboksgenren samma år.  
Heja Klara Persson!

Treo, Enis och en till

På Enahandavägen är det tisdag för tjugosjunde gången detta år. I zebralflocken gör de som de brukar, särskilt de som bor i hus 22. För där bor Enis och Treo, sitter vid samma bord som vanligt, dricker samma gamla te och äter samma slags smörgås som varje vanlig vardag. 
Enis myser och nynnar. Treo muttrar och slamrar. Han vill inte göra samma gamla vanliga. När Enis går iväg för att köpa skorpor så klampar Treo iväg till sängen och suckar och tänker på hur trist och VANLIGT allting är. men... Då hörs ett mystiskt ljud från garderoben och ut skuttar en helt annan slags Enis. En bus-och-sprall-Enis.
Det här blir en rolig dag, fnissar Treo. De leker inte-nudda-golven, bada-hovarna-i-vasken-leken, de sprallar runt och  provar kläder, krånglar till varje liten sak. De målar på huset och klättrar upp på taket. Det är bara såå ovanligt kul och tramsigt. 
Efter ett tag så känner Treo ett välbekant kurr i magen och längtar efter helt vanligt fika. Men ååå Enis som inte ens har hunnit handla godaste skorporna...

Slutet på historien är både lite oväntat och skönt. Man kan andas ut efter hela-havet-stormar och ta det lite  lugnt och ha det alldeles vanligt igen. Nästan. Minus heter den nya lek-kompisen och tack-och-lov att Enis är helt som vanligt.

Temat med rutiner och tristess är välkänt. Att hoppa över skaklarna i ett rutinförhållande är inte heller helt ovanligt. Det ovanliga är att inte ens märka vem man hoppar runt med. 

Maria Nilsson Thore, som står både för bild och text, har verkligen har utnyttjat bilderbokens unika möjligheter genom att använd färg och form på hela uppslagen.  Det finns inte en vit fläck, texten är placerad inne i  bilderna på fiiffigt sätt. Formen och ränderna förstärker och ger uttryck både för tristessen och så småningom för fläkten. Zebrorna är vackra och roliga.  
Treo, Enis och En till är en bok att  läsas om och om igen för här finns mycket att upptäcka, både i orden och i bilden. Den sparsmakade texten är njutbar och manar till eftertänksamhet. Bilderna förmedlar stämningen och känslan av att det ibland kan det vara riktigt kul att ha tråkigt.

När det äntligen är helt vanligt igen så känns det helt okej."Man behöver inte krångla till det säger Treo och tar en kringla till".

Råttornas själar

Varje dag går en pojke ut i trädgården för att se om det ligger några råttdöingar och väntar på begravning. Jojomensan. idag var det tre stycken. Då blir det snart tjugotre, tjugofyra, tjugofem kors i marken. En hel liten begravningsplats bakom syrenbuskarna.
 "Råttornas gud som bor i himlen, ta emot den hör själen och förlåt min pappa. Amen!" mässar pojken då en röst i buskarna väser...Vad gör du?  Plötsligt står där en flicka, Britta, och tittar på begravningsakten. Pojken blir lite generad men när Britta tycker att det är fränt så känns det mycket bättre. Vad betyder fränt, egentligen?
Pojken visar var pappan tömmer råttfällorna. På andra sidan dasset. Britta stirrar och får kattögon för det får man när man stirrar för länge på bajs...Ähh!
Pojken är bestämd. Inga döda råttor får försvinna eller bli uppätna. För då kommer inte råttornas själar till himlen. Men det är just det! Han har glömt att begrava de sista två och ...ve och fasa. En död råtta har fösvunnit. Nån har snott den! 
Men ... vad gör det när Britta vill undersöka gården och huset lite mer. Spegelleken är cool. Man kan se sig själv i taket och rakt in i himlen.

Råttorna kan man gräva upp när själarna har flugit iväg, tycker Britta. Då är det bara skelettet kvar och det kan bli ett helt skelettmuseum till nästa gång de träffas. Hon och "Själarnas konung"

Bilderboken passar för "filosofiåldern". Den tiden när man har frågor om allt, stort som smått och där man verkligen vill få svar. Några svar får man kanske inte direkt i denna boken men det finns gått om tillfällen att fundera. Över livet och döden och hela alltet.  Jag tycker om boken, både layout och innehåll. Allt skrivs inte på näsan men jag får samma varma magkänsla som i Ulf Nilssons böcker, många med samma tema.  Texten är poetisk ("och jag var aldrig riktigt ensam när det kvittrade"), innehållet filosofiskt och bilderna förstärker både handlingen och känslan.   Jag gillar den försiktige pojken och den några år äldre och betydligt tuffare, stadstjejen Britta. Deras kanske, högst tillfälliga, vänskap sätter myror i huvudet. På dem båda. 
 Sara Gimbergssons illustrationer i gouache och blyterts är lågmälda.  Hon har en egen konstnärlig stil som passar perfekt i detta minidrama.

Författaren Bengt-Erik Engholm har givit ut ett tiotal böcker och vid sidan av det egna skrivandet hållar han skrivarkurser.

Jagger, Jagger

Bengt bor i ett hyreshus. Där bor också Astrid, Allan och Gustav. Dom är inte snälla mot Bengt. Aldrig någonsin.
Det är sommar och Bengt vill inte gå ut, fastän solen skiner. Helst skulle han vilja vara inne tills han blev trettio. Men...nu har mamma skrivit en lapp som ligger på diskbänken och lyser. Hon vill att han ska gå ut med soppåsen. Bengt har inte det minsta lust inte men vet att det inte finns någon återvändo. Han bävar och anar vad som ska hända. Han har en strategi att inte prata med någon , inte titta upp, bara gå direkt till soprummet. Med soppåsen. Sen snabbt in igen. 
Men... därute sitter gänget i snurrgungan. Som vanligt.

Bengt försöker gå förbi, stillsamt liksom osynligt. Såklart funkar inte det. Astrid hoppar ned, sliter åt sig soppåsen och börjar hojta om att det säkert är sopor med mycket smör och fett och äckel.
Såklart går soppåsen sönder.  Såklart börjar Astrid skrika om hur äckligt det är och om alla råttor som finns i soprummet och hur hon hatar sopor och råttor.
Bengt plockar kvickt ihop allt skräp som åkt ut och springer mot soprummet. Fort fort.

