Syskondagen

 Syskondagen handlar om en storasyster och en lillebror som tar sig en hel dag tillsammans. 

Mamma har lagt undan en avslutningsklänning i en affär och storasyster ska hämta den efter skolan. Lillebror vill följa med men det går inte. Storasyster suckar och ska hämta efter förskolan men lillebror fixar och trixar och blir aldrig klar På väg till förskolan får lillebror syn på storasysters jacka. Den ser lite ovanlig ut. Det är ingen himla jacka utan nåt som storasyster har tagit från mammas hårsalong. Visst är den fin? 

Lillebror vill inte alls gå på förskolan. Han vill också köpa klänning. Men först måste ju storasyster gå till skolan, hon blir sen till sitt matteprov och vips så får hon en strålande idé. Storasyster svingar upp lillebror på ryggen och nu är det jättebråttom till skolan. Till högstadieskolan och matteprov! Lite läskigt men mest kul. Lillebror får vänta länge medan alla andra räknar och skriver och räknar och skriver. 

Sen blir ingen mer skola utan fika och lite gunga och lite bibliotek och slutligen är det dax för klänningsköpet. 

Men fy, aldrig att storasyster sätter sin fot i den där himla tantaffären. Istället använder hon klänningspengarna till helt andra och mer knasiga avslutningskläder från en mycket roligare affär. 

 Det bubblar i magen på lillebror. Nu går vi hem! Jag vill titta i spegeln! 

Den där jackan som inte var en jacka, ja. Det var ju en kjol!

 

Syskondagen av Siri Ahmed Backström är en ömsint, vacker och  rolig bok om en fin relation mellan två syskon som tar ut svängarna under en dag. Storasyster gör liten revolt mot klänningskonvention och lillebror älskar allt hon gör. Man anar att mamman inte älskar lika mycket men gillar nog ändå syskonens initiativ.

Bilderna i gouache och screentryck är återhållsamma i form och palett.  Jag gillar! Läs mer på Siris hemsida http://www.siriahmedbackstrom.com/

Hålfabriken

På fabiken där man gör hål kommer bara arbetarna och Direktören in. Allt innanför porten är topphemligt. Ingen annan vet hur man tillverkar riktiga hål. Dygnet runt går fabriken, i produktionshallen stöps hål efter hål som sedan skickas ut i världen. Det är små och stora hål, runda och fyrkantiga. Hål för alla tillfällen som det heter i annonserna.

Direktör Hål går omkring och myser, drar vitsar och skrattar så hela kroppen skakar. Då och då blir direktören tyst. Det är när han tänker på det barn han aldrig fick. På det barn som skulle ta över det hela. Fabriken som alltid gått i arv från far till son och som nu troligen måste säljas.

Tre män från de nya ägarna kommer på besök och inspekterar. De är skeptiska. Varför tillverkar ni hål egetligen frågar inspektörerna? (alla tre är förvillande lika vår finansminister med ring i örat och hästsvans.) Att tillverka hål är det finaste jobbet i världen, svarar Direktör Hål. 

Hmm, det verkar inte som om den nya toppchefen tycker det.

Han lägger fortast möjligt ner hela tillverkningen med motiveringen att de faktiskt inte tillverkar ett jota. Hål. är ju bara ....hål!!

En sorgens dag. Arbetarna får gå hem utan att komma tillbaka. Direktören grubblar och deppar.

På fabriken är det tyst och ödsligt som i graven.

Men...efter bara några veckor börjar telefonen att ringa. Hela världen saknar hål, förtvivlade människor saknar hål till fågelholkar, till äppelmunkar, till vinylskivor, till kikhål.

Toppchefen och Styrelsen meddelar att fabriken är stängd för gott! De vill hellre spela golf än att diskutera hål. Det blir fortsatt kaos!! Ända tills statsministern blir serverad en schweizerost utan hål...

Hålfabriken av Frode Grytten och Marvin Halleraker smakar metall, kemikalier och svetsrök. Men också solidariet och civilisationskritik.

