Kronan av Annalena Hedman

Henry och Mimmi har byggt bästa flotten. Ett mästerverk. Hoppas att den kommer att flyta också. Broman, Mimmis mammas kille ,har hjälpt till med material. Nylonlinor som ska hålla för en krokodilattack. De blå tunnorna som blir flytverktyg. Broman har bytt till sig en massa bra-att-ha-saker som han frikostigt delar med sig av. Han har också lovat att hjälpa till med flottbygget så snart han repat Chevan, eller Amazonen, eller Chryslern.
Nu är det bara tio dagar kvar av sommarlovet och flotten ska i älven. Banne mig. Inget får gå fel.

Men först ska de äta. Broman är hemma och grillar, han har just köpt den finaste bilen. En riktig pärla, för ingenting. En Lincoln Marc Convertible från 1960.
- Det är egentligen inget fel på bilen men det är en pina att köra den. Den startar lätt, axar bra och spinner som en katt. Men så börjar den skaka och vibrera...som om hela bilen blir elektrisk berättar Janne som levererar bilen.
-Ingen bilmekaniker från Skåne till Norrbotten har lyckats att fixa den.

Broman är en fixare och mekare. Han är populär bland många men långtifrån alla gillar honom. Lite skumt med en gård full med skrotbilar och oklippt gräsmatta.. Lång och stor och hårig är han dessutom. Rykten om tjuvskytte och hembränning sprids... men icke. Broman är en snäll kille. Dock var han lite vild i sin ungdom. Han och hans gäng brukade utmana varandra att sno grejer som var svåra att få tag på. De kallade sakerna "troféer" och gömde dem under bron bort vid vattenfallet. Ju svårare troéerna var att stjäla,  desto fler poäng fick de. Det hade Broman berättat. Han var både stolt och skamsen.

Morgonen därpå undersöker Henry och Cilla den nyinköpta bilen. Sjukt snygg. De brukade alltid leta igenom skrotbilarna i jakt på pengar eller annat som gömt sig mellan sätena eller i andra skrymslen. En gång hade de hittat en hundralapp och en annan gång en bumerang. Men...den här bilen var ovanligt välstädad.
Men intressant ändå. De ska just ge upp sökandet då det händer. Inunder klädseln, gömd i sätet, finns en påse, i påsen finns en krona. Som en hjälm, den ser gammal och dyrbar ut. Tung är den också. Men liten. Henry provar den och blir tyst. Skakar på huvudet.
Tänk om det är stöldgods. Då kommer alla att skylla på Broman. Henry och Mimmi bestämmer sig för att gräva ner kronan. Intill flotten.
Ganska snart upptäcker de att gömstället "uppför" sig underligt. Myrorna går i cirkel, en sten ser ut att ha spruckit. Något är mycket skumt.


Annalena Hedman har skrivit en bok som är både en magisk realistisk historia + lite spökig och lite deckaraktig. Att den dessutom utspelar sig i Norrlands inland med bilar och nördar är härligt.. Man ser bygden framför sig. Och hela gården och njutningen när alla åker i bilen med cabben nedfälld. Vilket kap alltså! Både läsningen och bilköpet! Borde kunna locka många till bokslukning!

Tionde våningen av Christina Herrström

Jorinde bor själv i en lägenhet sedan mamma lämnat familjen för barndomsvännen Matthew. Hon var kär och måste få följa sitt hjärta. Så nu har hon gjort det och har flyttat till Florida. Jorinde vill ju att mamma ska få vara lycklig. Men ...pappa deppar på sin ö och Jorinde är orolig. Över pappa och över sin framtid. Är det verkligen normalt att en sjuttonåring ska bo ensam och sköta tvätt och matlagning själv. Hon är ett övergivet tonårsbarn. 

Men det är ju bra saker med att bo ensam också. 

Jorinde kan ha fest i sin lägenhet utan att hennes föräldrar byr sig det minsta. De vet inget. Om några fester.

Det är en fredag som festen är. Högst uppe i huset på tionde våningen. Det är människor i varje rum. De dansar, dricker, pratar, hånglar. På festen är också Emanuel, fast han inte är bjuden. 

Han ser inte Jorinde men han ser kristallkronan och den vackra kulan. Han har aldrig sett en sådan vacker kristallkula tidigare. med en sådan färg. Som mörk sirap. När man ser in i den öppnar sig ett djup. Den bär ett eget universum. Han kan inte låta bli att känna på den och den lossnar och lägger sig tillrätta i hans hand. 

Sedan går han. Han sjunger hela vägen hem, genom de ödsliga gatorna. Han känner en underlig glädje. 

Ännu känner inte Jorinde och Emanuel varandra och inte heller vet de att kristallkulan betyder så mycket för Jorinde. Det går ett par dagar innan hon upptäcker att den fattas. Hon blir galen, letar igenom hela lägenheten, berättar för Agnes som vet. Att det var han som tog den. Emanuel. Jorinde måste bara ha tillbaka den! Kulan är hennes viktigaste grej. 

Han bor i radhus med sin familj. När hon tänker "familj" hugger det i henne. Den jäveln. Som har tagit hennes kula. 

Han har bara lånat den lite. 

Så börjar vänskapen och kärlekshistorien mellan Jorinde och Emanuel. En fin men inte helt okomplicerad historia. Så är det ju detta med deppande pappan på ön. Som är Jorindes stora svarta hål och som hon berättar om för Emanuel. Kanske skulle hon inte ha gjort det. Och kanske skulle hon ha berättat för Agnes om Emanuel.

Christina Herrström har skrivit en fin, hjärtskärande och fullständigt ljuvlig bok om Jorinde och ett par månader i  hennes sjuttonårsliv. Att veta vad som är rätt är svårt. Att ta rätt beslut är ännu svårare. Hur ska man veta vad som är rätt. Ibland vet man inte förrän efteråt.
Läs Tionde våningen! Den är bara hur bra som helst!