Bengt blir instängd.  En parkbänk dras för dörren. Han kastar sig mot dörren men bänken därutanför är alldeles för tung. Bengt sitter ensam i det kalla, mörka, läskiga soprummet, där det säkerligen är alldeles fullt med råttor. Ute är det varmt, inne i soprummet är det kallt, som i graven. Ingen kommer som kan dra bort bänken. Det går timmar. Flera timmar. Så hör han något skrapande utanför dörren. Han skriker och en stånkande röst, som han inte känner igen, svarar. Det är inte Asrid, Allan eller Gustav det är helt klart. Efter en stund öppnas dörren och en hund står därutanför. Bengt blir lite rädd. Hundar kan vara ännu farligare än råttor.
Men den här hunden heter Jagger och är schysst. Han samlar på sopor och har fullt av nyttigt skräp i en rullväska som han drar omkring med. Han vet också allt om den typen av människor som plågar och trycker ned. Han har egen erfarenhet!
Så börjar den ovanliga vänskapen mellan den mobbade pojken Bengt och "uteliggarhunden" Jagger som bor i en rostig container och har stor erfarenhet av det hårda livet.  
Jagger vet också hur man råder bot på förtyckartyper. Man straffar! Så akta er väldigt noga! Alla Astrid, Allan och Gustav! För nu vankas H.Ä.M.D.
Det börjar med en råtta, fortsätter med en cykel, sen börjar de vuxna att reagera. Som sjuttsingen. Det borde de ha gjort tidigare!

Jagger, Jagger är en hårdkokt bok i genren mobbad blir hämnare. Författaren Frida Nilsson skruvar ofta till sina  böcker och tar med kloka djur i handlingen. Apstjärnan(2005).  Jag, Dante och miljonerna. (2008) men också de helt underbara böckerna om Hedvig (2005) mfl i serien (dock inga talande djur här)  Jag gillar Frida Nilssons böcker. Det är dirty realism i kombination med djurklokskap. Lite Raymond Carver. Lite Kim Fupz Aakeson. Men med en alldeles egen ton. 
Boken har blivit klassad som Hcf dvs för 6-9-åringar . Jag tycker att den passar en äldre målgrupp också.  Det hårdkokta och skruvade borde funka för mellanstadiet och i allra högsta grad för vuxna. Som högläsningsbok borde den sitta som en schmäck! Men läs den gärna själv först!

Frida Nilssons böcker har blivit översatta till många språk. Hon är en internationellt erkänd barnboksförfattare av rang. 

Lex bok

Lex har det tufft.  Det är sista terminen i gymnasiet. Studenten med allt vad det innebär.  Studenmössor, betyg, baler och gud vet vad... på det ska läggas Mirandas coola blogg. Lex är inte med.
Hänger hellre med gaykompisen Jonatan, ser dystopisk film, spelar TV-spel och röker, röker, röker. Jonatan vill gå på klubb. Lex NOT.
Hemma har morsan en nya man, den patetiske och tämlige misslyckade ungdomsboksförfattaren Bruno. De har träffats på zumba-kurs. Hmm bara det... Lex får rysningar.
Lex pappa åker in och ut på kåken. Ständigt nya planer, nya löften. Som inte håller. Lex är lojal. Så inihelvete lojal.  Med honom.
Det som gör att Lex liv går lite överstyr är just denne Bruno som vill bli kompis, vill veta hur Lex har det, vill få nytt författarstoff. Lystna författardrömmar. Och Lex fattar och berättar, men har en plan. En ondskefull plan. Hon berättar och kryddar kraftigt sin egen sorgeliga historia och Bruno lyser upp. Får inspiration,  bokuppslag. Gör inget annat än skriver.

Lex njuter av sin lilla fälla och startar samtidigt i allra största hemlighet en blogg som hon skriver under pseudonymen Maya. Bloggen heter "Själens sår".  Hon berättar för pappa som blir exalterad. Berättar för Jonatan som hjälper henne med layout och med bilderna till bloggen.  Bloggen är ursnyggast!
Lex klär ut sig till oigenkännlighet med vitblond svintoperuk, sotsvart smink och blodröda läppar. Jonatan tar bilderna. Oftast i svart-vitt. Hon ser New York-pundig ut,  både gammeldags dekadent och utrahipp. Hur cool som helst. "Själens sår" får snabbt många följare. Hon får kommentarer, blir stil-ikon. ALLA pratar om Maya. Miranda allra mest.
Lex blir triggad, Jonatan också. Maya skriver "Jag bär alltid med mig mina sorger i fickan, min smärta i väskan, min rädsla i ryggsäcken. Ibland tar jag fram mitt bagage i ljuset. Först när man vågar se det som är sant kan man börja leva".
Lex når dit hon vill men för Bruno blir det katastrof. Stackars ledsna ungdomsboksförfattaren!
Men vågar hon se hela sanningen. Vad hon ställt till med får en dominoeffekt som hon inte kunnat ana följderna av.

Lex bok är en bladvändare om härlig men farlig hämnd.  En utvecklingshistoria och en stark berättelse om relationer,  om att våga vara annorlunda men inte dissa det vanliga.
Om föräldrar och vänner, om kärlek och skola. Om det vanliga livet som kan vara så himla svårt att få till, i skarven mellan ungdomstid och vuxenvärld.
Boken är Augustprisnominerad 2013 och troligen en lågoddsare. Sara Kadefors har skrivit flera barn- och ungdomsböcker och hon fick även Augustpriset för Sandor slash Ida 2001. Den boken är också filmatiserad. Sara Kadefors har även skrivit flera vuxenböcker. Jag tycker att hon äger att skriva fär ungdomar. Hoppas hon fortsätter med det.
Se förlagets boktrailer om Lex bok:http://www.youtube.com/watch?v=i_uC2c-iO9I

Öjvind och världens ände

 

 

 

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit han vill. Han har sett det mest uppifrån. Det är vacker. Och roligt. Och pyttelitet. Men ...en dag blir vinden en storm och Öjvind flyger hit och dit och med ens är han vid kanten, där världen tar slut!
Öjvind faller och faller och faller och dunsar så ner hos Alvaro, han som tänder alla lampor om natten.
Där bor Kent, en barsk typ, som samlar på dammråttor.  Där finns också "den stora grå" som är riktigt farlig. Man får passa sig.
Hur i hela världen ska Öjvind komma hem?

Sara Lundberg har med den tredje boken om Vita Streck och Öjvind målat och berättar oss sitt egna universum. En värld där man kan ramla över kanten och ändå komma tillbaka. En värld där Alvaro plötsligt får sin plats och en värld som är så vacker att man knappt kan slita sig från boken.
Jag blir berörd av Sara Lundbergs måleri. Varje sida är som en tavla, målad i goauche/akvarell och med något lite collageteknik. Texten är vacker. Allt läsa boken är som att vandra i ett poesilandskap. Det finns två böcker till om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Läs alla tre!

