Rymlingarna av Ulf Stark

Farfar ligger på sjukhus. Han har har problem med sitt allt för stora och svaga hjärta och sitt ben som han brutit inte bara en gång utan två, helt nyligen. Farfar domderar och är ilsken, svär så det osar och känner sig instängd på sjukhuset. Maten smakar inte och han vill inte alls vara där. Han är ingen populär patient. 
Ulf eller Lill-Gottfrid, som farfar kallar sitt barnbarn, är däremot förtjust i farfar. Det är en ömsesidigt kärlek, något som Ulfs pappa tandläkaren inte kan förstå. Pappan drar sig för att åka och hälsa på farfar för att  troligen bara bli utskälld. Sonsonen åker själv dit med en pilsner och en sillsmörgås till farfar. "Det här var grejer, det" säger farfar. Han hatar sjukhusmaten som inte smakar något. 

Så kommer det sig att de planerar en rymning tillsammans. Nästa lördag ska det ske. Med taxi till båten och sen till landet i skärgården.  Dit är det lagom långt att rymma. "Men se för helsefyr till att pappa inte kommer med" säger farfar. Sen säger han ett ord till. "Lingonsylt". Helt obegripligt. 

Planen kräver rätt många lögner, köttbullar, pilsner och bagarhjälp av Adam-Ronny som även ska agera taxichaufför. Allt går enligt plan, farfar kommer med och Adam-Ronny lurar både farfar och sjukhuspersonalen. De får med sig  tabletter för hjärtat och för att farfar ska hålla sig lugn och inte svära så mycket. 
  Farfar njuter på båten och visst ser de farmor som står och vinkar på balkongen, fast hon varit död i något år nu. Farfar åker bakåt i tiden det syns på ansiktet. Huset ligger på en höjd, i folkmun kallad,  Klippiga bergen. Farfar ska ta sig upp, fast det är hur brant som helst. Två timmar tar det. "Det är dom satans byxornas fel", säger farfar. "Dom är för trånga." 

Att detta blir en magiskt om än lite strapatsrik helg är ju givet. Det kan man vara i trygg förvissning om när man läser något som Ulf Stark skrivit.
En underbar kärlek mellan farfar och sonson och en kärleksfull saknad som botas en aning av en burk kvarglömd lingonsylt. Ömsint, roande, sorgesamt och underbart. Genialt berättat helt enkelt. 
Att detta skulle bli Ulf Starks sista bok är också oerhört sorgesamt men också så himla fint. En mycket värdig och omfamnande slutbok.
Kitty Crowthers illustrationer i pastellkrita gör hela boken till en fantastisk helhet där ljus och mörker, ilska och glädje, dröm och verklighet bilder en perfekt fond till texten. 
En högläsningsbok för alla åldrar med en layout som lovar lika mycket i form som innehållet ger. I love it!