Hålfabriken är  en uppfriskande bok om kapitalismens rovdrift på snabba pengar och egen vinning.

Marvin Halleraker har illustrerat boken i en dämpad brun- blå -gul färgpalett. I tusch, collage och med grafiskt uttryck. Bildern är just så ruffiga som stämningen kräver och passar perfekt till den lakoniska och sarkastiska texten av Frode Grytten (översättning av Emeli André)

Det är både lite Assar och Karl-Bertil Jonsson över det hela och bilderna skulle göra sig lika bra som serie i tidning eller kortfilm på TV.  Det är Stor Humor!

Folket demonstrerar:

Var ej snål. ge oss Hål! Hål i tillvaron nu!!

Maximilian och minimilian

Att vara stor kan kännas fel, att vara liten är inte heller alltid så lätt. Maximilian och Minimilian är vänner. De är lika gamla men det är det ingen som kan tro.
Maximilan tycker att det skulle vara skönt att vara så liten som Minimilian men då vet han inte att den som är liten brukar få jättesmå saker. Det är inte kul! Alls. Och då pratar vi inte minimajs, minigolf, minimjölk eller miniräkare. Nej det är så himla orättvist att den som är minst också får den allra minsta glassen! 
 Så får det inte gå till! Så kan vi inte ha det! säger Maximilian. Och ordnar den superduperstörsta glassen som man någonsin har sett. 
Men nu är Maximilian trött på att vara stor. Han vill vara liten. Om han går omkring med ett förstoringsglas kanske han blir liten när allting annat blir stort. Men ååå det är jobbigt att hålla i förstoringsglaset hela tiden. Om han får låna Minimilians små kläder så kanske han känner sig liten. Men tyvärr, han får skoskav istället. 

Varför vill du så gärna vara liten? undrar Minimilian. För att jag inte är det, svarar Maximilian. Och så för att det verkar skönt att vara så liten att någon kan bära en. 

 Och det vill nog alla ... någon gång då och då bli buren av någon stark och påhittig person. En sån som Minimilian!

Bokens illustrationer är spännande och häftiga både i perspektiv och rörelse. De är målade i gouache och tusch på färgad bakgrund i spännande fantasifulla miljöer. Boken är en konstupplevelse både i text och bild. Så läcker som så. En bok som tål att läsas många, många gånger.
Maximilian och Minimilian blev Augustprisnominerad 2013. Det är en stark början på ett mycket spännande författar- och konstnärsskap. Klara Persson står både för text och bild.
se hennes egen hemsida http://www.klarast.com/
Klara Persson har vunnit flera priser för sin första bilderbok, Molly & Sus. Hon fick priset för Årets svenska bilderbok -  Snöbollen 2012 , hon fick också författarförbundets pris Slangbellan för den bästa debuten i barn- och ungdomsboksgenren samma år.  
Heja Klara Persson!

Treo, Enis och en till

På Enahandavägen är det tisdag för tjugosjunde gången detta år. I zebralflocken gör de som de brukar, särskilt de som bor i hus 22. För där bor Enis och Treo, sitter vid samma bord som vanligt, dricker samma gamla te och äter samma slags smörgås som varje vanlig vardag. 
Enis myser och nynnar. Treo muttrar och slamrar. Han vill inte göra samma gamla vanliga. När Enis går iväg för att köpa skorpor så klampar Treo iväg till sängen och suckar och tänker på hur trist och VANLIGT allting är. men... Då hörs ett mystiskt ljud från garderoben och ut skuttar en helt annan slags Enis. En bus-och-sprall-Enis.
Det här blir en rolig dag, fnissar Treo. De leker inte-nudda-golven, bada-hovarna-i-vasken-leken, de sprallar runt och  provar kläder, krånglar till varje liten sak. De målar på huset och klättrar upp på taket. Det är bara såå ovanligt kul och tramsigt. 
Efter ett tag så känner Treo ett välbekant kurr i magen och längtar efter helt vanligt fika. Men ååå Enis som inte ens har hunnit handla godaste skorporna...