Jag håller tummarna att Sara Lundberg får Nordiska rådets pris för sin Vita Streck och Öjvind (2011). Priset delas ut för första gången hösten 2013.
Läs mer om konstnären och författaren Sara Lundberg här

Barnhemmet av Cecilia Lidbeck

Edgar och Tekla Bjelkes barnhem drivs under devisen "disciplin, ansvar och konsekvens" och har genom åren fått pli på hundratals vanartiga barn. Det är just därför som Fransciskas föräldrar placerar sin uppstudsiga dotter där. 

På barnhemmet finns barn från alla olika familjer och samhällsklasser. Just nu bor här fjorton barn i åldrarna fem till tretton år gamla och de styrs med järnhand av tre hårdhudade lärarinnor och en sträng gymnastiklärare. 
 Där är Otto, en  föräldralös och rädd sängvätare, där är de fattiga tvillingarna Harriet och Hedvig, syskon nummer åtta och nio i en barnaskara, den stilige, artige, rikemanssonen Gilbert som skickats till barnhemmet av sina föräldrar för att lära sig veta hut och som möjligen är kär i  Fransciska den hårdhjärtade upprorsmakaren. 
Olika bakgrunder, olika öden men villkoren för barnen på barnhemmet är detsamma. Allt går ut på  "disciplin, ansvar och konsekvens". Omtanke och kärlek. NOT. 

Morgonexercis, arbetstjänst, lektioner, läxläsning och arbetstjänst igen. Samma sak, dag ut och dag in.

Plötsligt försvinner ett barn. Ingen vet vart. Så ett till och ytterligare ett. Vad händer på barnhemmet? Är barnen döda?  Har de drunknat i den underjordiska tunneln? 
Rädslan växer. 
Något ohyggligt pågår innanför barnhemmets låsta grindar. Det är helt klart! En räddnings-upprors och rymningsplan växer sakta men säkert fram. Man ryser, hissnar och njuter. 

Cecilia Lidbeck har tidgare skrivit flera populära barn-och ungdomsböcker. 
Barnhemmet är den första i thrillergenren. Boken är rikligt illustrerad av Robert Vallmark. 

Sju tusen steg av Bo R Holmberg

Siri bor här och där. Håller precis på att vänja sig vid varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Två rum, två hus, två hem och sådär en sju tusen steg emellan. Eller två kilometer, typ. 
Kompisarna bor närmre mamma, särskilt Björn som är så fin, som är bäst på hockey och snöänglar och lite bra på pussar också. 
En kväll, några dagar före jul,  när det inte är mammavecka men Siri ändå är i närheten av mammahuset så smyger hon dit och kikar in genom fönstret. Det hon ser då kan hon inte glömma. Bilden etsar sig fast och gnager i hennes hjärta. Där i vardagsrummet, i stora härligaste fåtöljen, sitter någon som hon inte alls känner.  En lång en med mustasch... en som tar mammas hand och kysser den!
Siri vågar inte berätta. Hon håller det hemska inom sig. Hon vill inte veta men vill ändå. 
En vecka före jul och hon har bara en önskan. Siri vill att mamma och pappa ska flytta ihop igen. Nu. 

Björn är en varm tröst i det trasiga livet.  Och morfar som gillar böcker och som tror att Siri inte förstår rövarspråket och farfar som luktar skog och  är bäst på att åka kälke. 
Siri har många fina omkring sig men vemodet i själen finns där. Nästan hela tiden. 

Sju tusen steg är en fin, vemodig, varsam berättelse om Siri, om hennes oro och om hennes familj. Det är lätt att känna igen sig och bli både varm och lite ledsen i själen. Lite spirande ungdomskärlek finns med men allra mest den taggiga svartsjukan. 

Den norrländska miljön i boken känns viktig, snön och stjärnorna, hockeyn och skotern. Och så en riktig bokhandel! 

Det öppna slutet bäddar för en fortsättning. Jag vill gärna läsa mer om Siri. 

Bo R Holmberg har skrivit en mängd barn- och ungdomsböcker. 2004 fick han Augustpriset för Eddie Bolander och jag. 

Elsa 12 och han som heter Eddie - Eddie 12 och hon som heter Elsa

Elsa är en helt vanlig 12-åring tjej som dessvärre tvingats flytta från sin gamla skola och sina bästa kompisar. Hon vill verkligen inte och första dagen i nya staden kunde ha börjat bättre... hon avstulen sin mobil av ett gäng killar som antastar.
I skolan börjar det inte heller bra. Elsa blir retad för hur hon ser ut och vad hon har på sig. Mobbarna Linn och Tindra kallar henne lantis och påstår att hon liknar en clown när hon har sminkat sig.
En störig kille i klassen, Eddie, sitter bredvid Elsa på en lektion och hon förstår att han är en sån som sliter ut sina assistenter på löpande band. Han leker med sin nya mobil och driver läraren till vansinne.
Både Eddie och Elsa drabbas också av lärarens oschyssta sätt.  

Hur ska Eddie kunna betala sin nya mobil till Robin och hans gangsterbrorsa? Hur ska han våga gå hem och berätta att han inte varit i skolan. Hur ska allt gå för Eddie?

Den här boken är både spännande och lättläst och man får både Elsas respektive Eddies berättelse i samma bok. När man läst halva boken får man helt enkelt vända på den och läsa den andra berättelsen. För det finns ju alltid flera perspektiv på samma grej. Det här berättargreppet är smart, man blir verkligen engagerar och det torde var mycket lätt att ha boken som utgångspunkt för att diskutera boken och skolan, kompisar, grupptryck eller att skriva alternativa slut.
Just nu ingår boken bland fem böcker  i sveriges radios barnromanpris. I september och oktober kan du höra  barnjuryn diskutera de fem böcker som är med i tävlingen. Lyssna direkt i radion eller via webben http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3631.
Thomas Halling har skrivit ett tjogotal böcker, både bilderböcker, spännande och lättlästa böcker "Trio i Trubbel" och den roliga och populära serien om Finnes Agnes: önskas hund. Han skriver både lättläst och engagerande och det är en  stor konst.

Lyckokakan

Oscars föräldrar är bara hur pinsamma som helst. Pappa kan när som helst brista ut i operasång, t ex när han följer Oscar till skolan och vill testa akustiken i skolans trapphus.
Oscars mamma älskar att dansa i tid och otid och när familjen sitter på kinarestaurangen i kvarteret så bjuder hon upp pappa till en dans. Bara då där. För att man spelar bra musik... Oscar vill sjunka genom jorden.
Så kommer en flicka fram med en lyckokaka till honom. En kaka med en papperslapp inuti. "Uttala din högsta önskan så blir den sann" stor det på Oscars lapp. Det han vill allra mest i världen är att ha två helt normala föräldrar. Det är det han tänker på och vill önska men något blir fel och effekten av den önskan han viskar fram blir precis det motsatta."Jag önskar att jag och mina föräldrar var mera lika".
Plötsligt beter sig även Oscar som en pinsam kille. Säger konstiga saker bara rakt ut i luften... som att han vill sjunga Staffansvisan solo på Luciaframträdandet! Hmmm värsta jobbiga... tycker Oscar men pappa blir eld och lågor och hejar på. Såklart! det gör inte saken bättre. 

Bästakompisen Hugo blir ihop med Maja som Oscar också gillar  och Oscar känner sig ännu mer ensam och olycklig.
Men... det finns kanske en tjej därute som gillar honom och som vet vad han behöver. En vän i nöden.

Kerstin Lundberg Hahn har skrivit många bra barndeckare och skräckisar. 
Lyckokakan är varken eller utan en härlig feel-good-bok med en stor näve humor. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste boken. Och det händer inte så ofta. 
Se upp för lyckokakor, de kan ha en förödande effekt. 
Maria Nilsson Thore har gjort de fina och roliga illustrationerna. 

Dubbelgångare

Föräldralös, ensam och på rymmen upptäcker Chap ett fotografi som gör honom både skräckslagen och upprymd. En bild på någon som ser på pricken ut som honom. Men bara nästan... för det är inte Chap, detta är den för två år sedan försvunne Cassiel Roadnight. 

Ett infall gör att Chap anmäler sig som den försvunne, han vill ju inget annat än att få en familj! 
Som den förlorade sonen kommer han hem till mamma och storasyster. 
Men det är svårare än han trott att spela en främmande person, förklädnaden är papperstunn, familjen ganska neurotisk och det är något väldigt mörkt och läskigt som döljs kring försvinnandet. 
Storebror Frank verkar inte heller lika upphetsat lycklig över hans återkomst. Sakta men säkert lär Chap känna sitt alter ego men också sig själv.

Jenny Valentine är en mästare i genren livsmysterier. Dubbelgångare är lika spännande som en deckare och intressant och filosofisk som en utvecklingsroman. Läs även Hitta Violet Park, Trasig soppa och  Myrstacken av samma författare!

Här är den lilla gården

Tänk vilken tur att Barbro Lindgren och Eva Eriksson hittade denna lilla förtjusande småbarnsbilderbok bland manusgömmorna. Den är minst lika bra som klassikern "Här är det lilla huset".

Gården, gubben, gumman, hunden, katten, kråkan, grisen, hönorna, hästen, kossan och så den alldeles nyfödda lilla kalven. Här är den lilla gården är en spännande bladvändare där varje sida leder vidare med en fråga, en liten uppmaning, en titt-ut-lek i bokform.
Eva Eriksson har med milda färger och sin karaktärisktiska fartfyllda stil tecknat uttryck hos varje varelse så att man på pricken förstår känslan. Barbro Lindgren har skrivit med pricksäker ton om den vackraste vardagen.
Här är den lilla gården är en riktig pärla att läsa om och om igen. 

 Manuskriptet till Här är den lilla gården skrevs på 1990-talet, men glömdes bort och hittades igen först nyligen. Nu finns det knappt några små gårdar längre och det är verkligen sorgligt. Den här lilla boken kan kanske vara som en  tanke i omställningens tid.

Toro! Toro!

Michael Morpurgo har skrivit en spännande äventyrsberättelse i en ovanlig historisk miljö. Toro! Toro! handlar om kärlek till djur och familj om tjurfäkningar eller snarare avsky för detta, men också om spanska inbördeskriget.
Antonito och hans farfar är som tvillingar trots att det är sextio år mellan dem. Dom ha till och med samma namn även om farfar numera kallas Abuelo.  En dag händer något tråkigt. Antonito lattjar med din fotboll och råkar missrikta ett skott så att en fönsterruta i huset kraschar. Mamma exploderar av ilska, Antonito skyller ifrån sig och vägrar erkänna.  Båda surar men så kommer farfar, Abuelo som en räddare i nöden. För att trösta sitt barnbarn berättar han en historia som han burit inom sig hela sitt liv. En historia som handlar om det allra värsta han någonsin gjort. 

Abuelo, eller Antonito som han kallades då,  växte upp på en bondgård i byn Sauceda på 30-talet med uppfödning av tjurar och i skogar av korkekar. En riktig idyllisk omgivning. 
En kväll föds en ny liten tjurkalv men tragiskt nog dör mammakon och Antonito får istället hedersuppdraget att flaskmata kalven som döps till Paco. Paco och Antonito blir finaste vänner till det en dag plötsligt är helt slut.
 För att bli den "rätta" sortens tjur för corridan måste Paco växa upp bland de andra djuren. 
Antonito blir förvirrad och förstår ingenting. Vad är corridan, varför får han inte var med sin vän? 
Snart nog blir han varse vilket fruktansvärt öde som väntar hans vän Paco. 
Antonito smider planer. Han väntar bara på rätta tillfället.  Han har beslutat sig för att vara olydig. Riktigt olydig. 
Samtidigt pågår ett inbördeskrig. Varje dag skickar Antonitos mamma upp pojken med mat till soldaterna, frihetskämparna i byn. Det är oro i luften men Antonito tänker mest på sin rymlingsplan. Snart snart kommer det rätta tillfället. Ett tillfälle som visar sig vara rätt på fler än ett sätt. Toro! Toro! är en ovanligt spännande och fin högläsningsbok från ca 8 år! Men var beredd på att berätta mer. Den här boken väcker många tankar och funderingar.

Michel Morpurgo har skrivit hundratals barn- och ungdomsböcker, ofta med en verklighetsbakgrund och  riktiga äventrysberättelser. Den här avlägsna byn Sacueda bombades och brändes ner i början av det spanska inbördeskriget - den första gången i Europas historia som en civilbefolkning utsattes för ett medvetet luftangrepp. Sedan dess har detta frunktansvärda hänt i tusentals byar och städer över hela världen. 
 Toro! Toro! kom ut redan 2001 i Storbritannien men finns nu äntligen på svenska. 
Läs även Morpurgos egen hemsida http://www.michaelmorpurgo.com/