Slutet på historien är både lite oväntat och skönt. Man kan andas ut efter hela-havet-stormar och ta det lite  lugnt och ha det alldeles vanligt igen. Nästan. Minus heter den nya lek-kompisen och tack-och-lov att Enis är helt som vanligt.

Temat med rutiner och tristess är välkänt. Att hoppa över skaklarna i ett rutinförhållande är inte heller helt ovanligt. Det ovanliga är att inte ens märka vem man hoppar runt med. 

Maria Nilsson Thore, som står både för bild och text, har verkligen har utnyttjat bilderbokens unika möjligheter genom att använd färg och form på hela uppslagen.  Det finns inte en vit fläck, texten är placerad inne i  bilderna på fiiffigt sätt. Formen och ränderna förstärker och ger uttryck både för tristessen och så småningom för fläkten. Zebrorna är vackra och roliga.  
Treo, Enis och En till är en bok att  läsas om och om igen för här finns mycket att upptäcka, både i orden och i bilden. Den sparsmakade texten är njutbar och manar till eftertänksamhet. Bilderna förmedlar stämningen och känslan av att det ibland kan det vara riktigt kul att ha tråkigt.

När det äntligen är helt vanligt igen så känns det helt okej."Man behöver inte krångla till det säger Treo och tar en kringla till".

Råttornas själar

Varje dag går en pojke ut i trädgården för att se om det ligger några råttdöingar och väntar på begravning. Jojomensan. idag var det tre stycken. Då blir det snart tjugotre, tjugofyra, tjugofem kors i marken. En hel liten begravningsplats bakom syrenbuskarna.
 "Råttornas gud som bor i himlen, ta emot den hör själen och förlåt min pappa. Amen!" mässar pojken då en röst i buskarna väser...Vad gör du?  Plötsligt står där en flicka, Britta, och tittar på begravningsakten. Pojken blir lite generad men när Britta tycker att det är fränt så känns det mycket bättre. Vad betyder fränt, egentligen?
Pojken visar var pappan tömmer råttfällorna. På andra sidan dasset. Britta stirrar och får kattögon för det får man när man stirrar för länge på bajs...Ähh!
Pojken är bestämd. Inga döda råttor får försvinna eller bli uppätna. För då kommer inte råttornas själar till himlen. Men det är just det! Han har glömt att begrava de sista två och ...ve och fasa. En död råtta har fösvunnit. Nån har snott den! 
Men ... vad gör det när Britta vill undersöka gården och huset lite mer. Spegelleken är cool. Man kan se sig själv i taket och rakt in i himlen.

Råttorna kan man gräva upp när själarna har flugit iväg, tycker Britta. Då är det bara skelettet kvar och det kan bli ett helt skelettmuseum till nästa gång de träffas. Hon och "Själarnas konung"

Bilderboken passar för "filosofiåldern". Den tiden när man har frågor om allt, stort som smått och där man verkligen vill få svar. Några svar får man kanske inte direkt i denna boken men det finns gått om tillfällen att fundera. Över livet och döden och hela alltet.  Jag tycker om boken, både layout och innehåll. Allt skrivs inte på näsan men jag får samma varma magkänsla som i Ulf Nilssons böcker, många med samma tema.  Texten är poetisk ("och jag var aldrig riktigt ensam när det kvittrade"), innehållet filosofiskt och bilderna förstärker både handlingen och känslan.   Jag gillar den försiktige pojken och den några år äldre och betydligt tuffare, stadstjejen Britta. Deras kanske, högst tillfälliga, vänskap sätter myror i huvudet. På dem båda. 
 Sara Gimbergssons illustrationer i gouache och blyterts är lågmälda.  Hon har en egen konstnärlig stil som passar perfekt i detta minidrama.

Författaren Bengt-Erik Engholm har givit ut ett tiotal böcker och vid sidan av det egna skrivandet hållar han skrivarkurser.