En varm vinter

En katastrofbörjan som spolas tillbaka och vi får uppleva Alex väg mot surfvågorna som ska föra henne bort ...
Vi hålls i ovisshet och drivs framåt i läsningen.
 Alex har det struligt hemma. Mamma har stuckit iväg till Indien, pappa till Egypten med nya fästmön. Vem bryr sig hur Alex har det?
Så Alex gör som sina föräldrar.  Flyr iväg från eländet. Australien verkar vara coolt. Körkortspengarna försvinner till biljetten och snart är hon på andra sidan jordklotet. Ensam är stark. Not.
Men ändå. Alex får jobb på en sockerplantage. Träffar Dawn och hennes dotter. Och Ed. Plantagen drabbas av en skogsbrand och plantageägaren är en idiot.
Alex fortsätter  sitt sökande efter sig själv. Nu med en hägrande surfkurs i sikte. Lämnar Ed, surfar runt, blir uppraggad och dumpad.
Träffar Ed igen och får sin livs överraskning... Messar mormor, ringer pappa, vet varken ut eller in.
Men vi som läser vet att det kommer att gå åt pipsvängen. Eller?
En varm vinter av Christina Wahldén är en realityrysare och en utvecklingshistoria som heter duga. Härligt att bli blåst på farhågorna.
dock ...lite för mycket Starlet för min smak men torde funka superduper på målgruppen.
Christina Wahldén är en mycket uppskattad ungdomsboksförfattare som gjort det igen!

Monstren i skogen

Jag läser och ryser. Monstren i skogen är en psykologisk thriller för skogsrädda. 

Mats bor med mamma och pappa i Stensätter, en liten by där allt är så lugnt och bra om det inte vore för detta med monstren i skogen. Det här tänker Mats på rätt så ofta och det är verkligen hans stora problem. Det blir en klump i  magen när han tänker på skogen och på alla förfärliga rotvältor som finns där som stora läskiga monster som sträcker ut sina spökhänder för att ta honom.  Han skulle aldrig i livet röra vid någon rotvälta. Hellre dog han. 

Det är mycket lugnare att sitta inne och rita eller läsa. Men det gillar ju inte Mats pappa och mamma för varje lördag och söndag och ibland på vardagskvällarna ska det åkas skidor eller promeneras. Det är bra med frisk luft och motion. Och Mats får ge sig för de är alltid 2 och Mats är bara 1.

Rotvält-fobin blir värre och värre och när Mats ska åka längdskidor på friluftsdagen i skolan eskalerar rädslan till närmare hysteri vid bara tanken på att alla ska få reda på hans fobi. 
Det blir psykologsamtal och föräldraoro. 
Hur ska det gå för Mats? 

Mats Jonsson är etablerad serietecknare med en lång rad självbiografiska serieböcker för vuxna bakom sig.  Serieböckerna är självutlämnande, inkännande, roliga  och väldigt, väldigt bra. Mats har en förmåga att verkligen bjuda på sina fobier och våndor så att vi känner dom under huden.  Jag tänker på Barbro Lindgrens Sparvel och Hemligt-böcker.  Och på Ekelöf. Efter läsningen vågar man ta fram sina egna.

Monstren i skogen är Mats Jonssons första barnbok. Underrubriken "En Mats-bok" ger en hint om att detta är den första i en planerad serie. Hoppas det stämmer! Boken är fylld av svat-vita Mats-teckningar som förstärker och lyser. Såklart! En läsa-själv-bok eller en fin högläsningsbok från 6 år. 
Läs också på  Mats egen blogg http://www.matsjonssonbloggen.blogspot.se

Lite ihop

Vad är det snyggaste namnet? Är det töntigt att spela fiol eller att läsa franska när alla andra läser spanska?

Det är svårt att vara cool när man heter Majken och spelar töntigaste instrumentet och har valt  franska (för att mormor vill)  Hade hon inte haft bästa musikläraren Izzy så hade allt varit mycket gråare. 
Izzy är den som får Majken att känna sig smart, rolig och bra. Hon är skrattig och mysig, har ett eget band och coolaste namnet. Izzy är etta på topplistan forever.

Den nya fina killen i 6b spelar också, inte fiol men gitarr och på samma speltimme som Majken. Lite pinsamt blir det när Izzy kallar honom snygging, eller att han tror att han blir tilltalad som snygging. Äsch!  Han heter Ivan. Snyggt namn. Skulle funka i Paris lika väl som i USA. Det gör ju inte Majken, det låter som Mike eller Mikey. Pinsamt.
Såna här saker är sån´t som Majken tänker på hela tiden. Och en hel del tankemöda går till bästakompisen Tessan som typ verkar vara ihop med Dexter i sjuan. 

Majken har aldrig varit ihop eller ens kär.  Det är däremot storebror Pontus i Ida. Uppöveröronen. Bara så där. Plötsligt. Hångel jämt.
Tessan har ny skolväska, typ handväska och störiga Belinda bara dog. Majkens gröna rygga är det ingen som hetsar upp sig för. Men hur svårt kan det vara att vara att fortsätta vara vanliga Majken. 

Lite ihop är en vardags-romcom eller vad ska man kalla en sån här bok som bara är så trevlig att läsa och man får ett titthål rakt ner i Majkens tankevärld. Det blir ju inte sämre för att boken utspelar sig i Umeå och några scener på Bokcafé Pilgatan!

Johanna Lindbäck har tidigare skrivit ungdomsböcker som gått rakt in i hjärtat. Den här boken är för de yngre som befinner sig just i skarven mellan barn och tonårsliv som ju kan vara ganska så jobbig. Johanna Lindbäck behärskar den känslan perfekt. 

Namnsdagsflickan

Robins lillasyster Namnsdagsflickan är medvetslös. Hon heter egentligen Harrriet och har legat på sjukhus bortom medvetande sedan en vecka. Den hon litade på mest i hela världen har svikit henne och nu gör hon sig oåtkomlig.
Så mystiskt börjar boken och vi får efterhand reda på mer om Namnsdagsflickan,  om Robin och bästakompisen Kim och om deras alldeles egen värld, Berghendia.
Berghendia är en fantasivärld som de skapat tillsammans och som de styr med järnhand, tar livet av innevånarna och låter dem leva upp igen. Där finns kungar, ändlösa krig,  krångliga palatsintriger och helt nya djurarter. Robins lillasyster  är alltid med på ett hörn. Tittar på, föreslår idéer och till slut börjar hon också rita.
 Så, efter flera års fantasivärldsbyggande,  krackelerar hela leken ungefär samtidigt som familjen gör det. Efter mycket bråk flyttar så Robins och Harriets pappa hemifrån och Kim slutar komma hem till dem. En tillfällighet kanske men inget att  göra.
Namnsdagsflickan och Robin saknar Kims besök lika mycket som de saknar den frånvarande pappan.
 
Kim får nya vänner, nya intressen och utvecklar sitt tecknande att rita serier. Både Kim och serien om Kassandra Karat blir superpopulära.  Ingen ordnar en fest utan att se till att Kim är bjuden.

Robin har tröttnat på fantasivärldar och bestämmer sig för att bli bäst i klassen. Namnsdagsflickan blir tystare och tystare.

Namnsdagsflickan  är en gränsöverskridande grafisk roman och har tre parallellhistorier. Dels den i verkligheten, dels den i Berghendia, dels den i superhjältemangaserien som Kim ritar.

Kristoffer Leandoer har skrivit texten och Åsa Ekström har tecknat i mangastil.  De bägge huvudpersonerna,  Kim och Robin är androgyna, till namn och i teckningarna.  När man läst ut boken så vet man fortfarande inte om det är killar eller tjejer. Man blir förvirrad och nyfiken men egentligen  borde det inte vara så viktigt. Det känns både väldigt intressant och kittlande.
Jag tycker boken var överraskande bra, mjuka fina illustrationer och mycket kraft i berättelsen med svek och utvecklingstema och flera vridningar i historien. Namnsdagsflickan gläntar på dörren till flera magiska världar. Coolt!

Undret

August är en 10-årig pojke med vanliga drömmar,  vanliga vanor och vanlig familj. Dock...har han en väldigt, väldigt ovanlig och medfödd ansiktsdeformation som gör att han han väcker uppseende och stirrande blickar. Överallt. Ingen som ser honom kan låta blir att glo, att titta, att undra. 
Hittills i sitt liv har han levt tämligen isolerat i sin familj,  fått sin utbildning i hemmet , rört sig i vanda miljöer.  
Men nu när han ska börja fjärde klass funderar hans föräldrar att han ska börja i en helt vanlig skola. "Det vore som att leda lammet till slakten" som Auggies pappa förskräckt utbrister när mamman väcker frågan. Men så blir det och konfrontationen med slaktbänken är ett faktum. 
August får en rundvandring i skolan av rektor och tre elever som blivit utvalda. Det går knappt att föreställa sig skräcken hos August, hos föräldrarna, hos de elever som visar runt. Men 
det går hyfsat till slut. 
Snart är det skarpt läge och terminen börjar. 
Lite otippat får August faktiskt vänner direkt,  en av skolans snyggaste och mest populära tjejer,  väljer att sätta sig bredvid honom i matsalen. I klassen får han sitta bredvid Jack även om han verkar motvillig. Till en början i alla fall. 
Stor osäkerhet, mycket ångest. Han önskar att han kunde få tillbaka, och ha på sig den astronauthjälm han hade som liten och som väckte mycket mindre uppmärksamhet när han visade sig ute med den än han gör utan.  
Varför har universum varit så grym mot Auggie Pullman? 

Vi får följa August tankar i boken och även några av hans vänners och hans systers tankar i några kapitel. Det gör att boken blir mångfacetterad och flerbottnad. Vi vill inte byta med August. Ingen skulle vilja det. Sensmoralen är tydlig. Kanske lite för. 
Som diskussionsmaterial eller högläsningsbok i mellanstadiet skulle den fungera utmärkt. Ingen torde vara oberörd inför läsningen. Ingen kan undgå att tänka på hur man själv skulle reagerat. 
Men möjligen  blir det lite för enkel story och farmförallt  lite för orealistiskt slut. 

Men läs den som en saga. Som en Skönheten och Odjuret, som en Elefantmannen, som en Ringaren i Notre Dame. Men med den stora skillnaden att Auggie har både vänner och en fantastisk underbar familj. 
Att läsa Undret är att hela tiden påminna sig om att man måste vara snällare än snäll. Att inte se på utsidan utan bakom ytan. Att alla människor är lika värda. 
R.J Palacios bok blev en fantastisk framgång i USA och den har lanseras som en internationell bestseller. Kanske får den inte samma hype i Sverige då översättningen lär vara ganska dålig. ( Jag läste den på engelska) 
Jag tycker att den är läsvärd, den är berörande och har en mycket stark sensmoral.  

Det värsta med min syster

Marty och Melissa är systrar i samma familj men fullständigt olika.  Marty (eller Martina som hon egentligen heter) är en pojkflicka, klädd i jeans, skitig tröja och rutiga Converse. Storasyster Melissa är tjej-.tjejig och rysch-pyschig, gillar smink, cupcakes, armband med berlocker och sitt rosa-rosa rum. 

Mamma jobbar på skolan men också extra med att sy klänningar, typ volangklänningar,  på beställning. Extrajobbet är mer eller mindre nödvändigt då pappas resebyråföretag är på fallrepet och går allt sämre. Lågkonjunktur, inga resebeställningar. Depp! 

Martys mycket motvilliga insats på ett födelsedagskalas resulterar till att sömnadsbeställningarna väller in, men fasansfullt nog också till att systrarna plötsligt tvingas DELA rum för att ge mamma möjlighet att ta emot kunder och ha ett eget syrum. 

Marty blir vansinnig. Melissa likaså. 

Martys mysiga sängkoja, alla hennes mjukisdjur och Mäktiga-Mart-målningar blir upphov till förtret för alla i familjen. Till och med pappa blir less. Familjen är på väg att krackelera, systrarna bråkar. JÄMT. 

Det värsta med Martys syster är att hon inte fattar nåt, att hon skvallrar, att hon är en sådan gnällspik och att alla tycker bäst om henne. 

Marty känner sig som världens sämsta dotter...

Syskonbråken blir värre och värre.... 

När det kommer en ny bok av Jacqueline Wilson vill jag omedelbart läsa den. Alla hennes böcker har  alldeles särskild ton. En snart-närmar-sig-katastrofen-ton. Man vet att det kommer att gå åt pipsvängen. Allt är så där helt vanligt men också lite, lite skruvat så att man förstår att det snart går över styr...

Man kan inte sluta läsa! (och i JWs böcker finns det ALLTID hopp i slutet) 

"Det värsta med min syster" är möjligen inte Wilsons allra bästa bok, men en bladvändare med STOR igenkänningsfaktor. 

Den magiska hajtanden

Det är sommarlov och äntligen får storasyster Moa och lillasyster Margot åka ut till Trutviken och bo hos moster My och Kärran, hjälpa till lite i bageriet och spela kort...och vara med Jan-Torvald. Det är närmsta grannen som är spännande och lagom knäpp och som bägge systrarna vill vara med. Lite triangeldramatik och syskonbråk men mest roligheter och  spänning när systrarna och hunden Penny ska leverera dagens beställning med wienerbröd till en kund längre bort i byn.  
Okidoki. En dramatenväska, en karta med pilar  men framförallt Margots magiska hajtand är till stor hjälp för tjejerna. Däremot inte hunden Penny som ställer till mer besvär än de någonsin kunnat tänka sig. Jan-Torvald smyger och dyker upp just i rätt tillfälle men ändå för sent. Det är då den magiska hajtanden kommer till verklig användning. 
Det här är en jättemysig högläsningsbok lite okonventionell med My och hennes käresta, Kärran och med väldigt vardagsvanlig dramatik. 
En höjdarläsning i sommartider! Läs mer på Eva Sussos hemsida

Läs också fortsättningen Den mystiska fyren som utspelar sig i samma Trutviken men nu på höstlovet och med nya lagom läskiga bagerileverans-uppdrag. Jan- Torvald är med förstås och några spöken...  Tur att den magiska hajtanden är med. Här finns också recept på glasspökbakelser som vi även provat och godkänt. De blev jättegoda kan vi lova! 

Jag går dit du går

"Jag går dit du går", sa Ingrid till bästa vännen Caitlin. De har just gått ut första året på high school och har gemensamma planer för framtiden.  Men i gryningen var Ingrid död. Hon hade tagit sitt liv och Caitlin är chockad och ensam kvar. Det hon har kvar av vännen är sorgen, saknaden och en genomträngande känsla att något fattas.  Allt hon delat med Ingrid är borta. Konsten, fotograferandet, de hemliga besöken på den nedlagda biografen, musiken, skratten. Nu finns bara mörker och tomrum.

En dag hittar Caitlin Ingrids dagbok i sitt eget rum, under sängen. Det var knappast en slump och Caitlin bär med sig dagboken som något mycket ömtåligt. Läser en sida om dagen. Börjar förstå men är chockad över att hon inget märkte. Innan.
.  
Miss Delani, fotoläraren, som betydde så mycket för Ingrid och som såg och uppmuntrade hennes konstnärliga talang är nu helt blank och nonchalerar Caitlin. Det blir ytterligare en sorg. Medvetet sabbar hon sina egna bilder.

Caitlin kämpar på med själens obotliga ensamhetstickande och med sin allt mer tilltagande ilska. och bygger sig ett eget  rum. En trädkoja högt uppe i ett träd. En rum för perspektiv. Ett rum för ljus.

Nina Lacours debutroman är en mycket vacker sorgesång över en bästa väns liv men också en utvecklingsberättelser om en ung kvinnas väg upp ur depression och familjeförväntningar och in i vänskap, förtroende och tonårskärlek.
Romanen vindlar sig igenom dagboksanteckningarna, minnen, tankar och realtidsbeskrivningar. Det gör den mycket intressant att läsa, inget är förutsägbart men allt är viktigt.

Hemma kanske inte är en plats

Sara råkar ut för en allvarlig hästolycka som nästan kostar henne livet. Tillbaka hemma igen börjar hon fundera över sitt liv och hamnar i en rejäl existentiell kris. Hon bestämmer sig för att ta tag i sitt trassliga förflutna och resa tillbaka till Argentina där hon växte upp och som hon lämnade för åtta år sedan.
Hennes mamma är död och Sara har dåligt samvete för det usla förhållande som hon hade till den stressade affärskvinna som mamman var. Sakta rullas mammahistorien upp tillsammans historien om hennes argentinska "familj"på estancian som hon söker upp.

Självaste huvudanledningen till hennes resa tillbaka är att hon vill träffa sin älskade barndoms häst Nube, men hon möts av ett totalt förändrat land. Argentina har genomgått en ekonomisk kollaps och Pampas har omvandlats till genmanipulerad sojaproduktion. Gauchos har drivits bort och överklassen ägnar sig åt hästpolo. Klassamhället har hårdnat och fördjupats och det tar ett tag innan Sara förstår vidden. De barn som tidigare lekte sida vid sida på estancian är nu så långt ifrån varandra man kan tänka sig.
Otroligt nog hittar hon till slut sin älskade häst Nube som är gammal, smutsig och mager och transporterar sopor i slummen. Han har hamnat absout längst ner och Sara är chockad över hur hårt livet farit fram över sin häst sina vänner och hela samhället. 

Så småningom får vi veta varför Sara och hennes familj så brådstörtat lämnat Argentina för Sverige och varför mamman och Sara kommit så långt ifrån varandra. 

Boken är en både en uppgörelse med familjen och med klassamhället. En bra ungdomsbok som är en utvecklingsroman som ger mer än vanligt till samhällsförståelsen i vår globaliserade värld. 

Lin Hallberg skriver hästböcker så det bara sprakar om det, men då och då skriver ungdomsböcker som är mycket mer än hästskötsel och ridbeskrivningar. Den här boken är ovanligt lite häst, kanske några blir besvikna. Jag vet inte men inte jag i alla fall. Boken håller och är emellanåt en riktig bladvändare.  

Dödsknäpp

Lev hårt, dö ung! Så brukar Tottes pappa säga när han kör för fort ibland. De orden kommer han nog att ångra snart, när hans son har dött. 
Totte har bara två veckor kvar att leva. Han vet det för han har sett  ett läkarprogram på TV att om man har en knöl i ljumsken så  kan det vara en tumör, en livsfarlig cancertumör. Det är en lömsk sjukdom och allt går förfärligt fort,  han har förmodligen bara två veckor kvar att leva. Han är rädd men berättar inte för någon. Att han har en knöl. Han tänker bara på allt han måste hinna göra innan döden. 
Han vill ha ett par rullskridskor till exempel. Men han får en hund. Hunden Otto som mamma tror att han behöver för att vara mindre ensam. Hon försöker bara döva sitt egna dåliga samvete för att hon jobbar så extremt mycket och är så lite hemma. Samma med pappa. Totte fattar
Nästa dag köper han ett måttband som är 150 cm långt. Om han kapar tio centimeter om dagen så räcker det lagom, med en dag i reserv. Bra att ha koll. Tycker Totte. 
Han är rädd men mest är han arg på något konstigt sätt och den argheten använder han på Kurt och Filip, på idrottsläraren och på rektorn. och på några fler....Han har inget att förlora. Han är fullkomligt ärlig i allt, förutom att han inte berättar för någon om knölen och att han snart ska dö. Ingen vet. 

Nu blir han också både modig, snabb och stark. Medelåttiga halvduktiga, halvglada och halvfula Totte blir plötsligt lite av en hjälte i skolan. 
Synd bara att det kom nu när han snart ska dö.  Han skriver sin sista vilja, sitt testamente. Men ingen annan vet vad som väntar. 

Dödsknäpp av Håkan Jaensson är en galen, rolig och samtidigt sorglig bok. En bok om livet och döden och om Totte som är så mycket modigare än han själv kunde ana. Civilkurage är bara förnamnet. 
Ett existentiellt drama mitt i en elvaårings liv och en mycket läsvärd bok för alla unga filosofiska människor. (och deras föräldrar och lärare). 
Extrapoäng för  att Jaenssons andra bokfigurer finns med i bakgrunden, Buller och Linn och pappan som flyttat till Korpilombilo... 

Augustinatt

Nora och hennes storebror Alfons är ensamma hemma i sommarhuset när mamma och pappa semestrar på Cypern. Nora tycker det är okej men Alfons kunde vara hemma lite oftare. Just nu är han vansinnigt förälskad och knappt kontaktbar, så Nora får klara sig själv så gott det går.  Ute är det augusti och övernaturligt varmt. 
Felix, hennes fina ljusgula siameskatt med violblåa ögon är borta och Nora oroar sig. Han kommer inte fastän och letar och ropar. Nu har Felix varit borta i tre dagar. 
Samma kväll hörs ett gnällande bortifrån äppelträdet och där ligger något. Ett bylte. Men... det är inte verkligen inte någon katt utan en liten unge, ett hittebarn. 
Nora tar in barnet och tröstar, värmer mjölk, matar. Barnet lugnar sig och somnar i famnen. När Alfons till slut kommer hem hittar han de båda, Nora och hittebarnet. Men.. ungen har ju en svans!? Vad betyder det? Är detta på riktigt?Har det något samband med Felix bortovaro? 

Nora och Alfons sköter om den lille och blir alltmer fäst vid honom. Tänk ändå att man kan tycka om en liten trollunge så mycket. För att lära sig mer letar Nora reda på Trollboken och där hittar hon ett vykort med mystisk text från någon Alice. 
Vem är det och vem är Nora? Hur hänger alltihop samman? Trollungen, katten och vykortet. Värmen, ögonen i skogen och mormors svävande svar. 

Ibland är saker och ting inte riktigt som man tror. 

Maud Mangold har skrivit Augustinatt, en bok som väver samman identitetfrågeställningar med kärlek och magi. en härlig sommarbok att läsa själv som kanske inte lämnar de djupaste avtrycken men som håller hela vägen. 

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig

Merissa Charmichael skadar sig själv. För henne är det oväntat njutbart, hon kan förändra sitt fysiska tillstånd och hon kommer in i en hemlig värld. Merissa är söt, men det spelar ingen som helst roll om man är osäker, har dåligt självförtroende. Merissa är smart, en av den prestigefulla skolan Quaker Heights mest farmstående elever. Men när pappa inte är nöjd är inte heller Merissa nöjd. Hon vill straffa sig själv. Hon förtjänar att blir skadad. Hon är inte den perfekta.

Katarina Traumer, av alla kallad Tink, börjar i skolan. Hon är en kändis, har varit en mycket berömd barnskådis.( något hon absolut inte vill prata om nu) Hon får snabbt ett litet hov omkring sig. Tink AB. Men Tink värjer sig. " Jag vill gärna vara vän med er men bara om ni lovar att aldrig räkna med mig". Hon är mystisk och vissa dagar kommer hon inte alls till skolan. En dag får de ett SMS där Tink tar farväl.

Alla är förkrossad. Men Tinks tankar och coola sätt finns kvar. I dem alla.

Nadia Stillinger är en yppig, vacker men alldeles för ensam och förfärligt osäker tjej. Mamman är död. Den vanisnnigt rika pappan har en ny fru (den andra i ordningen)  ung, vacker och SMAL som varit hyllad fotomodell. Nadia har en styvmamma och känner sig som en flicka i en saga av bröderna Grimm. Det är avskyvärt.

Hon får dessutom vidriga sexmess som hon inte kan visa för någon. Den enda som är vettig mot henne i skolan är hennes naturkunskapslärare, Mr Kessler. Nadia är kär. Hon vill visa men ändå inte. Hon uppvaktar på sitt eget lite hemliga sätt.

Man läser med fasa, vet att det kommer att sluta illa...

Det läskiga slutet vänds till en seger. En härlig seger för tjejerna. Som tar saken i egna händer och jag bara älskar!! "Är det så här livet är? Man tänker inte bara på saker och ororas sig för dem - man gör något"

Joyce Carol Oates är relationsrysarförfattarens mästarinna. Man lever i och med huvudpersonerna som om man vore. Únderhudenläsning. Rekommenderas!

Snöret, fågeln och jag

 

Selma är kvar på landet med mormor och morfar. Det är mysigt och bra men ibland pickar fågeln i bröstet. Den lilla fågeln som bor i Selmas bröst och pickar och retas, berättar hur tråkig hon är som inte har någon bästis, hur dålig hon är som inte kan simma, hur dumt det kommer att bli på nya skolan.

Selma håller med.

 

Det finns inte så många barn på landet, mest djur och tanter och gubbar men det gör inget för Selma gillar djur och tanter och gubbar.  

Så en dag dyker Snöret upp, en cool tjej med keps och dammiga sommarfötter. Hon kan klättra högt i träd och har en vattentät klocka. Såklart kan hon simma. Det kan inte Selma och mormor är bekymrad. I sommar har hon bestämt att Selma ska lära sig. Verkligen! Morfar gillar inte att mormor tjatar men hon ger sig inte. Selma tycker att det är OK.

Hon gör som mormor vill. "Ååå så pinsamt att du inte kan simmar!" pickar och piper fågeln i bröstet. Selma håller med.

 

Men med morfar är det lugnare. De spikar i boden, spikar och spikar. Dom brukar göra det när mormor tjatar som mest. När Selma missar spiken, fnyser fågeln... Men så kommer Snöret och hälsar på och lekstugan blir till ett klubbhus och allt är kul igen och Snöret käkar bullar som en galning.

Sen dröjer det några dagar innan Snöret dyker upp igen för hon är jätteledsen, hon har sorg. Hennes lilla hamster Sture är sjuk och kommer snart att dö. Tror Snöret.

Tillsammans ordnar de den vackraste begravningen. Och sen bildar de en Naturklubb.

Det är kul med en kompis tycker Selma och den där pickande fågeln försvinner ett tag. Med en kompis kan man göra många roliga saker men ibland blir det bråk. Så är det. Då kommer fågeln tillbaka och piper och pickar om hur tråkig Selma är och klantig och ...

Men nu håller inte alltid Selma med. Längre.

 

Snöret, fågeln och jag är en supermysig högläsningsbok. En bok att känna igen sig i, en bok att skratta med eller att bli lite melankolisk av. Ellen Karlsson är debutant och har skrivit en liten pärla, en vacker bok som för tankarna till Barbro Lindgrens barnböcker om Sparveln. Jag gillar den från första sidan!

Eva Lindström har gjort de lite fnissiga, karaktäristiska och stämningskapande illustrationerna.

 På kornet! Som alltid.